Det är lika bra att varna känsliga läsare med en gång! Det jag kommer skriva om idag kräver nämligen en viss mognad - och kanske också distans.

Låt mig börja med att utbrista en lovsång till solen! Den har stått oss bi idag också - så mina kära små lurvgrisar har fått gå på bete idag oxå :-). Men det var ganska tacksamt av en helt annan anledning också. Idag var nämligen dagen för den stora ÖVNINGEN inför den riktigt stora UTMANINGEN.

 Jag är berikad med en styck make. Honom har jag valt alldeles själv, och han fann otroligt nog mig också som tänkbart val. Detta är nu en hel del år sedan, vi har stått vid varandras sida sedan 1987. Jag har aldrig ångrat mitt val - aldrig en ynka pyttegång faktiskt! Men ibland måste jag nog stanna upp och verkligen gräva fram "vad det var nu igen". Det känner alla igen som försökt leva med någon annan längre än en månad. Hur som helst. Tillsammans med maken så har jag berikat världen med ytterligare fem medborgare - alla av hankön! Låt mig uttrycka det såhär; det kan bli en aning grabbigt vid middagsbordet ibland. I synnerhet eftersom ingen av sönerna har haft den goda smaken att blanda upp det homogena inslaget med flickvänner än. Min äldste är 17, näste är 15, 14, 10 och 8. Det är 14:åringen som hittills gjort lite mer allvarligt trevande försök på flickfronten.

Maken och de tre äldsta har kommit på den geniala idén att de ska bestiga Kebnekajse i augusti! Lätt som en plätt - det klarar ju vilken testosteronstinn varelse som helst, på ett ben! Men maken som varit med något längre än tonårssönerna på jordskorpan ansåg att man nog behöver träna lite innan, åtminstonde EN gång. Så vid kl. 16.00 idag lämnade jag av min lagvigde samt tre käcka söner längs med Östgötaleden. Ytterligare fyra lika käcka ynglingar mötte upp, och tillsammans tågade de raskt iväg med säckar på sina ryggar. Kängor har inköpts. Vattenflaskor har inköpts. Diskussioner har förts vilket märke på regnskydd till ryggsäcken som är bäst, har först. Fantastiska knivar har naturligtvis inköpts. Tja - i stort sett är de rustade för en expedition väl att jämföra med någon av 1800-talets upptäcksresande! Det är väl packhästar resp. smidiga negrer då som saknas i deras utrustning! (För den som nu inte förstår min ironi är det kanske bäst att inflika att synen på "negrer" under 1800-talet var kanske att jämföra med en packhäst...)

Jag själv åkte stilla och behagligt tillbaka i bilen till de två yngsta sönerna. Jag har pysslat med lite av varje under eftermiddagen och såg fram emot en riktigt skön mysstund med "småkillarna" i soffan. De är fortfarande i mysåldern, och jag har äntligen lärt mig att sådant måste man ta tillvara på! Barn går inte i repris... Vi hade knött ner oss lite lagom gosigt i sofforna, och slötittade lite på TV.

DÅ ringer telefonen... Det är min älskade hälft i andra luren. Först blev mitt hjärta varmt. "Så gulligt av honom att ringa och tala om att de kommit fram till sitt läger". Men han lät lite misstänkt snopen på rösten. Jag slängde ett litet öga på klockan och konstaterade att den var närmare 20.30 Telefonsamtalet resulterade i att jag fick rycka ut till undsättning - utrustad med minibuss ... och hästtransport. Inte för att jag körde någon packhäst till deras undsättning. Nej, den behövdes för att få plats med alla ryggsäckar... Det raska sällskapet hade nämligen gått helt åt skogen fel - FRÅN FÖRSTA STUND, och hade lyckats ta sig hela 5 km på den tänkta sträckan av det tredubbla. Solen har visserligen varit snäll idag, men att få den att lysa ett par extra timmar kan inte ens vi. Jag fick helt enkelt åka och hämta det fullt utrustade gänget. Packa in grabbar och ryggsäckar och åka iväg. Om det tar 4,5 timme att ta sig 5 km i tänkt riktning så förstår ju i stort sett vem som helst att ytterligare 10 km inte skulle låta sig göras innan mörkrets inbrott...

Nu vet jag att de är tryggt och säkert på plats vid den tänkta rastplatsen. Hur de får upp sina tält mm tänkte jag inte bry mig så värst mycket om. Jag gav mannen ett retsamt flin innan jag åkte hem och frågade om de verkligen klarade sig utan en mamma nu... Min man (har jag sagt att han är bäst i världen?) har dock en god portion humor, och smilade tillbaka med ett "knappast". Det är inte utan att tanken landar för ett ögonblick i mitt luttrade huvud. Om de lyckas gå så galet fel PÅ HEMMAPLAN, hur tänker dom att jag ska kunna rycka ut när de befinner sig på andra sidan Sverige nerifrån och upp räknat?? Jag köper inte riktigt förklaringarna med dåligt utsatt led och kalhyggen helt plötsligt mitt i allt ihop. Väderstrecken är trots allt åt samma håll som de alltid varit... Men, men - räknar man med att testiklarna ska göra jobbet (en riktig man behöver ju inte titta så noga i vare sig karta eller på kompassen...) så får nog vi kvinnor också räkna med att rycka ut där hormonet inte längre räcker till. Jag ber åter igen dig som läser att begrunda att jag lever med sex karlar av skilda storlekar och åldrar. Ni som känner dessa varelser vet ju att en karl sällan ber om hjälp...

Girlpower!!/Kicki