Alla inlägg under juli 2007

Av Kicki - 16 juli 2007 12:01

Familjen är viktig, det är något som man blir påmind om gång på gång. Vissa familjer fungerar sämre än andra, men det är ofta de närmaste som sätter djupast prägel på tillvaron. Själv har jag haft lyckan att växa upp i en hyfsat välfungerande familj bestående av mor och far samt lillebror. Det finns många i min närhet som har betydligt intensivare kontat med sina ursprungsfamiljer än vad jag har, men ibland får man ändå anledning att "gå till rötterna" igen.


Helgen som förflutit har varit av just sådan karaktär. Min bror och hans fru är födda samma år. Dessutom med bara några dagars mellanrum. Just i år är det 40 år sedan detta hände. Därför fick vi en sådan där anledning att ägna sin gamla familj lite extra uppmärksamhet. Min och makens tanke var från början att vi skulle ha åkt i fredags eftermiddag och stannat över en natt. Balunsen var nämligen lagd till lördag kväll. Men brodern tyckte att det blev lite för mycket att hålla ordning på att det skulle komma sju Westerdahlningar mitt uppe i allt städande och matlagande. Det behövdes inte mycket tid till tankeverksamhet för att jag skulle begripa precis! Hade inte velat ha det på så sätt själv heller - naturligtvis! Därför åkte vi på lördagen. Vi bor inte precis grannar... Brorsan har av någon outgrundlig anledning slagit ner sina bopålar i Blekinge! Visserligen har de underbara stränder, mysiga öar, Sweden Rock Festival (Norje), nära till Danmark mm mm, men det är ju så långt BORT!


God mat och glada vänners sällskap är ju faktiskt aldrig fel, även om man får åka 27 mil för att uppleva det. Det var faktiskt v-ä-l-d-i-g-t god mat! Olika sortes pajer och fräsch sallad till det. Brorsans och mina föräldrar var naturligtvis på plats också, så det var lite sådär lagom småmysigt "med familjen", även om vi lever våra egna liv nu. Mina egna ungar såg jag inte av på hela kvällen. Orsaken heter TV och dator... De håller sig åtminstone lugna.


Tyvärr var vi tvungna att åka hem samma kväll (snarare natt!). Äldste sonen skulle nämligen få Frankrikebesök dagen efter - alltså i går. Vi var hemma halv fyra på morgonen och tillät oss att sova läääänge. Ny resa var inplanerad lite längre fram på dagen, men denna gång till Skavsta flygplats för att hämta de nämnda fransoserna. Mitt på dagen ringer dock telefonen. Det var från Frankrike, så vi gastade och skrek på att sonen skulle svara. Det är ju bara han som begriper den där rotvälskan! Några fransmän kom inte! De hade blivit stoppade på flygplatsen eftersom de inte hade något skriftligt intyg på att de får lämna Frankrike av sina föräldrar!!! De är under 18 år, och då behövs detta tydligen. Märkligt kan tyckas att 1. de inget visste, 2. att de inte blivit upplysta om det. Nu är det hela uppskjutet tills på tisdag som tidigast tydligen...


Fortsättning följer...!/Kicki

Av Kicki - 13 juli 2007 23:21

Jag hade tänkt att skriva lite om att det är skönt att vi haft lite sol idag mellan skurarna. Att mina två yngsta söner har uppträtt på torget i vår lilla pyttestad med cirkusnummer. Jag skulle skriva om att de gått på cirkusskola första veckan efter skolavsluteningen och att det var delar av detta gäng som visade upp sina konster.


Jag hade tänkt också att skriva om att jag faktiskt lyckats hitta lite krage under hakan på mig själv idag, och hur jag faktiskt gjorde.


Jag HADE faktiskt skrivit ett riktigt trevligt inlägg, om jag får säga det själv! Ett sådant där inlägg som man läser igenom och känner sig ganska nöjd med innan man trycker på "skicka" knappen. Jag tryckte faktiskt på den magiska knappen också. Men INGET hände!!! Jag kan inte skylla på vare sig "Bloggagratis", eller min egen dator heller för den delen. Där jag sitter med min dator är jag uppkopplad till vårt bredband med trådlöst nätverk. Well, det fungerar väldigt bra SÅ LÄNGE SOM TONÅRSSÖNERNA HÅLLER FINGRARNA BORTA!! De var ju naturligtvs tvungna att flytta på lite sladdar här och där för att själva kunna sitta och spela något "*"-spel via internet i något slags "annat" nätverk. Deras aktier är till salu för hugade spekulanter!


Om det ryker om bokstäverna så är det helt enkelt för att jag skriver med en infanalisk glöd i en sällan skådad hastighet... Kärringen kan när hon sätter den sidan till! Jag ska dock försöka behärska mig en smula och berätta om något riktigt trevligt som jag gjort idag.


Ett sällan felande recept mot dåligt humör, mörkt sinne eller håglöshet, fick jag anledning att ta till idag. Igår var det verkligen en BLÄÄ-dag, och jag tänkte försöka undvika att upprepa det idag också. Så här gör man:

Man tager ett styck arabiskt fullblod (det är den ädlaste av hästar för er som lever i okunskap) och gör sitt yttersta för att avlägsna smuts och grus från dess skinn. Sedan lägger man en sadel av lämplig storlek på springarens rygg, och lägger ett träns med tillhörande tyglar om dess huvud. För att fullända upplevelsen tar man med sig sin näst yngste son, och låter honom göra iordning sin ponny på liknande vis. Därefter svingar man sig, med varierande smidighet, upp i sadeln och sätter sig tillrätta. Därefter är det ganska beroende av nivån på ryttarens skicklighet, vad som inträffar. I bästa fall rör sig det vackra djuret i tänkt riktning i lämplig hastighet. Både jag och sonen har ridit tillräckligt länge för att  påverka både hastighet och färdriktning utan att trilla av.


Vi hade en helt underbar ridtur i den Östgötska skogen! Solen sken, hästarna frustade och sonen sjöng. Det porlade visserligen vatten på många nya ställen, men skogsvägen var faktiskt förskonad från större vattenskador, och vi kunde galoppera ostört och känna solen i ansiktet och doften från skogen. Efter en sådan ridtur måste man anstränga sig hårt för att fortfarande vara deppig!


Men en hårt prövad mor vet att det bara krävs några självupptagna tonårsgrabbar för att låta molnen hopa sig i sinnet igen... Någon har sagt att man inte kan förhindra probemens dystra korpar att flyga omkring, men man kan förhindra att de bygger bo på ens huvud! Det är tur att barnen är söta...


Gnägg på er!/Kicki

Av Kicki - 12 juli 2007 19:42

Ett litet foto först på mina tappra hjältar efter att de tillslut kommit hem. Bilden är tagen utanför vår grind. Möra ben och ömmande axlar var något genomgående, men trots allt var humöret på topp. Efter att ha legat en stund i våra soffor tillsmmans med de yngsta sönerna och tittat på någon tecknad film, var de "på banan" igen. Ingen verkar ha blivit allt för avskräckt inför att bestiga Sveriges högsta topp!


Dagen för min del har annars varit av karaktären "kunde varit utan". Den har med andra ord inte tillfört speciellt mycket om man bara ser till min egen prestation. Jag har verkligen inte haft lust till någonting! Det är inte roligt med sådana dagar - de är så fullständigt bortslösade! Om jag sätter mig och tänker på vad jag kunde (borde?) ha gjort är risken stor för depression...


Båda bilarna är dock numera "fit for fight", vilket alltid är något att glädjas över! Men regnandet kan man verkligen vara utan vid det här laget! Och ÄNDÅ är inte min familj drabbade ett dugg egentligen. Det är bara så vansinnigt trist med allt blött. Jag ska nog försöka leta reda på någon form av krage på mig själv, så jag kan ta i den i morgon.


Grisarna har fått vara ute idag också faktiskt. Vi la helt enkelt ett stort plastskynke över hagarna, så de har nog inte blivit blöta tror jag. Det märker jag säkert när jag tar in dem om en liten stund..


Bättre mod i morgon hoppas jag!/Kicki

Av Kicki - 11 juli 2007 21:48

Det är lika bra att varna känsliga läsare med en gång! Det jag kommer skriva om idag kräver nämligen en viss mognad - och kanske också distans.


Låt mig börja med att utbrista en lovsång till solen! Den har stått oss bi idag också - så mina kära små lurvgrisar har fått gå på bete idag oxå :-). Men det var ganska tacksamt av en helt annan anledning också. Idag var nämligen dagen för den stora ÖVNINGEN inför den riktigt stora UTMANINGEN.


 Jag är berikad med en styck make. Honom har jag valt alldeles själv, och han fann otroligt nog mig också som tänkbart val. Detta är nu en hel del år sedan, vi har stått vid varandras sida sedan 1987. Jag har aldrig ångrat mitt val - aldrig en ynka pyttegång faktiskt! Men ibland måste jag nog stanna upp och verkligen gräva fram "vad det var nu igen". Det känner alla igen som försökt leva med någon annan längre än en månad. Hur som helst. Tillsammans med maken så har jag berikat världen med ytterligare fem medborgare - alla av hankön! Låt mig uttrycka det såhär; det kan bli en aning grabbigt vid middagsbordet ibland. I synnerhet eftersom ingen av sönerna har haft den goda smaken att blanda upp det homogena inslaget med flickvänner än. Min äldste är 17, näste är 15, 14, 10 och 8. Det är 14:åringen som hittills gjort lite mer allvarligt trevande försök på flickfronten.


Maken och de tre äldsta har kommit på den geniala idén att de ska bestiga Kebnekajse i augusti! Lätt som en plätt - det klarar ju vilken testosteronstinn varelse som helst, på ett ben! Men maken som varit med något längre än tonårssönerna på jordskorpan ansåg att man nog behöver träna lite innan, åtminstonde EN gång. Så vid kl. 16.00 idag lämnade jag av min lagvigde samt tre käcka söner längs med Östgötaleden. Ytterligare fyra lika käcka ynglingar mötte upp, och tillsammans tågade de raskt iväg med säckar på sina ryggar. Kängor har inköpts. Vattenflaskor har inköpts. Diskussioner har förts vilket märke på regnskydd till ryggsäcken som är bäst, har först. Fantastiska knivar har naturligtvis inköpts. Tja - i stort sett är de rustade för en expedition väl att jämföra med någon av 1800-talets upptäcksresande! Det är väl packhästar resp. smidiga negrer då som saknas i deras utrustning! (För den som nu inte förstår min ironi är det kanske bäst att inflika att synen på "negrer" under 1800-talet var kanske att jämföra med en packhäst...)


Jag själv åkte stilla och behagligt tillbaka i bilen till de två yngsta sönerna. Jag har pysslat med lite av varje under eftermiddagen och såg fram emot en riktigt skön mysstund med "småkillarna" i soffan. De är fortfarande i mysåldern, och jag har äntligen lärt mig att sådant måste man ta tillvara på! Barn går inte i repris... Vi hade knött ner oss lite lagom gosigt i sofforna, och slötittade lite på TV.


ringer telefonen... Det är min älskade hälft i andra luren. Först blev mitt hjärta varmt. "Så gulligt av honom att ringa och tala om att de kommit fram till sitt läger". Men han lät lite misstänkt snopen på rösten. Jag slängde ett litet öga på klockan och konstaterade att den var närmare 20.30 Telefonsamtalet resulterade i att jag fick rycka ut till undsättning - utrustad med minibuss ... och hästtransport. Inte för att jag körde någon packhäst till deras undsättning. Nej, den behövdes för att få plats med alla ryggsäckar... Det raska sällskapet hade nämligen gått helt åt skogen fel - FRÅN FÖRSTA STUND, och hade lyckats ta sig hela 5 km på den tänkta sträckan av det tredubbla. Solen har visserligen varit snäll idag, men att få den att lysa ett par extra timmar kan inte ens vi. Jag fick helt enkelt åka och hämta det fullt utrustade gänget. Packa in grabbar och ryggsäckar och åka iväg. Om det tar 4,5 timme att ta sig 5 km i tänkt riktning så förstår ju i stort sett vem som helst att ytterligare 10 km inte skulle låta sig göras innan mörkrets inbrott...


Nu vet jag att de är tryggt och säkert på plats vid den tänkta rastplatsen. Hur de får upp sina tält mm tänkte jag inte bry mig så värst mycket om. Jag gav mannen ett retsamt flin innan jag åkte hem och frågade om de verkligen klarade sig utan en mamma nu... Min man (har jag sagt att han är bäst i världen?) har dock en god portion humor, och smilade tillbaka med ett "knappast". Det är inte utan att tanken landar för ett ögonblick i mitt luttrade huvud. Om de lyckas gå så galet fel PÅ HEMMAPLAN, hur tänker dom att jag ska kunna rycka ut när de befinner sig på andra sidan Sverige nerifrån och upp räknat?? Jag köper inte riktigt förklaringarna med dåligt utsatt led och kalhyggen helt plötsligt mitt i allt ihop. Väderstrecken är trots allt åt samma håll som de alltid varit... Men, men - räknar man med att testiklarna ska göra jobbet (en riktig man behöver ju inte titta så noga i vare sig karta eller på kompassen...) så får nog vi kvinnor också räkna med att rycka ut där hormonet inte längre räcker till. Jag ber åter igen dig som läser att begrunda att jag lever med sex karlar av skilda storlekar och åldrar. Ni som känner dessa varelser vet ju att en karl sällan ber om hjälp...


Girlpower!!/Kicki

Av Kicki - 10 juli 2007 19:14

Det började i morse med att jag vaknade med något märkligt över mitt ansikte. Eftersom jag hade ställt "klockan" (jag använder mobilen som väckarklocka nu för tiden!) till ganska tidig morgon, då jag tänkt mig en liten rask promenad, så blev jag inte speciellt glad över att vakna innan. Jag knep envist ihop ögonen, och tänkte inte ta reda på anledingen till att jag vaknat. Tillslut gick det bara inte. Ögonen åkte upp likt en hiss när någon tryckt på knappen. Och DÄR fanns anledningen till mitt för tidiga uppvaknande; SOLEN! Det är så länge sedan nu som man sett den att jag faktiskt hunnit glömma varför jag tidigare i somras aldrig behövde någon "väckarklocka"...


En liten titt ut genom sovrumsfönstret bekräftade vad mitt ansikte försökt tala om för mig en god stund. Det var verkligen solsken från en nästan molnfri himmel. Plötsligt kände jag mig väldigt pigg och full av energi! Men när jag lät blicken glida lite längre bort så mulnade mitt sinne något igen. Hela hästhagen var lika vattenfyllt som förra veckan när det regnade som värst. En sådan makalös tur att mina hästar inte går där!! De är som sagt utplacerade lite varstans.


Eftersom vädrets makter bestämde sig för att stå oss bi en stund, så utnyttjade jag detta så väl jag kunde. Ut for alla små marsvin. Ut for också alla marsvinsburar, och med de två yngsta sönernas hjälp skurade och spolade vi för glatta livet. Inte kan de säga nej till att få spruta lite med vattenslangen inte!! När alla lådor stod prydligt uppställda mot husväggen tog jag mig så an Den Stora Uppgiften. Jag greppade en lagom sliten pensel och började limma remsor. Ja - sådana där remsor som ska sitta i hörn och större glipor mellan gipsplattor innan man har tänkt sig att tapetsera. Efter det var det spacklets tur.


Radion stod på i ett hörn och skrålade ut både musik och nyheter. Allt ifrån vad som händer på Gotland en sådan här vecka till asfalt. Det är oroligt i Pakistan också, kanske mer än vanligt. Det är ganska trevligt att hålla på för sig själv tillsammans med SvR och se hur ens arbete sakta blir klart.


Maken kom hem när jag hade mindre än hälften kvar. Han hade varit iväg med vår båt och fått motorn lagad i Tranås. Sommen står så högt att vattenytan går upp långt över det vanliga. Flera vägar är avstängda här omkring, och värre håller det tydligen på att bli, eftersom vatten forsar ut från skogarna fortfarande. Hur som helst så bad jag honom laga mat! Han är numera en ganska väldresserad make (efter 20 år ihop har man lyckats liiite i alla fall), så han gick snällt in och ställde sig vid spisen. En god stund senare ljöd matsignalen över nejden, och vi bänkade oss alla och fick pannkakor. Familjen består av sju Westerdahlningar, och hade för dagen utökats ytterligare med två kompisar till äldste sonen. Det är som det ska vara - liv och rörelse och alldeles för många projekt igång, eller som snart ska sättas igång.


PRECIS när jag fått in alla marsvin och gjort iordning till dem med färskt gräs att knapra på, hände det. Först bara som en liten antydan där man var lite osäker på om man verkligen känt rätt. Men sedan fanns det ingen tvekan. Syndafloden var över oss igen...! Denna gång regnade det "bara" i ca 30 minuter, men med oerhörd kraft. Lagom för att tvätten inte skulle torka (idag heller..), utan jag var tvungen att snabbt plocka ner den. Just nu lyser den förädiska solen på oss igen, men jag låter mig inte bli lurad mer än en gång samma dag! Det får bli torktumlaren i alla fall...


Nya våta utmningar väntar!/Kicki

Av Kicki - 9 juli 2007 20:26

Jag har knyckt citatet från en av Sveriges mest framgångsrika och skickliga hoppryttare, Peter Eriksson. Det har inte lämnat mig någon ro så jag vill gärna vrida och vända lite på de tankar som har danats i mitt huvud, sedan jag läste det. Ju mer jag smakar på meningen ju fler smaker känner jag! Peter lär ha sagt dessa ord efter att en person gått fram till honom och uttryckt "Vilken tur du har att vinna hela tiden!"


HUR många gånger har jag inte själv hamnat i situationer där jag tyckt mig ha otur, eller varit styrd av "andra". Det är ju en väldigt enkel lösning att hitta undanflykter till varför man just vid detta tillfälle inte lyckades, trots att man egentligen "kunde".


När jag fyllde 40 önskade jag mig en keyboard. Ett piano stod i vardagsrummet sedan många år, men det hade jag bestämt mig för att jag inte kunde spela. "Jag kan inte - bara lite ackordanalys". Jag talade alltså om för folk som definitivt INTE kan spela piano att inte jag heller kunde, trots att jag mycket väl spelade låtar med hjälp av ackordanalys. Men jag lyckades aldrig spela helt felfritt - det var alltid något som "hände" som fick mig att vackla. Jag trodde alltså att jag skulle kunna "fuska" mig till lite bättre lycka med hjälp av en elektronisk maskin i stället. Där var ju redan halva jobbet gjort! På min keyboard (en KORG PA50) kan man få hjälp med alla möjliga ljud och förinställda komp.


Naturligtvis blev jag betydligt skickligare att spela - EFTERSOM JAG ÖVADE och inget annat! Det fanns inga genvägar där heller visade det sig ;-). När jag sedan satte mig vid det otroligt svåra instrumentet "pianot" så kunde jag helt plötsligt spela! Jag kom dessutom på att jag hade varit en riktig idiot som påstått tidigare att jag inte kunde - i förhållande till dem som faktiskt inte kan alls! Men jag kom också på att jag låtit andras måttstock få råda när jag mätte mitt eget kunnande.


Jag kan fortfarande inte spela efter noter speciellt bra. Men det kan tydligen inte Benny Andersson (ABBA) heller! Och han spelar ändå! Det händer något när man går in i sitt eget djup och börjar gräva DÄR. Numera vet jag vad jag behöver träna mer på för att bli bättre pianospelare, och ber inte om ursäkt heller att för att jag inte kan. Det jag kan står jag för, och har bestämt mig för att värdera det positivt. Att skylla på otur eller andra brukar också innebära att man inte kan ta emot beröm heller. "Ash - jag hade bara tur idag, turen var på min sida, som tur var hade jag vaknat på rätt sida" osv osv.


Idag vet jag att man styr sitt eget öde. Keyboarden är bara ETT exempel på hur jag kommit till denna insikt. Vill man något så måste man också själv se till att satsa på det. Det går inte att påstå att någon annan har stått i vägen, eller att man inte kunnat pga dåliga redskap eller något annat. Om man seriöst ser vad man är bra på och värdesätter det, men ser också vad man behöver förbättra så tror jag precis som Peter Eriksson att man blir tursförföljd och inte otursförföljd. VILL jag verkligen komma i form kan jag inte skylla på dåliga skor eller något annat ovidkommande för att jag inte lyckats.


May the force be with you all!/Kicki

Av Kicki - 8 juli 2007 12:26

Jag tänker inte göra mig lustig över människors olika problem med beroenden. Själv har jag jobbat inom socialtjänsten i för många år för att tycka att det vare sig är en enkel fråga eller något att skämta om. När någon mot sin vilja tvingas till ett visst mönster, eller saboterar det mesta så är det sällan särskilt lustigt. I det fallet är själen "beroende" av känslans höga röst, som inte låter sig tystas av förnuftets torra krax.


Det beroende jag egentligen skulle vilja vrida lite på idag är av annat slag. Den moderna människans beroende av tekniken. Vi kan till och med ibland inbilla oss att det är helt självvalt. Vi upptäcker behov vi inte visste ens fanns, och VIPS så har det utvecklats till ett beroende inom loppet av några få år. Jag hör faktiskt föräldrar som på fullt allvar tycker att det är ett MÅSTE att deras 7:åringar har mobiltelefoner, och att man inte kan FÖRSTÅ hur vilsna föräldrar klarade av livet tidigare. Alltså på den oerhört avlägsna forntiden då man inte drömde om att barn skulle ha dylika ting.


I mitt fall är vi ytterst beroende av bilen. Vare sig vi vill det eller inte så är vi helt enkelt tvungna till att betala pengar till dessa vidunder, trots att förnuftet säger något annat. Apostlahästarna eller cykel är inte ett alternativ när man bor 1,5 mil från affärer och busstation. Detta är ändå en pyttesträcka mot vad många andra i vårt kära avlånga land har, men tillräckligt för att bilen är nödvändig.


Jag var ute på en liten tur (inte alls nödvändigt, men otroligt lustfyllt!) igår i en av våra bilar. Jag hade inget val i vilken bil, eftersom den ena bilen har ett obehagligt stort behov av att få bytt både bromsskivor och bromsbackar. Då kan man inte nyttja fordonet hur gärna man än vill åka! Därför blev det den andra bilen, som alldeles nyss varit hos "farbror doktorn" efter att ha blivit antastad av långfingrade typer. Men (-such-) vad händer? När resan hem ska börja så upptäcker jag ett välbekant men ack så ovälkommet ljud även i denna bil. Bromsbackarna är slut på denna bil OCKSÅ! Usch, man tar sig för pannan - ett tag, och biter sedan surt ihop. Det blir till att boka ny tid. Eller hoppas på att himlen ska öppna sig, och att vi helt plötsligt får massor med tid att fixa bilarna, och att vi har helt plötsligt ett väldigt stort och välutrustat garage att göra det i.


To bee continued.../Kicki

Av Kicki - 7 juli 2007 00:20

Egentligen är det ju mer än lovligt fånigt att skriva en dagbok över en dag som inte är äldre än 30 minuter när det skrivs! Men skrivklådan gjorde sig extra besvärligt påmind, och då får jag väl helt enkelt sitta och ge ett bidrag till hur jag tror att dagen kommer bli. Det kan ju vara roligt att raljera över sig själv efteråt när det "inge bidde".


Vi har två bilar i familjen - en till varje förvärvsarbetare. Båda bilarna har under fredagen varit hos varsin bilreparatör av skilda skäl. Lite senare idag, när jag har sovit några timmar (...) så kommer förhoppningsvis den ene av bilarna vara körduglig, eftersom jag planerar en liten åktur. Denna gång blir det mot Örebrohållet jag styr, men svänger någonstans kring Askersund. Det är marsvinen som styr min kosa dit! Dessa små krulltottar - håller verkligen både mig och maken sysselsatta! Mest maken faktiskt, eftersom det är han som står för den största arbetsinsatsen för tillfället. Ett marsvinsrum kombinerat med kontor till mig håller nämligen att ta form i ett uthus. Jag ska träffa några lika märkliga typer som mig själv som lättast kännetecknas som "marsvinsidioter" kanske. Idioti eller inte, det kommer bli väldigt roligt att träffa goda, glada vänner och bara sladdra om smådjur med lång, sträv och lite lockig päls. Min marsvinsras heter lunkarya och är en svensk "uppfinning" genom moder naturs helt egenproducerade nyckfullhet. Det heter med ett finare namn mutation. Oavsett vilket så är de rara små grisarna bara helt oemotståndliga!! Jag har sålt en liten bebis, och en förväntansfull och glad ny ägare väntar ivrigt (om några timmar då alltså) på att jag ska komma med det lilla djuret. Jag får se vilket färdmedel som blir lämpligast att ta; bilen.... eller båten!/Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6 7 8
9 10 11 12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<<
Juli 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!


Skapa flashcards