Jag får börja använda lite skåpmat helt enkelt! Jag tycker att bilden på Wossna och min son är bara så HÄRLIG! Ungen ser så koncentrerad ut, och det är verkligen action i hela ögonblicket. Dessutom så ger det mig en god anledning att drömma tillbaka ett par månader till hur det var då... Fortfarande hyfsat varmt, och ljust på kvällarna. "Minns i november den ljuva september" - det är väl det jag håller på med kan jag tro. I kväll ska samma unge träna dressyr för Charlotte Esping (Lotta kort och gott!), men jag får tyvärr inte vara med... Jag ska hem till en jobbarkompis som har flyttat, och dessutom haft den osedvanligt otrevliga smaken att ha sagt upp sig!! Sådant borde man sannerligen inte uppmuntra egentligen, men vad gör man om man misstänker att det vankas god mat i trevliga människors sällskap? Det är ett otroligt svårt val; frysa och huttra på en iskall bänk i ett lika iskallt ridhus och frustrerat titta på när sonen rider eller åka till en svartfotssjukgymnast som ska bräcka oss andra med sin matlagningskonst. Det blir ju synd om mig hur jag än väljer....

Jag satt tidigt i morse och bläddrade i min "lilla svarta". Den är inte särskilt liten egentligen, utan stor som en halv portfölj. Däri finns just nu mitt liv. Det är helt enkelt en kalender i ringpärm med konstskinn som går att stänga igen med blixtlås. Mycket praktiskt! Faktiskt nog det mer praktiska jag någonsinn inköpt vid närmare eftertanke! Det går att lägga in till bristningsgränsen med papper om ditten och datten, och sedan bara dra ihop allt med ett blixtlås - klart! Men man bör inte börja dagen med att krydda sin frukost med hur fullspäckade veckorna är fram till jul....!! Kaffet har en obehaglig förmåga att sätta sig på vrånga ställen vid denna tidpunkt på dygnet när man blir lite mer upphetsad än vad som anses normalt. Och då syftar jag INTE på när maken svassar förbi i skrynkliga boxershorts med håret på ända! Nej, jag syftar på avsaknad av vitt...! DET STÅR JU SKRIVET NÅ´T PÅ I PRINCIP VARJE MILLIMETER I MIN "LILLA SVARTA"!! Tja - NÄR ska vi "jula in oss".

Jag har verkligen inte "kärringångest" med att behöva göra allt själv! Det har jag vuxit ifrån - äntligen... Men jag behöver ju vara med någon gång i alla fall och hjälpa till med att minska strykberget i tvättstugan, skyffla undan det översta lagret av grus på golven, torka av hyllor och fönster från det mesta av flugskiten och kanske till och med lyxa till det med rena gardiner! Att sedan varje lärare i kommunen (åtminstone de som ansvarar för kunskapstillflödet vad gäller våra barn) drabbas av samma virus, och bara MÅSTE ha föräldramöte, utvecklingssamtal mm inför terminens slut gör ju inte en familjs liv i december särskilt lättare. Det blir till att skamset kryssa i den "förbjudna rutan" på det otroligt skrynkliga papper som våra avkomlingar presenterar för oss. Rutan där det står "vi kan tyvärr inte komma". Det är ju fler än en gång om man så säger, som en lärare lite smidigt levererat att "ni var ju inte på föräldramötet" när det är något man undrar över - "det bestämde vi då". Thats it!

Tja, då är det väldigt skönt att sitta och titta på Wossna och ungen! De är verkligen närvarande i nuet! Det blir nästan lite terapi a´la Mindfulness. Det är säkert också därför att när jag väl kommer upp i sadeln så har jag inte något annat val än att verkligen vara i nuet! Försök att kommunicera med en häst och samtidigt ha tankarna på något annat....! Det är helt och hållet omöjligt! Jag tror det är mycket det som gör djur så värdefulla för oss. Visst, man kan sitta med ett sött marsvin i knät och lite förstrött klappa på det medan man håller hjärnan sysselsatt med något annat. Men så fort det söta lilla djuret kissar i ditt knä, eller den mjuka katten helt plötsligt bestämmer sig för att förvandla ditt mänskliga knä till klösbräda, eller kanske den vackra hunden plötsligt måste försvara hus och hem från skumma typer som smyger på trappan - DÅ trillar man ohjälpligt ner i stundens sekund! Samma sak med hästen som bestämmer sig för att stubben nog i alla fall ÄR en tiger - och kastar sig handlöst åt sidan. Fortsätter man då i sina grubblerier, så gör man det utan häst... Men på något vis lär det väl bli både 1:a advent, lucia och jul även i det Westerdahlska hemmet!

Suck!/Kicki

 

Pialotta

23 november 2007 09:44

Du har fulltecknat ser jag.. visst är det viktigt att vara närvarande i nuet, I Tiden, som jag brukar säga det.
Vissa människor har bara så himla mycket att göra, andra mindre.. så är det i dagens samhälle.. du gör rätt i att blicka på det här fotot med din grabb som verkligen är konsentrerad på sin uppgift:-) Jag har själv ett barnbarn som rider och hoppar på som din grabb.. härligt med hobby som gillas och när föräldrar har råd med att låta sina ungar få utlopp för den:-)
Ha de gott så gott du kan:-)
Tjingeling o tack för titten.

http://kafferasten.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska...

    Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar      WELWETTE WOSSNA   12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km. 12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara s...

  Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..   Omstart och nystart Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag...

  Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället...

  HÖST :-)!! Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...   Men VILKEN höst det ha...