Jag hade tänkt att skriva lite om att det är skönt att vi haft lite sol idag mellan skurarna. Att mina två yngsta söner har uppträtt på torget i vår lilla pyttestad med cirkusnummer. Jag skulle skriva om att de gått på cirkusskola första veckan efter skolavsluteningen och att det var delar av detta gäng som visade upp sina konster.

Jag hade tänkt också att skriva om att jag faktiskt lyckats hitta lite krage under hakan på mig själv idag, och hur jag faktiskt gjorde.

Jag HADE faktiskt skrivit ett riktigt trevligt inlägg, om jag får säga det själv! Ett sådant där inlägg som man läser igenom och känner sig ganska nöjd med innan man trycker på "skicka" knappen. Jag tryckte faktiskt på den magiska knappen också. Men INGET hände!!! Jag kan inte skylla på vare sig "Bloggagratis", eller min egen dator heller för den delen. Där jag sitter med min dator är jag uppkopplad till vårt bredband med trådlöst nätverk. Well, det fungerar väldigt bra SÅ LÄNGE SOM TONÅRSSÖNERNA HÅLLER FINGRARNA BORTA!! De var ju naturligtvs tvungna att flytta på lite sladdar här och där för att själva kunna sitta och spela något "*"-spel via internet i något slags "annat" nätverk. Deras aktier är till salu för hugade spekulanter!

Om det ryker om bokstäverna så är det helt enkelt för att jag skriver med en infanalisk glöd i en sällan skådad hastighet... Kärringen kan när hon sätter den sidan till! Jag ska dock försöka behärska mig en smula och berätta om något riktigt trevligt som jag gjort idag.

Ett sällan felande recept mot dåligt humör, mörkt sinne eller håglöshet, fick jag anledning att ta till idag. Igår var det verkligen en BLÄÄ-dag, och jag tänkte försöka undvika att upprepa det idag också. Så här gör man:

Man tager ett styck arabiskt fullblod (det är den ädlaste av hästar för er som lever i okunskap) och gör sitt yttersta för att avlägsna smuts och grus från dess skinn. Sedan lägger man en sadel av lämplig storlek på springarens rygg, och lägger ett träns med tillhörande tyglar om dess huvud. För att fullända upplevelsen tar man med sig sin näst yngste son, och låter honom göra iordning sin ponny på liknande vis. Därefter svingar man sig, med varierande smidighet, upp i sadeln och sätter sig tillrätta. Därefter är det ganska beroende av nivån på ryttarens skicklighet, vad som inträffar. I bästa fall rör sig det vackra djuret i tänkt riktning i lämplig hastighet. Både jag och sonen har ridit tillräckligt länge för att  påverka både hastighet och färdriktning utan att trilla av.

Vi hade en helt underbar ridtur i den Östgötska skogen! Solen sken, hästarna frustade och sonen sjöng. Det porlade visserligen vatten på många nya ställen, men skogsvägen var faktiskt förskonad från större vattenskador, och vi kunde galoppera ostört och känna solen i ansiktet och doften från skogen. Efter en sådan ridtur måste man anstränga sig hårt för att fortfarande vara deppig!

Men en hårt prövad mor vet att det bara krävs några självupptagna tonårsgrabbar för att låta molnen hopa sig i sinnet igen... Någon har sagt att man inte kan förhindra probemens dystra korpar att flyga omkring, men man kan förhindra att de bygger bo på ens huvud! Det är tur att barnen är söta...

Gnägg på er!/Kicki