Men en loka som tack för besväret tog jag och fyra andra vår uppgift på största allvar. Jag hade blivit uppringd dagen innan (igår) om jag kunde tänka mig att vara domare. Nu är det ju så att jag nog låter en och annan dom falla ganska tungt emelllanåt, men då brukar det vara den närmaste kretsen som är de anklagade. Denna gången skulle jag alltså utsätta vilt främmande människor för mitt omdöme. Och dessutom gällde det att döma något så svårt som sång!

Vi har väl alla sett "Idol", och det var väl inte utan att jag såg mig själv sitta där med en proffsmin och iakta de stackars deltagarna med vass blick. Men jag insåg snabbt att det ligger ganska långt utanför min stil. Antagligen skulle jag vara hopplös som dragplåster för att höja tittarsiffror. Jag har inga problem med att tala om vad jag tycker - även om det innebär negativa omdömen. Men jag har mycket svårt att förstärka det hela genom att bli otrevlig eller känna maktens sötsura njutning. Jag vill ju att folk lär sig något av sina "misstag" eller att de kan utvecklas. Jag är nog egentligen mer intresserad av processen än av själva resultatet egentligen.

Hur som helst, det var en viktig uppgift fick jag klart för mig. Det hela handlade om en kareoketävling dit vem som helst fick anmäla sig. Jag tillsammans med fyra andra, skulle bedömma deltagarnas insatser på en femgradig skala. Vi hade fem olika bedömningsgrupper att sätta betyg på. Tre av dem handlade om det musikaliska och två om framträdandet. Sista punkten var kort och gott "underhållningsvärdet". Jo tjena! Vi kom ju snabbt fram till att det fanns ett stort underhållningsvärde i att lyssna på några som verkligen hade större ego än musikalisk förmåga! Hur betygsätter man sådant? Det blir nästan lyteskomik... Men vi var inte där för att skämta bort en tävling. Vi var där för att skicka två deltagare vidare till en Sverigefinal i Örebro. Två finalister i Örebro skickas sedan vidare till Thailand för ett VM!! Hånflinet sätter sig lite i halsen när man inser att folk faktiskt anmäler sig till detta för att få åka till Thailand. Det blev plötsligt viktigt vad jag tycker...

Vi har väl alla fördomar, och jag är definitivt inte något undantag. Jag såg framför mig (alltså innan Den Stora Tävlingen började) hur några självupptagna 20-åringar skulle stå och skråla framför oss, fullt övertygade om att de var bäst på jorden. Men si - den tanken kom på skam! Medelåldern var klart över 30, och flera hade riktigt bra röster. Någon fanns det som inte hade koll på vare sig tonart, rytm eller text - men som jag redan nämnt, underhållande var det! Vår självklara vinnare hos oss alla fem var en 60+ man med otrolig röst! Vi överaskade oss själva faktiskt. Men det gick inte att "gå förbi" honom då han utan tvekan framförde kvällens i särklass bästa sångprestation. Härligt att gammal är äldst.

Och eftersom "starke Magnus", alltså Magnus Samuelsson "världens starkaste man" satt med i juryn, så måste vi ju haft rätt!! Magnus bor i samma by som vi och har sin träningslokal som vår närmaste granne. Det är märkligt vilken effekt det har på folk när man berättar det ;-). Kvällen avslutades med ett enmansband som sjöng covers, och torget hade för kvällen förvandlats till en Pub! Grillspett puttrade bredvid de obligatoriska hamburgarna och spred en förförisk doft över nejden. Ungarna (det är bara de två yngsta som är hemma) hittade kompisar och sprang och lekte "burken". Själv stod jag bara och myste. Eller, en liiiten saknad kände jag allt efter maken. Han är med tonåringarna och trampar på i Kebnekajse. Det hade varit roligt att svänga lite lurviga till "Andreas" eller vad nu enmansbandet hette. Men strax efter 22 åkte jag och pyttingarna hem, nöjda och glada - och framför allt MÄTTA!

Beundrarpost hänvisas till min manager..!/Kicki