Dagen idag var inplanerad att tillbringas på Böda Kronocamping, vilket vi också gjorde. SMHI (som jag verkligen tappat förtroendet för denna sommar!) hade utlovat sol från i princip en målnfri himmel. De höll inte löftet! När vi huttrat tillräckligt länge tog vi och packade ihop och åkte hem. Näst yngste sonen utnyttjade strandvistelsen förståndigt och badade i princip hela tiden vi var där. De andra fyra gjorde pliktskyldiga visiter i böljorna. Själv låg jag på betryggande avstånd från vågorna! På något märkligt sätt blev vi alla rejält solbrända i alla fall - mycket märkligt! Det bara MÅSTE vara så att den kritvita sanden hjälper de stackars solstrålar som lyckades tränga sig förbi den kompakta molntäcket, att färga sina soltörstande fans.

På hemvägen inköptes rökt fisk i hamnen i Sandvik samt potatis från "bonden i byn". Det blev en riktig gormémiddag och samtliga Westerdahlningar smörjde kråset rejält! Detta är verkligen Öland!

Mätt och trots allt belåten!/Kicki

Dagen började med att leta efter vovve... Vår 9 år gamla colliehane Kasper fick nog av spektaklet när vi anlände sent i natt till stugan. Han bara drog! Plötsligt fanns inte Kasper att finna någon stans... Hans lille kompis, shetland sheepdoghanen Affe, hade dock inte följt med utan hängde oss troget i hälarna i stället. Ni som varit på Öland i mitten av augusti VET hur mörkt det är där när månen inte lyser upp. Hunden var och förblev borta, och vi fick lägga oss och hoppas på att han skulle komma tillbaka. Polis kontaktades. Det tog inte mer än max 15 minuter så ringer telefonen. En sommargranne tre buskar bort (nåja - 3 km) talade om att en stor collie med svart päls låg och flämtade vid deras veranda. Vi åkte och hämtade vår rymling. Han var märkbart lugn och lätthanterlig under återstoden av dagen. Helt utpumpad med andra ord! Han hade setts över en mil ifrån där vi har stugan. Har man inte bekymmer så skaffar man sig...

Marsvinen hystades ut på den angränsande ängen, och började genast med att bearbeta alla örter de kunde finna på. När jag plockade in alla lurviga djur på kvällskvisten kunde jag lite trött konstatera att jag totalt glömt bort hur mycket KARDBORRAR det finns på Öland!!! Hundarna ser inte kloka ut!

Eftermiddagen åkte vi till Byrum Sandvik och solade och badade. Vi hade några härliga timmar i den varma sanden. Jag försökte koncentrera mig på en pocket av Liza Marklund som jag hittade i vår bokhylla innan vi åkte till Öland. Jag lyckades dock inte riktigt tränga mig igenom allt ordbajseri för att fångas av storyn, så jag gav tillslut upp. Jag har precis avslutat en bok av Stieg Larsson "Flickan som lekte med elden" som totalt har uppslukat mig - så det kanske var lite orättvist mot Liza. Jag läste tidningen "Lantliv" i stället!

Tillbaka till stugan så gick maken och jag tillslut till stranden efter att vi packat ner de två minsta i sängarna. Vi hade en flaska vitt vin med oss, och satte oss på de ännu ljumma stenarna och tittade upp i skyn. Triljoner stjärnor blinkade tillbaka mot oss, och himlavalvet klövs då och då av stjärnfall. Augusti är stjärnfallens tid, och vill man uppleva lite romantik på det där sättet "de gör på film" är det helt rätt tid att sitta och kura under det oändligt stora. Havet kluckade harmoniskt, och luften var tillräckligt varm för att det skulle vara behagligt. Det var så man kunde bli kär på nytt - i samma karl! Fast jag är redan kär i honom, och har varit det i 20 år nu...

Åk till Öland!/Kicki

Hur löser man problemet med husdjur när man åker på semester? Jag är begåvad med två föräldrar som i sin tur haft den goda smaken att skaffa en sommarstuga. Denna stuga har varit ett stående inslag i min sommartillvaro sedan 1969/1970 då den bygdes! Det roliga är att mina barn uppskattar väldigt att åka till Öland varje år. För det är på Öland som stugan befinner sig. Om jag nu hade varit lite mer av det normala slaget så hade jag väl på sin höjd haft en hund att bekymra mig om som extra barlast. Allt efter åren har gått och jag blivit allt oklokare har dock antalet djur bara stigit. Till husdjuren räknas numera inte bara hundarna (som visserligen minskat i antal från tre till två sedan förra sommaren) utan hästar och marsvin! Katterna har alltid fått "klara sig själva" när vi åker iväg då de i alla fall är utekatter, men ordna med viss tillsyn behöver man ju göra i alla fall!

Detta år var det som sagt inte bara hundarna och hästarna som vi behövde bekymra oss över, utan ett helt gäng med långhåriga och helt oemotståndligt lurviga marsvin! För att göra bilden lite mer komplicerad kan ju tilläggas att jag för säkerhets skull sett till att skaffa mig en hyperallergisk far! Allt med päls resulterar i mindre syre för pappa... Ibland ackompanjerat med igensvullna ögon. Han måtte gjort något oförlåtligt i sin gröna ungdom som blev drabbad av en totalt djurtokig dotter!

Men - man är inte smålänning för inte! Man tar helt enkelt och stuvar in marsvinsburarna i hästtransporten! Smålänningar är fiffiga - inte snåla! Lite "värdelöst vetande" för er som totalt missuppfattat given fakta! Jag brukar dock bli beskylld för att dölja mitt ursprung väl - jag har inte gurglande tungrots rrrr, och min vistelse "utomlands" (i Göteborg tex...) har inte hjälpt till att återbörda mitt språk till en grötig oförståbar massa.

Innan detta tilltag tilltog ägnade dock maken och jag en försvarlig del av dagen med att sätta upp glasfiberväv i taket på det blivande marsvinsrummet. Sedan fördröjde jag ytterligare tiden för avfärd genom att måla väggarna där redan nämnd väv sedan några dagar sitter. Med hästarna i tryggt förvar hos lika hästtokig väninna, katterna försedda med mat som skulle räcka väl en månad (...) samt marsvin och hundar instuvade i transport och bil så åkte vi så ÄNTLIGEN iväg, med destination ÖLAND.

Med hopp om lite solbränna.../Kicki

Det är ett hårt liv att vara djurägare. Ibland tvingas man till att fatta svåra beslut. Det svåra beslutet var visserligen redan fattat - för ett bra tag sedan, men konsekvenserna av det inträffar först nu. Vår kära welshponny kommer med allra största sannolikhet att flytta från oss...

Vi har fått glädjas åt vår vackra fux i snart fem år. Under de fem åren har han lärt upp två av mina grabbar att rida riktigt prydligt. Han har fungerat som deras trogne tävlingskamrat, och har varit en glad kompis i skogen. Det är med mycket sorg i hjärteroten som Daddys Boy åker till en ny familj med små förväntansfulla ryttare. Han är en mycket speciell herre! Sur som citron i stallet, men aldrig elak. Glad och lättriden, bara man sitter på hans rygg! Mycket snäll att sko, lasta, klippa mm - så man har som sagt inte blivit riktigt klok på honom...

Mitt i alla sorgsna känslor finns trots allt också glädje! Jag är tacksam över att vi har hittat en familj som vi tror blir en bra familj för vår "lillpojk". Han må vara 19 år, men fräsch och i hyfsad form och inte alls färdig för att bli pensionär! Han trivs bäst när han blir riden och får vara med. Så jag är glad för hans skull att han kommer få uppleva ytterligare flera år med skogsturer och ridlektioner. Lite lat är han visserligen, men jag VET att hans nya familj har alla förutsättningar att bli lika kära i honom som vi är!

Från ponnymamman!/Kicki

Men en loka som tack för besväret tog jag och fyra andra vår uppgift på största allvar. Jag hade blivit uppringd dagen innan (igår) om jag kunde tänka mig att vara domare. Nu är det ju så att jag nog låter en och annan dom falla ganska tungt emelllanåt, men då brukar det vara den närmaste kretsen som är de anklagade. Denna gången skulle jag alltså utsätta vilt främmande människor för mitt omdöme. Och dessutom gällde det att döma något så svårt som sång!

Vi har väl alla sett "Idol", och det var väl inte utan att jag såg mig själv sitta där med en proffsmin och iakta de stackars deltagarna med vass blick. Men jag insåg snabbt att det ligger ganska långt utanför min stil. Antagligen skulle jag vara hopplös som dragplåster för att höja tittarsiffror. Jag har inga problem med att tala om vad jag tycker - även om det innebär negativa omdömen. Men jag har mycket svårt att förstärka det hela genom att bli otrevlig eller känna maktens sötsura njutning. Jag vill ju att folk lär sig något av sina "misstag" eller att de kan utvecklas. Jag är nog egentligen mer intresserad av processen än av själva resultatet egentligen.

Hur som helst, det var en viktig uppgift fick jag klart för mig. Det hela handlade om en kareoketävling dit vem som helst fick anmäla sig. Jag tillsammans med fyra andra, skulle bedömma deltagarnas insatser på en femgradig skala. Vi hade fem olika bedömningsgrupper att sätta betyg på. Tre av dem handlade om det musikaliska och två om framträdandet. Sista punkten var kort och gott "underhållningsvärdet". Jo tjena! Vi kom ju snabbt fram till att det fanns ett stort underhållningsvärde i att lyssna på några som verkligen hade större ego än musikalisk förmåga! Hur betygsätter man sådant? Det blir nästan lyteskomik... Men vi var inte där för att skämta bort en tävling. Vi var där för att skicka två deltagare vidare till en Sverigefinal i Örebro. Två finalister i Örebro skickas sedan vidare till Thailand för ett VM!! Hånflinet sätter sig lite i halsen när man inser att folk faktiskt anmäler sig till detta för att få åka till Thailand. Det blev plötsligt viktigt vad jag tycker...

Vi har väl alla fördomar, och jag är definitivt inte något undantag. Jag såg framför mig (alltså innan Den Stora Tävlingen började) hur några självupptagna 20-åringar skulle stå och skråla framför oss, fullt övertygade om att de var bäst på jorden. Men si - den tanken kom på skam! Medelåldern var klart över 30, och flera hade riktigt bra röster. Någon fanns det som inte hade koll på vare sig tonart, rytm eller text - men som jag redan nämnt, underhållande var det! Vår självklara vinnare hos oss alla fem var en 60+ man med otrolig röst! Vi överaskade oss själva faktiskt. Men det gick inte att "gå förbi" honom då han utan tvekan framförde kvällens i särklass bästa sångprestation. Härligt att gammal är äldst.

Och eftersom "starke Magnus", alltså Magnus Samuelsson "världens starkaste man" satt med i juryn, så måste vi ju haft rätt!! Magnus bor i samma by som vi och har sin träningslokal som vår närmaste granne. Det är märkligt vilken effekt det har på folk när man berättar det ;-). Kvällen avslutades med ett enmansband som sjöng covers, och torget hade för kvällen förvandlats till en Pub! Grillspett puttrade bredvid de obligatoriska hamburgarna och spred en förförisk doft över nejden. Ungarna (det är bara de två yngsta som är hemma) hittade kompisar och sprang och lekte "burken". Själv stod jag bara och myste. Eller, en liiiten saknad kände jag allt efter maken. Han är med tonåringarna och trampar på i Kebnekajse. Det hade varit roligt att svänga lite lurviga till "Andreas" eller vad nu enmansbandet hette. Men strax efter 22 åkte jag och pyttingarna hem, nöjda och glada - och framför allt MÄTTA!

Beundrarpost hänvisas till min manager..!/Kicki

Sonen är inte så glad idag. Vi har haft besök nämligen. Vanligtvis brukar han nog tycka att det är ganska trevligt när det kommer folk. Han var inte direkt otrevlig idag heller, men hade mycket dubbla känslor inför deras vistelse hos oss. De var nämligen här för att titta på vår kära Daddys Boy - sonens ponny. Sonen behöver en ponny med mer go i, och då behövs stallplats... Den ekvationen går bara ihop om antalet hästar minskar här hemma först...

Han red snällt och visade Daddy så gott han kunde. Daddy visade sig från sin allra lataste sida - så vi får väl se :-/ Han har ju gått och käkat gräs ENBART i flera veckor nu, och sådant blir inga hästar pigga och alerta av tyvär. Den lilla tösen (och hennes lillasyster) som var och kikade blev dock väldigt "kär", trots att hon faktiskt åkte i backen. Vi får väl se. Daddy är ju en gammal gubbe på 19 år, så han har ju för länge sedan slutat att hetsa upp sig i onödan. Söt och go är han hur som helst, och vi kommer sakna honom vansinnigt om han åker!! Otroligt vacker faktiskt, och det är inte bara som jag som ägare tycker. Han ÄR vacker att beskåda, och har varit en "eyecatcher" på tävlingsplatser vi har varit på. Tyvär kan man inte behålla hästar bara för att de är sköna att beskåda.

Detta har faktiskt tagit större delen av dagen, då jag bjöd på fika också. När två hästgalna "tanter" sätter igång och tjata - då går tiden! Himlen har varit hotfullt grå i princip hela dagen, och jag har bara väntat på att det ska komma en ordentlig skur. Men av detta intet!

Mannen har ringt från Kiruna - och det var där som regnet var visade det sig. De är på plats nu och har fått upp sina tält på campingen. I morgon bär det så av till Nikalokta (eller vad 1000 det heter..) för att sedan därifrån besegra berget (Ja - Kebnekajse alltså!). Äldste sonen vaknade med halsont och har varit allmänt hängig hela dagen idag - så det kanske blir riktigt strapatsrikt... Nämnd unge "råkar" dessutom vara opererad för hjärtfel (när han var 2 år) så han ska ju definitivt inte utsätta sig för ansträngning om det finns risk för infektion/förkylning... Jaaa, krokbenen duggar tätt denna sommar.

Fortsättning lär DEFINITIVT följa!/Kicki

Jag vet - de ÄR nödvändiga i dagens tokiga samhälle! Det gör dem inte billigare eller mindre krångliga att äga för det... Vi har två. Båda har visat oss sin makt denna sommar. Makten av att skänka sina ägare ont i magen. En vit av märket Toyota Previa och en röd av märket Subaru. Den förra är vald av det enkla skälet att det är praktiskt att hela familjen kan resa i samma bil (vi är 7!), och den senare vald för den har fyrhjulsdrift och lågväxel - mycket användbart när man kör runt på hästtransporter! Två bilar behöver vi i vilket fall, då maken och jag åker och precis varsitt håll när vi ska till våra respektive jobb. Dessutom på olika tider.

Båda bilarna har som sagt denna sommar gett oss kalla kårar! Det har varit bromsbackar/skivor och katlysator - ja, jag vet inte allt. Den vita gick hur som helst inte igenom besiktiningen för drygt en månad sedan. Nu råkar vi vara begåvade med en sällsynt duktig granne. Han är bilmekaniker. Visserligen med Mercedes som specialité (Mersaägare kommer MILTALS ifrån för att få glädje av grannens kunskaper!) men som visat sig också förstå sig på asiatiska bilar! Idag skulle jag så åka och ombesiktiga åbäket. Vi hade redan dragit på oss körförbud eftersom tiden vi hade på oss enligt Bilprovningen var för snålt tilltagen. Men TILL Bilprovningen får man ju köra, så det gjorde jag idag! Jag var inte speciellt orolig för att den skulle bli underkänd idag också, men ändå känns det så otroligt skönt när man fått "grönt ljus" att köra ytterligare ett år. Bilen är från 1995, så den är helt klart i pensionsåldern. Men, "alla" säger att den är i bra skick, och då får den faktiskt hålla ut ett tag till!

Mer har jag inte orkat idag faktiskt... Eller, jag passade på att gå och kika på kakel i tre affärer när jag ändå var i Vimmerby. Vi ska kakla ett badrum har vi fått för oss. Så DET gjorde jag också, men annars har jag inte gjort många knop idag. Tvättmaskinen har gått blöt idag också. På torsdag bär det nämligen iväg till Kiruna för somliga i familjen. Då behövs den vita bilen VERKLIGEN eftersom det är ett nätt litet gäng som ska åka till Arlanda tidigt på morgonen. Scrolla ner för att få SE det tappra grabbgänget!

Gäsp - hoppas på bättre ork i morgon!/Kicki