Jag är totalt slut! Allt för tidigt i lördags satt jag mig på bussen. När jag kom fram till Linköping bytte jag till tåget i stället. Med detta färdmedel tog jag mig till Norrköping, där jag bara bytte till ett annat tåg. Detta tåg tog mig så hela vägen till Uppsala. Där fick jag vänta en god stund tills en vänlig man hämtade upp mig med bil. Slutstationen var hur som helst Östervåla, och det är också där jag har tillbringat min helg.

Avelsföreningen för Kaspisk häst, eller Swedish Caspian Horse Assosiation (SCHA) som vi hette tidigare hade nämligen utställning alla raser. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat att vara domarsekreterare. En sådan går med domaren hela dagen och så läsligt som möjligt skriver ner de omdömen som nämnd domare ger om varje häst. Jag är långt ifrån någon skönskrivare - det ska ärligen medges! Det blir inte bättre av att STÅ och skriva med enbart en hård skiva som stöd... Men, jag kunde läsa själv nästan allt jag skrivit, så det kanske duger. Otroligt intressant var det hur som helst! Det är definitivt inte sista gången som jag kommer ställa upp som detta - helt klart! Men mina ben talade tydligt om för mig när dagen var slut, att jag trots allt har blivit något äldre än 25... Inte har jag blivit nättare heller!

Denna långa resväg upprepades idag, men nu åt motsatta hålllet. Hur man kan bli trött i kroppen av att bara sitta i princip en hel dag är för mig en gåta. Tåget gick från Uppsala station 12.24 och jag var framme där jag började 17.10 - och då var det ändå en liten bilresa kvar tills jag kom "riktigt" hem! Men det är hur som helst OTROLIGT skönt att slippa köra själv! Oslagbart billigt också när man åker själv. Tyvär kommer det väl ta ett par dagar för kärringen att "komma upp på banan" igen, men det får det vara värt! Vackra hästar och trevliga människor kan jag vara beredd att "offra" lite för faktiskt.

Bilden ovan är på BIS-vinnaren Tuff, en kaspisk hingst som när dagen var slut var vackrast på hela utställningen. Håll med om att han är tjusig!!

Kicki

Jag har väntat sedan skolavslutningen i juni på att sommaren ska ta fart och komma igång. Nu sitter jag till syrsornas gnisslande på kvällarna och inser att hösten börjar knacka på. Det lär krylla av kantareller i skogen, och jag har ännu inte kommit iväg för att kolla själv... Riktigt slött faktiskt! Visst, vi HAR ofantligt mycket som vi "borde" göra denna sommar med hus och hem. Men jag kan nog inte skylla på att det är dessa sysslor som hållit mig inanför tomtgränsen. Jag har inte ens kommit iväg och rida som jag faktiskt hade bestämt mig för att göra. Men, jag tycker nog att jag har rätt (liiite i alla fall...) att skylla på det usla vädret en smula. Under det intensiva regnande som var i början av denna månad, tappade jag styrfart helt enkelt.

Det har inte blivit många grillkvällar denna sommar. Mest beror det på att det varit för kallt och blött, men nu är det odjuren som gör det omöjligt. Odjur med snablar. Små rackare! Utrustade med vingar och irriterande ljud där de far fram. MYGG! Läste i tidningen idag om att det finns två olika varianter av ohyran. En skogsvariant och en (håll i er nu!) översvämningsvariant. Det är den senare som är ettrigast och mest giftig. OCH det är denna lilla insekt som härjar som bäst nu! Men man kan ju faktiskt sitta inne och äta också, trots att det är sommar ;-)

Jag ska försöka göra detta till något positivt. Jag gav mig ut igår och fotade "massor" i trädgården. Jag kommer publicera en del av korten här på sidan allt eftersom. Jag är mycket förtjust i att fota. Jag tror det är en slags kompensation för att jag inte hinner måla nu för tiden. Det blir ett sätt att skapa bilder snabbt och relativt enkelt på! Inhandlade en förträfflig systemkamera i vintras (digital), som jag haft mycket roligt med redan!

Ut och ta vara på svampen (...Kicki!)/Kicki

Först vill jag bara förtydliga att jag är vän av utveckling och forskning. Det är naturligtvis viktigt att inte nöja sig med att bara konstatera. Skickliga människor måste ges tillfälle att ta reda på varför. Men ibland undrar jag om inte saker och ting går över styr.

Jag brukar läsa lokaltidningen varje förmiddag såhär under sommarledigheten. Ute på landet kommer den till oss 10.30 som tidigast. Som den vanliga lokaltidning den är, så går det ganska fort. De sidor som berör just min kommun sträcker sig till två sidor vanligtvis. När man snabbt ögnat igenom släktåterföreningar och simskoleavslutningar så brukar inte mycket annat återstå. EN sida är ägnad sk. riksnyheter och EN till sk. världen. Ofta har man hört dessa nyheter dagen innan på radio, men ibland finns guldkorn. Så var det igår!

Skattemyndigheten har bestämt sig för att försöka ta reda på innan. Det är ju beundransvärt måste man ju medge. Men när jag läser vidare blir min starka känsla för ironi väl påfylld. Man vill ta reda på hur människor fungerar i grupp, och till sin hjälp tar man då.... - apor! En yngling fick tillbringa några förnedrande timmra i arresten i Linköping för inte så länge sedan, efter att ha kallat en polis för gris. Men vad ska man då tänka om Skattemyndighetens tjänstemän? Kodordet heter omorganisering. Det är så utslitet nu att ingen kommer egentligen ihåg vad det egentligen betyder. Det har blivit liktydigt med avskedanden. Det borde nog egentligen heta bortorganisering. Man ska helt enkelt gå över till stordrift, och skära bort små enheter. Genom olika avancerade räkneövningar har "man" (skulle bra gärna vilja träffa denne "man" någon gång..) kommit fram till att människor nog trivs bäst om de sociala grupperna inte blir större än 150 personer. Det är väl unjefär vad vi är i vår "socken" - och jag måste medge att vi trivs mycket bra! Det är alltså studier på apor som har hjälpt Skatteverket att komma fram till denna siffra. Dessa stordriftskontor får alltså inte bli större än 150 personer. Jag tar mig ånyo för pannan och suckar. Jag undrar om det var detta Darwin hade sett framför sig när han skrev ner sina teorier om alltings utveckling. Tryck in 150 apor i ett kontorslandskap - DET blir intressant att studera!

I samma förträffliga tidning läser jag också om kameror. Det är inte vilka kameror som helst! Dessa står utplacerade lite varstans i vårt avlånga land längs med våra vägar. Hastighetsövervakningskameror. Går man in på ENIRO så får man upp på en kartbild precis var de står placerade. Motormännens VD Maria Spetz befarar att kamerornas egentliga syfte är att spara pengar på trafikpoliser. Ännu är inte tekniken så avancerad att det går att avgöra via kamera om förarna är drogpåverkade eller farligt trötta eller på annat sätt olämpliga som förare. Jag bodde i Göteborg när de första kamerorna sattes upp. På försök sattes det upp kameror längs med väg 40 (Göteborg - Jönköping) mellan Gbg och Borås, samt inne i Göteborg vid 30 och 50 begränsningar. Förhatliga tingestar som ofta vandaliserades. Idag 20 år senare är det nog ingen som tycker att det är överdrivet med att det finns kameror. Hastighet dödar och lemlestar, det är bara så. Själv undrar jag om det inte egentligen är så att Motormännen vill bli lämnade ifred att själva avgöra hurpass fort man tycker man kan köra. De flesta tycker ju att de är kapabla att köra fortare än 90 km/h trots att det är den angivna maxhastigheten. Jag hör definitivt till den kategorin! "När jag var ung" körde jag nog sällan under 110 någon stans, om det inte fanns "vägbulor", "gubbar i keps", "snigeldårar" mm i vägen. Kärt barn har många namn... Ännu idag om jag känner mig stressad är det svårt att inte få en tung högerfot. Tack gode Gud för farthållare i bilen!! Jag har blivit klokare, och försöker köra lugnare. Bensinräkningarna blir faktiskt något mindre också som en bieffekt. Som jag har förstått så är det ett problem med dessa kameror att de inte alls sparar vare sig tid eller pengar! Mängder med kort ska granskas och faktureras och till det behövs personal. Jag tror inte att personalen är billigare bara för att den sitter i Kiruna! Men helt klart så har kamerorna avsedd effekt! Folk kör saktare. För egen del tycker jag egentligen inte alls om dessa kameror. Men det är helt egoistiska motiv som ligger bakom. Jag är helt enkelt rädd för att det ska svida i plånboken bara för att jag inte varit tillräckligt uppmärksam på eventuella silverstolpar där jag far fram. Fast jag tycker ju att det är bra att folk kör mer säkert - och då ÄR hastighet en viktig faktor.

För övrigt försöker jag numera hålla hastigheten!/Kicki

Jag tror att vi är ganska vanliga faktiskt. Att ha barn innebär både en himla massa glädje, och en himla massa bekymmer. Jag brukar antyda att det är en fördel att de föds relativt söta. Men även sötman kan ibland ha sina klara begränsningar. Jag TYCKER inte att jag går att sätta in i facket "curlingförälder". Jag VILL verkligen inte vara där!! Men helt klart fungerar deras utmattningsteknik irriterande ofta. Jag tror inte alls att det är av speciell omsorg om de små telningarna som gör att föräldrar kör slut på sig. Det är helt enkelt ofta helt OMÖJLIGT att få de lata kräken att förflytta sina rumpor från soffan/datastolen! I synnerhet när det är en sådan dag som det varit idag. DAGSREGN. Denna sommar prövar verkligen hur mycket tålamod en lagom kort mamma i Östergötland kan ha! Då är det många gånger enklare att "göra det själv". Känner någon igen sig?

"Jamen, det regnar ju - vad ska vi göra annars"? För drygt en vecka sedan avkrävde jag de små glinen ett skriftligt intyg på hur de ville ha det med tid just vid datorn. När man har fem grabbar kan det bli olidligt många timmar i detta lilla rum där datorn står. Det räcker ju inte med att själv sitta och spela, man måste naturligtvis stå bredvid när brorsan spelar. Det kan ju hända att man missar något väsentligt annars, eller att brorsan kommer behöva den expertkunskap man besitter...! Well, ett handskrivet papper kom tillslut. De hade haft väl en vecka på sig att prata ihop sig om hur de skall ha det. När inget hände förbjöd jag ALL dataspelande/videotittande innan jag fått ett papper. När jag väl har nått bristningsgränsen är det ingen av ungarna som kommer på tanken att tjura ihop (kanske lillebror...).

På detta papper stod följande: En timmes spel/dag. Om man vill spela mer än så så måste man jobba ihop tid FÖRST. Tex. klippa gräs, plocka ur diskmaskinen, hjälpa till att måla, dammsuga - tja, ni förstår nog poängen. För att hålla reda på hur mycket man spelar måste man helt enkelt ha en tajmer! Dessutom ska det skrivas upp (jag har gjort personliga scheman till var och en - DET lyckades jag inte få dem till att göra...) hur dags man börjar jobba, hur dags man slutar och vad man gjorde. Sedan får man skriva upp samma sak med datatiden. Alltså den tid som de har arbetat ihop!

Gissa om jag jagar dem som en tidtagningsman med deras scheman! Och "hoppsan" vad det är lätt att "glömma" eller "det har ingen sagt". Som väl är har jag deras egenhändigt skrivna dokument att sätta under näsan på somliga mer trögfattade än andra. Det har inneburit att jag varit arg och sur i stort sett hela dagen...

Men jag älskar ju dem ändå!/Kicki

Idag är jag riktigt glad! Min äldsta marsvinshona har fått en kull på tre nya bebisar. Både mor och ungar mår alldeles förträffligt! Marsvin är helt "färdiga" när de föds, precis som hästar. För övrigt så har hästar och mrasvin ganska mycket gemensamt. Det är säkert därför jag är så förtjust i de små trasselbollarna ;-).

Nya rapporter lär komma!/Kicki

Här kommer bilder! Det är kort på mina grabbar på våra hästar. Den lille fuxponnyn som hoppar heter Daddys Boy, och har varit en klippa för två av mina grabbar - underbar förstaponny! Guldfuxen heter Tips som vi haft mycket roligt tillsammans med. Och så är det mitt underbara arabsto Wossna - det är skimmeln det! Det är två av mina tre ridande grabbar som är med på korten. Njut!

Jag har fått bakläxa! För er som inte vet om det, så håller jag på att göra iordning i ett uthus för marsvinen. Jag kommer dessutom flytta ut mitt kontor där, så det kommer väl bli "min borg" kan jag tro. Nu kan jag dessutom helt ärligt säga att det är jag  som gör iordning. Maken har förberett en smula genom att isolera, sätta upp gipsskivor och lägga spånskivor som golv. Nu är det mitt jobb att spackla mm. Det trodde jag att jag hade gjort! Jag har spacklat i två omgångar och avslutade stolt arbetet idag med att slipa. Jag bad maken som sakkunnig inspektera det hela, och förväntade mig kanske ett uppmuntrande "det här blir fint". Men icke! Han konstaterade helt torrt att jag behövde spackla betydligt mer, och gjorde en svepande rörelse med armen över de spacklade skarvarna. Jag hade i min stora okunskap trott att det var just glipan mellan gipsskivorna som skulle fyllas igen på ett hyfsat snyggt sätt. Så lite förstod jag! Varje skiva är fasad i kanterna ca 5 cm, så tillsammans med en annan skiva blir det en fördjupning på ca 10 cm... När jag gjorde samma eleganta rörelse över fogarna som maken, kunde jag ju känna att det inte var som en skridskobana... Det var bara att börja om, och spackla på med ett plågsamt överflöd! De som tillverkar gipsskivor och spackel måste vara samma ägare, eller åtminstone i maskopi!

När jag gräver djupt i mitt minne så kan det hända att jag använt mig av samma slags "kännnarmin" när jag inspekterat makens försök till att göra rent spisen, diskbänken eller något annat våldsamt viktigt. Vi har våra specialområden - helt klart. Men nästa gång jag ska spackla så kommer jag naturligtvis att ösa på från början... Nu återstår att sätta upp glasfiberväv på väggarna efter att jag slipat igen. Taket ska skrapas då det är målat med en färg som flagnar väldigt. Det är lågt till tak - tyvärr - så jag kommer nå utan att stå på någon pall... Sedan återstår målningsarbetet. Jag har redan köpt färg till väggarna, och takfärg har vi kvar sedan gammalt. Det är färg till golvet som behöver investeras. När man kommer så långt så är det väldigt roligt! Måla har jag gjort tidigare, så det kommer jag ju inte kunna smita från. Jag ska faktiskt försöka göra allt själv, även väven. Det kan dock hända att maken inte riktigt litar på min förmåga och hjälper mig en smula med just den detaljen ;-).

Gårdagen tillbringade jag och äldste sonen åter igen i "den stora staden". Det är lite ont om IKEA och andra nödvändiga inrättningar på landet. Med i bagaget hem hade vi ett skrivbod och en lådhurts, målafärg, glasfiberväv, vävlim, träolja, notböcker, persienner, MP3-spelare och lite annat krafs. Vi började med att åka in i en poliskontroll. Eller det var egentligen sonen som åkte in i den. Han övningskör nämligen, och vill gärna ta varje tillfälle han får att köra. Vi fick blåsa i alkomätaren, och fick efter det åka vidare. På hemvägen tog vi en omväg för att hämta två andra söner, som tillbringat ett par nätter hos kompisar. Trötta kom vi slutligen hem, och jag hamnade "naturligtvis" i soffan - igen! Jag tror jag måste allarligt försöka undvika denna förädiska möbel kvällstid!! Det slutar nämligen alltid med att jag somnar i den och vaknar många timmar senare. Det är inte bra för orken...

Åter till verkligheten dammiga tillvaro/Kicki

Åskan har legat och lurat hela dagen idag, men inte brutit ut. Södra Sverige har tydligen fått vad de tål av den varan, men oss hoppade det värsta vädret över. Jag har tillbringat en svettig timme (drygt!) på hästryggen och tränat för en för mig helt ny tränare; Maggie von Wachenfeldt. Roligt och lärorikt, och mycket svettigt... Transpirationen berodde inte på att det var ett särskilt hårt pass, utan luften har varit av karaktär "går att skära med kniv". Tillslut nästan önskade vi att det skulle braka loss ett åskoväder för att rensa luften.

Äldste sonen går och hänger något med huvudet, eller gjorde i en kvart eller så. Han har fått klara besked om vad som händer med hans båda vänner från Frankrike. Vi blir inte riktigt kloka på var/hur/varför, men till oss kommer de inte denna sommar i alla fall. Några platser på flyg lär inte finnas förrän nästa vecka (trots att vi själva varit inne på Ryan Airs hemsida och kollat att det VISST finns platser...), och det är så dyrt för de båda ynglingarna att bara gå och vänta i Paris så de åker tillbaka till Nantes. Lång näsa på oss, och oöverskådligt lång på dem! Det är verkligen ett antiklimax i dess verlkiga betydelse... Sonen har planerat deras vistelse och sett fram emot att få göra lite spännande saker tillsammans med dem. Av detta blevo intet.

Själv ska jag åter ta tag i mitt liv en smula så marvinen får nyskurade lådor till kvällen att krypa in i. Jag kommer flytta om lite också då, och tutta ihop nya kärlekspar ;-). Och på tal om det så fick jag fyra nya marsvinsbebisar fördelade på två honor igår!! URSÖTA!!! Bilder kommer läggas ut på min hemsida - i kväll, tidigast vid 10-tiden. Så välkomna i morgon och spana in mina troll!! Länken till höger heter Poppys marsvin.

 Åter till sysslorna.../Kicki