Kort på de nya små söta bebisarna dröjer som sagt något. Jag slänger in en bild jag tog på sensommaren i stället på vår fina ölandstokhäck. Jag är tokig i Öland, så en dylik häck är ju passande i min trädgård. Maggies små skruttar är bara sååå fantastiskt söta! Jag förstår inte riktigt hur det är fatt med mig egentligen... Detta är den 15:e kullen jag har fått förmånen att vara med om, BARA I ÅR!! Och ändå så tycker jag att det är lika fantastiskt varje gång. Det är något speciellt med nyfödda marsvinsungars uppsyn, de pigga ögonen, de lite spretiga öronen, de lååånga benen som får dem att mer se ut som kaniner. Upp till att de är drygt en vecka så håller syskonen ihop tätt tätt. Om en råkar bli lite på efterkälken så ser den genast väldigt vilsen ut och försöker förbrilt hitta syskonen igen. Marsvin är fantastiskt vänliga djur dessutom. Andra vuxna i samma låda som bebisarna bor i, deltar gärna i pysslet med de små. Honorna delar frikostigt med sig av sina tuttar till den unge som för tillfället behöver - oavsett vems ungen egentligen är. Men mysigast är nog ändå att lyssna till LJUDEN. Mor kuttrar på ett alldeles speciellt sätt med sina små i början. Det låter så gott och mysigt. Det ser dessutom ut som om marsvinshonor har ganska lätt att föda fram och ta hand om sina små. Man får betänka att ungarna är ganska stora i förhållande till sin mamma, och att de vanligtvis är flera stycken. Hon har dessutom gått dräktig i 10 veckor - en dryg vecka mer än hundar gör - och har på så sätt varit rejält påverkad fysiskt en lång tid. Och ändå så nästan märks det inte när de föder. När alla väl är ute så kilar mamman omkring "som vanligt" och äter och upptäcker världen. Fantastiskt!

Tjaa - riktigt så "bra" som jag trodde igår att det var, skulle det visa sig att det naturligtvis inte var... Jag får väl skylla på att jag faktiskt inte hade glasögonen på mig när det begav sig. Man kan kanske lätt få intrycket av att jag har något emot pojkar. Inget kan vara mer fel ;-). Vad vore världen utan karlar?? Sååå mycket tråkigare om du frågar mig! Jag har högst personligen dessutom sett till att berika jorden med ytterligare fem av hankön från människosläktet. Men i marsvinsuppfödaresammanhang så har det ändå en viss betydelse. Det är många som är intresserade av lunkaryor, men då har de oftast tänkt sig att själva ta kullar framöver. Det är lite svårt att "ta kullar" på hanar - till detta behövs honor! På något märkligt sätt är naturen skickad så att det föds fler hanar än honor. Och det är honor det är oslagbart mest efterfrågan på. Det är en ekvation som inte går ihop. Det visade sig igår vid lite mer nogrann studie att Maggie fått två flickor och en pojke... Men den lilla trion är så oslagbart söt, så jag får väl hoppas att någon faller pladask för lillkillen. En av tjejerna stannar hos mig och den andra kommer bli till salu. Vilken som stannar tänker jag inte fundera så mycket på just nu!

Som alltid finns det ju lite smolk. De tre är friska och krya och krulliga. Vad strävhet beträffar så är det något som jag tycker är väldigt svårt att avgöra på nykläckta grisar! Något man dock KAN ganska säkert säga är hur öron och ögon ser ut. Ögonen är normalstora. Jag önskar ju ögon att fullständigt drunkna i, men i dessa håller jag mig flytande. Öronen är däremot ett litet annat kapitel. En av honan har mycket tydligt öronveck, men örat är "bara" vikt och inte dessutom "rullat". Det verkar som om hanen kan ha en antydan till något liknande. Den tredje i sammanhanget ver jag inte om hon egentligen är förskonad från veck hon heller. Glasögonen var väl lite smutsiga kanske... Men veck hit eller dit - de är pigga och har mycket vackra färger!

Slut för idag!/Kicki

Nu har de ÄNTLIGEN kommit!! Min underbart söta Coronas Magica har äntligen klämt fram sin hemlighet! Och dra mig på en liten vagn, jag tror nämligen att det är tre tjejer :-)! Jag satt som sagt i marsvinshuset och ägnade mig lite åt datortid igår kväll. När datorn var avstängd och jag bara skulle titta igenom burarna en sista gång innan jag skulle gå in i huset igen, hände det. "Maggie" satt och pysslade mycket intensivt med något. Hon hade krupit in i höet och gjort en liten grotta till sig. Jag pratade med henne, men hon gjorde sig inget besvär om att notera min existens. Humlan som bor i samma bur med sina bebisar (flyttade förräxten på pojkarna vid samma tillfälle - 4 veckor gamla har de börjat "kurra" ganska intensivt "helt plötsligt"...) och var också mycket intresserad av vad Maggie höll på med. DÅ såg jag ett litet vått tryne sticka fram under Maggies ganska omfångsrika päls. EN UNGE!! Den var alldeles nyfödd, och jag fick verkligen mobilisera all kraft jag hade för att inte genast plocka upp den. Humlan och Maggie hjälptes åt att tvätta, och Humlans dotter Maribelle kom också och nosade lite. Sedan stannade Maggie upp i tvättandet och började krysta igen. Efter ett par - tre krystningar böjde hon sig ner och ägnade sig väldigt intensivt åt "något annat". En ny liten bebis hade tittat ut förstod jag. Den syntes inte för Maggies hårman. Då passade jag på att kika lite på den första lilla flickan. Precis som Maggies andra kullar så var det mycket livliga små krabater som genast stretar och kämpar.

Så helt olikt Mumlans sista kull... I den är det bara Nelson som överlevt av tre, och det tog säkert en vecka innan jag kände mig säker på att han skulle klara sig. Mumlan har dock varit väldigt pigg och glad hela tiden. Humlan har bebisar med samma hane som Mumlan, och hennes är det sprutt i, så det måste ha varit något just med Mumlans dräktighet som var lite knas. Jag satt andlös och tittade på skådespelet en lång stund, och kunde konstatera att Maggie fått tre härliga lunkaryaungar. De var fortfarande fuktiga när jag tillslut insåg att jag behövde gå och lägga mig. I morse hann jag bara titta som hastigast, och alla tre satt med pigga små ögon och var beredda på att fly undan från mig. Precis som det ska vara! Härligt krulliga är de alla tre också :-)! Pappa heter Lillhagas Zamigo och har bara lämnat en kull hos mig tidigare. I den kullen är det framför allt hanen som är riktigt sträv och bra i pälsen. Men honorna (2 stycken) är helt acceptabla de också. Dessa små prinsessor som föddes i går ser helt bedårande ut! Kort kommer först till helgen...

Jag hade hoppats på att någon av bebbarna skulle fått sin mors mörka ansikte... Coronas Magica är svart i hela ansiktet. Över resten av kroppen är hon vit och golden med en liten svart fläck i rumpan. Hon är så bedårande söt med sitt svarta ansikte att det "finns inte". Riktigt den "ansiktsmasken" är det ingen av ungarna som fått. Två är precis som mor white/golden/black, och den tredje är white/golden som sin far. (I marsvinsvärlden är det så fint att bara engelska duger...) Tror jag, ska kanske tilläggas. Jag har inte detaljstuderat de små liven riktigt än. Gissa om jag längtar hem :-).

Just nu är det härligt att vara marsvinsuppfödare!/Kicki

Ytterligare ett kort på en riktig sötnos! Jag sitter bara som hastigast vid datorn och "leker" lite med kort. Man måste ju få utlopp för sitt barnasinne ibland. Jag behöver det i alla fall. Jag har datorn ute i marsvinshuset, och när jag vänder mig om så ser jag en hel "skog" av små nosar som nyfiket hänger över lådkanterna. Det kan ju vara så att jag kommer på andra tankar och börjar dela ut lite extra mat. För tillfället är det mycket svårt att motstå mina pussgurkor :-).

Jag sitter och väntar och väntar och väntar och väntar.... Sista kullen för i år ska komma vilken dag som helst, men det kan också dröja till nästa helg... Det är ganska hopplöst att sia om när marsvinsbebisar behaga komma! Anledningen till det är att man nästan aldrig får chansen att se deras små högtidsstunder, utan man får ägna sig åt kvalificerade gissningar.  Då var det betydligt enklare när jag födde upp hundar! Dessutom var det "bara" att stoppa en lämplig febertermometer i rumpan på tiken när det började bli dagen D. Men detta! Att "läsa av" tecken osv... Ungefär som när stona fölar. Det är vaxproppar hit och sänkt muskelatur i korset dit. Men egentligen är det "ingen" som vet i alla fall!!

Min plan är att vänta med att sätta ihop nya par tills årsskiftet. Jag vill få lite ordning och reda bland grisarna här först. Förhoppningsvis har alla till salu djur fått åka till nya ägare då också. Någon gång innan jul planerar jag Det Stora Jul Badet för de små trollen :-)! Då ryker nog vovven med av bara farten skulle jag tro. Har man väl fått upp ångan är det lika bra att man kör på.

Drömma går ju.../Kicki

Jag är en quinna i yngre medelåldern - 40+, som fortfarande envisas med att gå på som om jag var 20 år yngre. Jag tror visserligen att det är ganska sunt att inte säcka ihop totalt med förevändningen att man är "för gammal". Men jag har fått för mig att vi sextiotalister, barn till "Jätteproppen Orvar" har fått för oss att just vi ska glida genom livet på ungdomens bananskal. Somliga kallar oss dessutom för "den bortskämda generationen", hur man nu kan komma på en sådan befängd idé! Jag möter ganska ofta i mitt jobb kvinnor i min egen ålder som på fullt allvar tycker att det är ok att vänta med att skaffa barn "till lite senare, när det passar bättre". Ungefär som om den biologiska klockan slutade att fungera för alla kvinnor någon gång 1989... Det går ju att psykologisera det mesta, men faktum är att på denna punkten råder det ingen som helst jämställdhet mellan könen. Kvinnor KAN inte vänta i "evigheter" med att bestämma sig för om de ska ha barn eller inte. Dessutom göre sig våra kroppar mer påminda på ibland ganska smärtsamma vis nu än för bara några år sedan.

Ta bara som exempel synen! Jag blir fortfarande chockad över hur snabbt min syn har förändrats - till det sämre... Jag har hela livet varit ganska "långsynt", och i de senare tonåren fick jag 1,1 på båda ögonen vid syntester. Jag såg med andra ord som en katt - på långt håll. På nära håll har jag alltid ansträngt ögonen lite mer än vad som kan anses normalt, men jag har SETT!! Nu är allt bara ett suddigt blurr, och mina armar börjar kännas lite för korta i förhållande till behovet... Och det har gått med blixtens hastighet. För ett par år sedan insåg jag mig tillslut vara besegrad av tidens förfall, och gick med tunga steg till en optiker. Domen löd dubbelslipade glasögon... Jag har under dessa två år haft väldigt svårt att acceptera det dubbla i slipandet. Att läsa en tidning har varit i princip omöjligt. Det var så tokigt i början att jag såg betydligt sämre på långt håll med glasögon, och inte tillräckligt bra på nära håll för att jag skulle tycka de var värda att ge en chans. Men nu finns inte utrymme för sådant tänk. Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra längre utan mina glasögon. Klippa klor på marsvin till exempel. Klorna är för små för att på en armlängds avstånd kunna bedömma vad som är klo och vad som är tå. Och på nära håll kan jag inte ens avgöra om det är en tå eller flera...

En annan sak som är mer av det plågsamma slaget är förfallet i cellerna. Jag tror i alla fall att det förhåller sig på det sättet. I söndags kväll red jag ganska ordentligt, och i vanligt ordning sparade jag inte på krutet när jag väl satt i sadeln. Sådant kan sluta med att jag tror jag har fått mens mitt emellan två perioder, men som senare visar sig vara ett rejält skavsår pga trosorna förvandlats till string (trots att jag aldrig i mitt liv har köpt, eller någonsinn kommer att köpa dylika tortyrredskap!). Jag har helt enkelt inte kännt att det har skavt under tiden jag rider. Eller så kan det vara knogarna som blivit söndertrasade mot framvalvet på sadeln, också med blodutgjutelse som resultat. Det senare var mer vanligt för några år sedan då jag fortfarande hade problem med för låg handställning. "Stringvarianten" uppstår när man minst anar det... Men vad som verkar vara mer regel än undantag nu för tiden är denna TRÄNINGSVÄRK!! Jag har inte möjlighet att rida så mycket i veckorna som jag skulle både vilja och behöva. Och DET känns! "Förr", på den gamla goda tiden, gjorde det inte så mycket. Då satt fortfarande formen kvar i kroppen mellan gångerna. Men NU! Nu känns det som om jag fjällvandrat i flera dagar när jag ridit ett lite tuffare pass en dag. Eller, det är dagen efter det känns...

Igår tog jag mig med nöd och näppe ur sängen med andra ord. Tur i oturen var att en av de yngre sönerna behövde vara hemma för feber och ont i halsen. Jag behövde alltså inte plåga mig igenom arbetsdagen i för mjuka "samtalsstolar". Idag är det betydligt bättre, men vid minsta oförsiktiga rörelse så grinar min kropp elakt mot mig; "Trodde du att du fortfarande var 20 år va!" Och det dystra svaret på den frågan är nog blygsamt (ja). Jag TROR faktiskt fortfarande att jag är lika smidig som "då", att jag har lika mycket ork som "då" och att jag har kvar den styrka som fanns i kroppen "då".

Fånigt va!/Kicki

Jag får börja använda lite skåpmat helt enkelt! Jag tycker att bilden på Wossna och min son är bara så HÄRLIG! Ungen ser så koncentrerad ut, och det är verkligen action i hela ögonblicket. Dessutom så ger det mig en god anledning att drömma tillbaka ett par månader till hur det var då... Fortfarande hyfsat varmt, och ljust på kvällarna. "Minns i november den ljuva september" - det är väl det jag håller på med kan jag tro. I kväll ska samma unge träna dressyr för Charlotte Esping (Lotta kort och gott!), men jag får tyvärr inte vara med... Jag ska hem till en jobbarkompis som har flyttat, och dessutom haft den osedvanligt otrevliga smaken att ha sagt upp sig!! Sådant borde man sannerligen inte uppmuntra egentligen, men vad gör man om man misstänker att det vankas god mat i trevliga människors sällskap? Det är ett otroligt svårt val; frysa och huttra på en iskall bänk i ett lika iskallt ridhus och frustrerat titta på när sonen rider eller åka till en svartfotssjukgymnast som ska bräcka oss andra med sin matlagningskonst. Det blir ju synd om mig hur jag än väljer....

Jag satt tidigt i morse och bläddrade i min "lilla svarta". Den är inte särskilt liten egentligen, utan stor som en halv portfölj. Däri finns just nu mitt liv. Det är helt enkelt en kalender i ringpärm med konstskinn som går att stänga igen med blixtlås. Mycket praktiskt! Faktiskt nog det mer praktiska jag någonsinn inköpt vid närmare eftertanke! Det går att lägga in till bristningsgränsen med papper om ditten och datten, och sedan bara dra ihop allt med ett blixtlås - klart! Men man bör inte börja dagen med att krydda sin frukost med hur fullspäckade veckorna är fram till jul....!! Kaffet har en obehaglig förmåga att sätta sig på vrånga ställen vid denna tidpunkt på dygnet när man blir lite mer upphetsad än vad som anses normalt. Och då syftar jag INTE på när maken svassar förbi i skrynkliga boxershorts med håret på ända! Nej, jag syftar på avsaknad av vitt...! DET STÅR JU SKRIVET NÅ´T PÅ I PRINCIP VARJE MILLIMETER I MIN "LILLA SVARTA"!! Tja - NÄR ska vi "jula in oss".

Jag har verkligen inte "kärringångest" med att behöva göra allt själv! Det har jag vuxit ifrån - äntligen... Men jag behöver ju vara med någon gång i alla fall och hjälpa till med att minska strykberget i tvättstugan, skyffla undan det översta lagret av grus på golven, torka av hyllor och fönster från det mesta av flugskiten och kanske till och med lyxa till det med rena gardiner! Att sedan varje lärare i kommunen (åtminstone de som ansvarar för kunskapstillflödet vad gäller våra barn) drabbas av samma virus, och bara MÅSTE ha föräldramöte, utvecklingssamtal mm inför terminens slut gör ju inte en familjs liv i december särskilt lättare. Det blir till att skamset kryssa i den "förbjudna rutan" på det otroligt skrynkliga papper som våra avkomlingar presenterar för oss. Rutan där det står "vi kan tyvärr inte komma". Det är ju fler än en gång om man så säger, som en lärare lite smidigt levererat att "ni var ju inte på föräldramötet" när det är något man undrar över - "det bestämde vi då". Thats it!

Tja, då är det väldigt skönt att sitta och titta på Wossna och ungen! De är verkligen närvarande i nuet! Det blir nästan lite terapi a´la Mindfulness. Det är säkert också därför att när jag väl kommer upp i sadeln så har jag inte något annat val än att verkligen vara i nuet! Försök att kommunicera med en häst och samtidigt ha tankarna på något annat....! Det är helt och hållet omöjligt! Jag tror det är mycket det som gör djur så värdefulla för oss. Visst, man kan sitta med ett sött marsvin i knät och lite förstrött klappa på det medan man håller hjärnan sysselsatt med något annat. Men så fort det söta lilla djuret kissar i ditt knä, eller den mjuka katten helt plötsligt bestämmer sig för att förvandla ditt mänskliga knä till klösbräda, eller kanske den vackra hunden plötsligt måste försvara hus och hem från skumma typer som smyger på trappan - DÅ trillar man ohjälpligt ner i stundens sekund! Samma sak med hästen som bestämmer sig för att stubben nog i alla fall ÄR en tiger - och kastar sig handlöst åt sidan. Fortsätter man då i sina grubblerier, så gör man det utan häst... Men på något vis lär det väl bli både 1:a advent, lucia och jul även i det Westerdahlska hemmet!

Suck!/Kicki

Jag har i princip ingen fritid på kvällarna kvar längre, efter att alla sysslor är avklarade. Igår "missade" jag ett möte i kyrkorådet på kvällen då jag inte hann helt enkelt komma dit innan alla åkt hem :-(. Jag tog en liten sväng med min lilla vovve innan jag gick in till marsvinen för att natta dem. Det är ändå skönt att få rensa lite tankar och känslor på hundpromenader. Det blev visserligen inte någon lång sväng, men ibland är det bättre med lite än ingenting alls. Jag har förstått på nära och kära att det är förenat med tur jämställt med lottovinst att få tag på mig på hemtelefonen. Jag ÄR ju visserligen ofta hemma - åtminstonde efter 20 på kvällarna, men kanske just inte inne.

Här sitter jag idag och känner mig lite skyldig. Jag nyttjar nämligen jobbets dator till att skriva lite rader i min egen blogg - som inte alls har med något jobb att göra what so ever! Visserligen är det lunch för mig nu - sen sådan - men det känns ändå lite halvtokigt. Det är ju ingen extra kostnad förknippad med mitt tilltag dock, eftersom min arbetsplats är ständigt uppkopplad mot internet. Men säg inget....

Ute är det ett sorgligt väder! Det är så dimmigt i mina hemtrakter så man måste använda vindrutetorkarna på bilen när man kör! Under en veckas tid hade vi vitt och relativt ljust med hjälp av snö. Nu är det verkligen deprimerande mörkt. Solen lyckas inte tränga igenom det kompakta molntäcket ovan alls, och det känns nästan tungt att andas. Jag åkte dessutom ifrån min väst i hastigheten i morse, så en kollega har förbarmat sig över mig och lånat ut lite värmande komplettering för min frusna kropp. Det är UCHLIGT som man säger här i Östergötland. Ikväll kommer jag vara hemma som tidigast vid 19.30-tiden, och jag har fortfarande en vag förhoppning om att (först och främst) orka rida en sväng också. Taktiken är att inte sätta sig för länge - då blir man sittande! Speciellt om det råkar vara TV-soffan som man placerat sin ädlare kroppsdel i.

Jag börjar verkligen inse hur omöjligt det var för mig tidigare att jobba heltid! Hela projektet nu bygger ju på att ungarna kan klara av en hel del saker själva. Jag tycker dock inte ett dugg synd om dem, utan egentligen tvärt om :-). De får riktigt god träning i att bli självständiga, och vi är nog alla egentligen gladare nu när det är tydligt att vi alla faktiskt måste hjälpas åt. Det går att resonera omkring problem med "att göra" listan (som är oändligt lång...) på ett ganska konstruktivt sätt. Visserligen tycker tonåringarna emellanåt (3 stycken) att det är lite VÄL orättvist att de måste göra "allt" i förhållande till "småttingarna" på 8 och 10 år. Men si sådana argument biter inte på denna elaka morsan! De slapp nämligen också dessa sysslor när DE var 8 - 10 år..! Och jag tror nog egentligen att de också tycker att det är logiskt att de med något högre ålder också kan förväntas ta ett något större ansvar. "De tre" är nästan som trillingar då det bara skiljer 3,5 år på den äldste och den yngste i detta gäng. Den yngre är dessutom ett huvud längre än sin äldste storebror, så han har ju svårt att hävda att han bör få slippa för att han är mindre :-).

Tja, vardagen ter sig nog ganska lik överallt!/Kicki

Först en liten presentation! Ovan ser ni helsyskonen Fabulous och Fairytale samma dag som Fabulous åkte till ny ägare. Det gick inte motstå ett försök till kort med båda! De är bara så helt underbart söta ihop, men "Fabbe" var mer intresserad av att uppvakta sin syster "Fairy" än att sitta stilla och vara snygg, så jag var bra svettig efteråt!

Gårdagen ägnades åt marsvinslådor... Det är väldigt skönt att såhär dagen efter sitta i sitt marsvinsrum och lukta på den fräscha doften av nytt spån! Marsvinen är väldigt nöjda också, och kilar ut och in i sina gångar de gör av höet. Speciellt ungarna har väldigt roligt. MEN, när marsvinspysslet var slut så ställde jag mid i duschen och lät det varma vattnet väcka de stela lemmarna lite till liv. "Som vanligt" blev det stressigt när vi skulle iväg, men iväg kom vi maken och jag. Destination Linköping! Där hade 10-åringen varit sedan klockan 10 på förmiddagen och övat flitigt på sin fiol. Det gjorde han tillsammans med barn från musikskolorna från Kinda, Linköping, Norrköping och Motala (hoppas jag inte glömde något ställe nu!!). Klockan 18.00 var det så konsert.

Det var så vansinnigt mäktigt!!! Jag är kanske ingen supervän av svensk folkmusik. Eller - det är inte musik jag själv skulle välja att lyssna på kanske. Men här är det klar färgning av folkmusik som gäller. Fiollärarna bara lyser så roligt tycker de att det är. För att inte tala om alla barn!! De var nog i åldrarna från ca 8 upp till 17, och de flesta spelade fiol. Men det fanns även basfiol, cello, nyckelharpa, klarinett och gitarr. De var säkert ett 50-tal barn/ungdomar, och jag tror nog att ni kan gissa hur maffigt det var när alla satte igång och spela samtidigt!! Det gick rysningar genom hela kroppen i en timmes tid på mig! Det kan jag inte påstå att det gjorde när jag och maken var på Queenkonserten för precis en vecka sedan.... Visst - jag blev naturligtvis extra berörd eftersom jag hade ett eget barn med, men denna enorma SPELGLÄDJE!! Där hade ungarna spelat precis hela dagen med bara lite avbrott för mat. Var de trötta och tjuriga? Såg de hålögda och oengagerade ut? HA - de hade nog kunnat fortsätta en timme till tror jag :-). Kvällen avslutades på en pizzeria innan vi stryrde kosan de 7 milen hem!

MYCKET stolt och glad mor!!/Kicki

Här kommer ytterligare ett kort på Cayenne! Det är taget ca en timme innan de andra två från förra inlägget, men här är han ännu inte badad och utkammad. Men för mig är denna bilden precis så som jag vill att en lunkarya ska se ut! Vårdat rufsig och lite "punkig". Det är kanske inte riktigt såhär som utställningsdomarna föredrar att få grisarna presenterade ;-). Men jag tycker att det är detta som är den speciella karaktären med lunkarya!

I morgon, eller snarare senare idag, gäller det att vara effektiv! Jag har planer på att hinna med att SKURA mina 12 lådor som jag har marsvin i, rida mitt underbara arabsto, "djupmocka" i mitt eget stall (det blir lite akutmockning i veckorna...) för de två ungstona jag har där, bada vår shetland sheepdog och förhoppningsvis låta honom bli av med allt för påtagliga tovor  SAMT åka till Linköping på em/kvällen för att lyssna på när ett par av sönerna spelar. Den ene ska spela fiol på ett ställe och den andre ska spela trombon på ett annat. Det kanske vid närmare eftertanke inte är lönt att sova över huvud taget i natt :-)

Jag väntar förhoppningsfull på årets sista marsvinskull under nästa vecka! Jag har haft den ofantliga förmånen att få föda upp ett relativt stort antal kullar i år av dessa ljuvliga lunkaryor och varje kull är precis lika spännande!!! Årets sista bebisar ska få sina namn med begynnelsebokstaven O. Då är det ju bara för hugade att börja räkna från A för att få klart för sig hur många kullar det blivit i år. Nästa år tror jag kanske inte att jag kommer föda upp lika många, men det beror på! Jag kommer nog vara lite mer kräsen när jag bestämmer vilka bebisar som får stanna hos mig hädan efter. Jag vill ju ogärna sitta med mängder av marsvin som bara kräver en massa jobb tillslut. En hobby är en hobby! Men mina söta trasselbollar skänker mig ofantlig glädje, och deras förtjusta tjut när jag kommer ut i marsvinshuset och börjar prassla med morotspåsen får mitt hjärta att klappa lite fortare. Samma sak när hästarna "hummar" när jag rafsar i havrelåren! Fånigt - jag VET ju att det är maten och inte mig de riktar sin uppmärksamhet emot, men det känns ändå så gott!

För hugade har jag några marsvin till salu ;-) ;-) De kommer bli långhåriga hela högen, och vansinnigt söta! Just nu sitter jag och kikar lite på när Mumlan och Pinglan sköter om sina små. Mumlan fick ju bara en, och Pinglan har tre, så Mumlan tar helt sonika hand om den av de tre som för tillfället inte får plats hos mammas tuttar. Marsvin har bara två nämligen... Åhh vad goa de är! De småkuttrar hela tiden och pratar med de små, och helt klart har de mycket att prata om. Affe, min shetland sheepdog går från låda till låda och piper lite. Han försöker nog placera in de här märkliga djuren i sin egen värld. De är små, orädda, håriga och LÅTER! Han vet nog ännu inte om de är nödproviant eller leksaker... Tillsist kommer han och lägger sig med en djup suck vid mina fötter med en blick som säger ALLT! Matte - det är faktiskt tid för lilla MIG nu!!

Djur är underbara/Kicki