Vet inte om jag redan använt ovanst. bild, men låt gå i så fall! Jag sitter och funderar lite på livets svåra mysterier. I jobbet träffar jag många livsöden - många som med hästlängder slår fiktionens! Det är en hisnande upplevelse att få vara med när den vuxna dottern äntligen berättar för föräldrarna att en nära släkting förgripit sig på henne när hon var mindre. Eller när en kvinna reser på sig efter att under hela sitt vuxna liv haft en mycket dålig självkänsla och på så sätt stött människor ifrån sig. Eller när den tämligen unga mannen kämpar efter förmåga för att hålla ihop ett trasigt förhållande, och börjar hitta verktyg att nå sin partner på nytt sätt. Eller den djupt olycklige äldre mannen som tvingas se sin älskade hustru sakta tyna bort i cancer, och hjälpa honom att sätta ord på vad han känner. Eller se modet och fastheten i blicken hos kvinnan där det tidigare bara fanns fruktan efter en svår misshandel osv osv osv. Jag har svårt att tänka mig ett mer faschinerande jobb faktiskt!

Men ibland blir det väldigt tomt. Ibland känns det som om kraften och "karman" runnit ur mig. Ibland grinar modlöshetens fula nuna mig rakt i ansiktet. Ibland känner jag mig så otroligt tillkorta kommen. Ibland skäms jag över att jag är älskad och har friska och glada barn. Ibland blir lidandet svårt att möta.

Det är i de stunderna som jag verkligen känner att jag lever! Jag är ingen känslokall maskin. Jag kan också överumplas av mina känslor - även om jag sedan länge lärt mig att trycka på pausknappen. Det kan till och med kännas friskt att skälla ut 8:åringen efter noter när han (för vilken gång i ordningen??) glömt sin jacka i skolan. Jag är "som alla andra"! Mitt tålamod har också en gräns. Jag är inte alltid snäll och skötsam. Jag får också känna mig liten och rädd. Och jag får faktiskt ibland känna mig riktigt riktigt duktig!

Mors!/Kicki