Jag hör till den allt större kategori människor som gärna köper ett läckert magazin om livsstil och heminredning. Min fantasi kittlas lätt och villigt av läckra reportage från lika läckra hem där LIVET PÅ LANDET är det centrala. Det kan vara allt från skånelängor till det mysiga torpet i Småland, eller stenhuset på Gotland. Hälsingegårdarnas fantastiska utsmyckningar gör inte ont i ögonen de heller. Jag blir också lockad att kasta mig in i gastronomins underbara värld genom "snabba och enkla" festrätter lämpliga att servera i den obligatoriska bersån. ALLA vänner och släktingar uppskattar ju sådana mysiga tillgat.

Allt eftersom tidningshögen blir högre i hyllan, fylls jag av en allt dystrare tanke. LANDET är bara ett rekreationsområde! Där ska man bo ett par idylliska veckor och bara N-J-U-T-A av allt underbart naturen skänkt oss. Den snälla bonden på lagom avstånd från sommartäppan ska gärna se till att det går några gulliga kor på flugfritt avstånd från frukostverandan för att göra bilden komplett. Och TÄNK så UNDERBART att få diska i en zinkbalja ute eftersom i den verkliga idyllen finns det naturligtvis inga bekvämligheter. "Och så kan man åka hem till sta´n med fulladdade batterier, efter några underbara veckor på LANDET." .... Det är här den allt unknare smaken i munnen infinner sig. Vilken stad? Den jag åker till någon gång för att köpa en diskmaskin, eller avslutningskläder till ungarna? Dit JAG åker för att få uppleva något annorlunda för att ladda MINA batterier?? HALLÅÅÅÅ - VI BOR HÄR!! För mig är idyllen bara en bonus för att vår bensinräkning aldrig understiger 6000,-/månaden. Det börjar kännas tungt att försvara sitt idiotiska beslut att permanent bo på just detta LANDET. Bussar dras in, barnen får gå allt längre och mörkare för att ta sig till bussarna som ska ta dem till den obligatoriska skolan. Den oobligatoriska skolan, som numera är en fullständig förutsättning för att få stöd/utbildning/jobb (pratar om gymnasieskolan..), behöver man inga bussar till längre. De robusta barnen som vuxit upp under naturligt idylliska förhållanden är naturligtvis mogna att vid 16 års ålder flytta till Den Stora Staden (i mitt fall fortfarande Linköping) och klara studier, tvätt och ekonomi självständigt. Det återstår alltså (om det nu mot förmodan inte ha räckt med vacker utsikt att rusta barnen för dylikt) att ändra sina arbetstider efter förmåga, för att själv kunna skjutsa sina relativt stora telningar till detta oobligatorium. Vintertid kan det dock vara riktigt spännande om man ska ta sig fram eller inte. Alltså är en sådan där bespottad fyrhjuling ett tämligen måste på sina håll i de idylliska hushållen. Men allt detta lär ju vara en kommunal angelägenhet. Är man dum nog att bosätta sig krångligt så får man ju försöka att genom lämpliga val vart 4:e år få sina valda kommuninvånare att fördela skattekronan på ett annat vis.

För mig är det alltså en självklarhet att de som kommer för avkoppling till sina sommarhus också bidrar till den kommunala kassan - och då inte enbart för att det ska gå tillbaka till dem själva i form av div. service. Det vore en otroligt oönskad utveckling om det ska krävas en över genomsnittlig lön för att kunna bo i idyllen och få en vettig utbildning till sina barn!!

Ett liiitet inlägg i en het sommardebatt./Kicki

... så händer det ju faktiskt en hel del annat också. Britter blir frisläppta efter att ha varit kidnappade (eller Alan var nog bara en person) under alldeles för många veckor. En sexåring har blivit allvarligt skadad efter att ha fått ett rostigt fotbollsmål över sig. Kd är åter i rampljuset, och denna gång flinar en gammal sk. hjärtefråga upp sig ånyo i form av abortfrågan. Att vara eller inte vara - är helt uppenbart frågan! Vatten fortsätter att komma ner i för stora kvantiteter i för koncentrerade områden - ÖVER ASIEN! Men där ska de visst vara vana vid att det dör en hel hög människor varje år vid monsunregnen, så de kanske är mer luttrade än vad smålänningarna är vid vattenfyllda källare, eller sommarstugeägare vid begreppet "sjötomt".

Om Alice Timander har jag nog inte ett dugg att säga faktiskt! De gånger jag fått anledning att notera hennes existens är när jag väntar tåligt på att bli fin i håret hos min frissa. Oavsett premiärer eller inte så tycker jag att det är beundransvärt att upp i så hög ålder som hon ändå kom, fortfarande vara nyfiken på livet och se nya saker som möjligheter, och inte problem Att fotboll är farligt har jag för länge sedan begripit! Betydligt mer farligt än "min" sport - hästsport (dressyr och hoppning). En av sönerna både rider och spelar fotboll, och gissa vilken sport han blivit sargad av mest! En ledtråd - klotformade bollar har varit inblandade... Om Kd då? Tja - vad finns det egentligen att säga? Personligen tycker jag att det vore väldigt praktiskt att samla alla med solklara uppfattningar och lösningar i samma parti! Jag vet redan namnet - Black´n white. Det gäller inte bara abortfrågan utan andra frågor också som väldigt lätt blir "antingen eller"- frågor. Jag tror nog att Kd i längden klarar sig bättre utan personer som tjurigt envisas med att hålla fast vid en ideologi där man slipper träng in i frågan lite djupare utan "vet" hur andra bör vara. Vad vattenmängden beträffar så kan jag ju naturligtvis kosta på mig att vara ironisk eftersom jag inte har någon vattenfylld källare - trots att jag bor i det område i Sverige som blivit regndrabbat. Joo, vår hästhage är numera en insjö, och det kommer tå åtskilliga veckor innan den blir brukbar igen. Men i förhållande till monsunen kan jag inte låta blir att notera; "den som har mycket - förlorar mycket". Vad är ett bortspolat plåtskjul mot en förstörd källare?

"Den stora staden" var precis som jag minns den. Man hinner bara hälften av det man tänkt sig, och man är i alla fall dödstrött när man åter tar mark i hemmets lugna vrå. Kvällen avslutades med bio. Vi avnjöt, eller kanske förtvivlat försökte förstå handlingen i, Pirates of the Caribbean 3. Jag har inte sett 2:an vilket jag misstänker är en förutsättning för att få lite grepp om handlingen i 3:an. Oavsett detta blir jag ändå imponerad av alla effekter av båtar som sprängs i luften och folk som flyger som vantar åt alla håll mm. Johnny Depp är ju inte helt obehaglig att beskåda heller! En skådis som helt klart finns uppsatt på min 10-i-topp-lista, och då naturligtvis för sina talanger som just skådis! "Vår egen" Stellan Skarsgård fick ett litet hörn av filmen också. Min kväll fortsatte så i TV-soffan, men av det är jag inte speciellt medveten. Jag vaknade nämligen strax innan kl. 5 i nämnda soffa i morse!

Mors!/Kicki

Jag är inte helt säker på egentligen varför denna känsla är så irriterande svår att bli kvitt. Men jag inbillar mig att jag fått någon slags insikt. Detta drabbade mig för flera år sedan, och likt ett klistermärke sitter det fortfarande fast i mitt undermedvetna. Ni vet - ett sådant där klistermärke med jordens klister som nästan är omöjlig att utplåna. Jag vet vad jag talar om i det fallet då jag en gång i tiden bott i ett hus med en dörr där husets tidigare ägare tyckt det var charmigt att låta barnen lämna färgglada avtryck. Dörren behövde slipas om jag inte minns fel för att tillintetgöra märkena efter MILJONER klistermärken i alla former och färger!

Insikten består i att det är numera helt nödvändigt att plåga kroppen i ovana ansträngningar. Jag går antagligen inte opåverkad genom livet jag heller, utan har låtit mig matas av detta "måste" från både magazin och TV. Men, jag känner helt tydligt att ungdomens fräschör har obarmhärtigt gått mig förbi, och detta måste jag sålunda göra något åt!

Dag 2 i "mitt nya liv"

En lika rask promenad som i går, men med undantaget att idag var det inte lika lockande att sätta sig på verandan och äta frukost. Dessutom stötta jag ihop med maken i köket och han hade samma mål med sitt varande som jag. Han skulle också äta - så det blev soffan framför TV:n som blev utsedd till dagens frukostmiljö. Men det är otroligt skönt att få äta i lugn och ro och slötitta på dumburken om man vill, och småprata med sin älskade om man vill innan ungarna gör entré. De har på ett mycket märkligt sätt en smått otrolig förmåga att bli den självklara medelpunkten i vad som ska hända, så att få äta frukost UTAN ungar är lyx! Tro mig, jag har ätit frukostar med ungar i 17 år... Men att få krypa upp i samma nämnda soffa på kvällen när aktiviteterna börjar falna så smått, TILLSAMMANS med samma ungar är nog en ännu större lyx!

Jag kan nog inte lika käckt som igår utropa hur bra jag mår om sanningen ska fram... Det gör ont lite varstans, tex armbågarna (vad som nu är så ansträngande för DEM kan man ju fundera länge på!!). I morgon blir det resa till Den Stora Staden (Linköping i vårt fall) så då hoppar jag promenaden. Tror nog det är klokt - kroppen måste ju få tid på sig att återhämta sig från chocken - ELLER HUR!!

Men jag mår fortfarande bra.. ;-)/Kicki

För vilken gång i ordningen har jag vid det här laget tappat räkningen på. Planeringen har varit ganska intensiv, och jag har suttit med google calendar (skaffa den - TOPPEN!) och på typiskt svenskt vis prickat in timmar och minuter på i stort sett varje dag de närmaste två veckorna. Allt ifrån vad och när vi ska äta middag till hur jag ska bli av med stryktvätten på effektivaste sättet finns numera där. MEN den riktigt stora förändringen är att NU ska jag VERKLIGEN komma i form! Någon som känner igen sig?? Det har varit dags länge - sisådär sedan första barnet föddes (av fem), men nu ska det alltså ske. Denna gång har jag faktiskt varit lite mer intresserad än tidigare av hur ett sådant projekt lämpligast genomförs. Jag är helt urusel på att springa! Det är lika bra att slå fast genast. Jag var ganska bra på att cykla i tonåren och gick på den smärtsamma niten att "det man gjort som ung har man nytta av hela livet". Jo pyttsan! Jag klarar inte att cykla en halv kilometer utan att hjärtat närmar sig farligt gränsen för sprängning, eller åtminstone nästan hoppar ur munnen. Visserligen är det hjärtverksamhet man vill komma åt tydligen, men det finns ju gränser! Att gå på gym kommer inte att fungera. Det är dessutom inte särskilt konditionshöjande. Stark är jag sedan tidigare, så det är ju nästan lite "fusk". Men detta med att regelbundet passa tider håller bara inte för mig. Har jämt skägg att inte missa några av barnens alla tider... Därför faller sådant käckt som "Friskis och Svettis" (eller var det 80-talet..?) som alternativ också. Jag har som sagt kommit fram till den dystra sanningen att det nog är promenad/jogging i alla fall som gäller för mig.

Så, i morse ringde klockan 7.40 och 20 minuter senare var jag alltså på väg! Denna vecka är jag lite snäll mot mig själv och mjukstartar med att promenera. En lämplig slinga är utsedd, och den är nästan exakt på 5 km som tar mig (IDAG alltså!) 45 minuter att gå. Klockan 9 satt jag ute på altanen och åt min frukost och var otroligt nöjd med mig själv! Märkligt att jag fått energi hela dagen och fått "massor" gjort. Fem hästar är flyttade på, fyra till sommarbete och en till en familj som skall hyra honom i fem veckor. Sex marsvinslådor är skurade och de små trassliga grisarna har fått vara ute hela dagen. De har inte klagat ett dugg faktiskt..! Solen har varit oss nådig och hoten om spridda skurar visade sig inte gälla vårt område. Mina marsvin? Joo, de finns på "nätet"! Gå in på www.poppys.se och njut. Ha - i morgon är det på´t igen! Hej vad bra jag mår :-)/Kicki

Får en 40+:are vare med i leken, eller är man redan för passé? Det där med ålder är mycket märkligt. Jag minns tydligt mina föräldrar när de var i samma ålder som jag är nu och de var ju betydligt mer "vuxna" än jag! Kommer nog aldrig bli riktigt vuxen heller, och det tycks vara 60-talets barns stora dilemma. Vi blir aldrig vuxna! Våra barn är våra kompisar, våra kläder letar vi efter i tonårsbutikerna, klagar inte på dagens musik, hänger tappert med i all ny teknik som mejar ner oss. Och vi duschar varje dag...

Dagen som passerat har gjort det utanför bilfönstret. Sverige ÄR verkligen avlångt! Det var visserligen min tappre make (varför är det alltid männen som kör?) som rattade den värdefulla lasten av medlemmar ur "Westerdahl family", men det kan faktiskt kosta på att sitta och sova bredvid också! Man blir i alla fall torr i munnen... Vägen mellan södra Östergötland och Dalsland är egentligen för lång för att klaras av fram och tillbaka på samma dag. Åtminstone tycker min rygg det. Men som tapper och engagerad förälder så har man ibland inte så mycket val. Två av mina barn har tillbringat veckan som gått på ett musikläger i Åmål, och avslutades med stor konstert för föräldrar och andra intresserade. Mycket vackert - och man blir stolt och rörd att ens telningar vuxit upp och blivit så duktiga. Nu är timmen sen, och de flesta medlemmar ur "Westerdahl family" har varit förståndiga nog att krypa ner i sina sängar. Jag å min sida har ju som jag nämnde redan sovit en del, så jag behöver grusa ögonen en smula innan jag intar horisontal läge. Ett svarg ringande i mina öron håller mitt medvetande fortfarande sysselsatt med att jag varit i ständigt buller under dagen. Det är en anledning så god som något annat att faktiskt krypa till kojs! Ny utmaning i morgon...