För ett ögonblick drar jag mina blickar från den egna naveln och lyssnar med ett halvt öra på den så kallade etern. Jag konstaterar torrt att tiden går otroligt fort... Det är hela 10 år sedan den mest drottninglika prinsessa vi antagligen någonsin kommer att få i Europa gick ur tiden. Samtidigt måste jag erkänna att det känns väldigt länge sedan som bilderna från TVsändningarna visade horder av sörjande britter utanför Buckingham Palace. Det jag slås av nu när bilderna åter börjar överösa oss, är hur vansinnigt vacker denna människa ändå var! Paparazzis lyckades inte ta en enda bild där hon inte ser sval och drottninglik ut. Att jämföra med bilder på allehanda skådisar/kändisar där jag faktiskt kan ha svårt att förstå att det verkligen är den påstådda kändisen som avbildats. För mig är det fullständigt uppenbart att man faktiskt är osminkad när man går omkring i morgonrocken strax efter att man tagit sig upp ur sängen. Att göra ett "scoop" av det är ju mer än lovligt fånigt! Hur Diana lyckades "hålla stilen" är för mig en gåta. För tillfället känns det som om jag verkligen skulle behöva en handbok i ämnet. Tur att man inte är kändis! Ingen skulle bli glad över att se en suddig bild på mig i morgonrock! Inte ens med diverse värmetängers hjälp (till håret då alltså...!) eller fuskfärg i ansiktet skulle jag lyckas dölja mitt haveri. Det känns som om det är höst även för den egna kroppen...

Nej, nu kliade det i naveln igen... Det är så svårt att lyfta blicken och hitta annat focus. En hel västvärld befann sig i något slags chocktillstånd - då - för 10 år sedan. Det fullständigt otroliga hade hänt! Den onåbara, fulländade, så omilt behandlade, sköna av sköna hade gått ur tiden, i en ålder då man fortfarande bara ser framåt. Superlativen omkring lady Di blev allt fler i samma takt som artiklarna om henne publicerades vid denna tidpunkt. Hon var skönheten och Charles var odjuret! Vem Camilla var ska jag kanske låta vara osagt...

Naturligtvis finns det ännu ingen människa som vandrat på jordskorpan som befunnit sig vara helt ofelbar. Men med Diana var det nog så att hon gärna blev förlåten. Så länge hon serverade oss bilder av sig och sitt liv så fann vi alltid godtagbara ursäkter för det som kanske inte var lika fulländat. Jag undrar om hon någonsinn var lycklig? Eftersom jag är mor till fem söner, så antar jag att hon var lycklig - som mor. Jag hoppas det. Som påfågel var hon fulländad. Som människa var hon - ointressant... Det viktiga var vad hon levererade. De drömmar och tankar som hon hade, och det liv hon hoppades på, hennes rädslor och ilska och hennes behov av kärlek - allt tog hon med sig. Kvar finns de vackra bilderna, och det är för dessa som vi kommer ihåg henne. Vad hade hänt om hon varit frånstötande ful...

Från en sliten en../Kicki