Alla inlägg under december 2007

Av Kicki - 29 december 2007 14:04

Jag har gjort det igen! Jag måste nog börja inse att jag faktiskt tycker om att ha häcken full - trots att jag egentligen uppfattar mig själv som ganska lat! Jag städar inte ihjäl mig, skaffar inte "strykarmbåge", har inte frysen full av hembakat osv. Med andra ord är jag nog inte "en riktig kvinna". För att vara helt ärlig så är hushållsarbete mer jämställt med straffarbete... Det är ju märkligt att man trots det ändå väger just hushållsarbete som värdefullt arbete man bör ägna sig åt...


Min tid ägnas åt andra saker. Barnen tar naturligtvis en viss del av tiden, men jag är långt ifrån en curlingmorsa! Jag kan skjutsa - men inte mer! Ska ungarna rida, får de också vanligtvis ta hand om det praktiska runt omkring, om det inte är tidspress och man behöver göra flera saker samtidigt för att inte bli för sen. (Det händer....!) Djuren tar ju naturligtvis också sin beskärda del av tiden. Det finns stunder då jag faktiskt skulle tycka att det vore väldigt bekvämt att bo i en stor och härlig lägenhet mitt i centrala Linköping med gångavstånd till "allt" - UTAN djur! Jobbet tar också en avsevärd del av min tid, men nu är jag ju lite julledig.


Jag har tagit på mig att ordna med det musikaliska. Jag pratar då om svärmors begravning. Vi i familjen (jag och de flesta av ungarna) kommer framföra tre olika musikinslag. Men eftersom vi spelar så vitt skilda instrument, så finns det naturligtvis inget skrivet för just den typ av uppsättning som vi råkar ha. Jag har gjort det förr, suttit vid mitt musikprogram Sibelius och komponerat, men då för keyboard, trumpet och trombon. Inte så värst komplicerat då det i princip blir tvåstämmigt och ackord för piano. Men NU! Ensambeln kommer bestå av trumpet, trombon, sopranblockflöjt, altblockflöjt och fiol! Och det ska helst vara klart tills i morgon... Och jag lovar, jag har inte en timmes utbildning i att komponera... Det blir till att försöka lita på sitt gehör!


Jag vet inte vad det är som driver mig till sådana här saker..! Jag sydde min egen brudklänning, tja, förr sydde jag i princip allt jag skulle ha på mig vid lite speciella tillfällen, jag sitter och knåpar med min hemsida helt själv osv osv. Ni kanske fattar galoppen. Det handlar verkligen INTE om att få dunkar i ryggen av "alla" och höra hur duktig jag är. Det är snarare så att jag inte förstår varför man ska låta andra göra det "när man kan själv" (jovisst...) OM vi nu vill spela ihop, och det inte finns något skrivet till oss - så varför be någon som egentligen kan? Risken är ju dessutom att resultatet skulle bli bättre ;-).


Så här sitter jag nu vid datorn och försöker få sammanhang i linjer och "pluttar". (För er som vet hur ett notpapper ser ut). Det blir till att hoppa över en välbehövlig tidig sänggång i kväll - också.


När jag skulle födas trodde många att mamma väntade tvillingar. Det "ligger i släkten" med tvillingar, och mor var tydligen ENORM. När jag var 12 år bröt jag benent pga en systa i skelettet. Doktorn kunde berätta att sådana kunde betyda att jag kanske egentligen skulle haft en tvilling.... Jag tror på något sätt att jag ÄR tvilling, det är bara det att "vi" bor i samma kropp. På något sätt hamnar jag i situationer HELA TIDEN där det egentligen krävs två personer för att hinna med det jag föresatt mig att göra.


Bäst att sluta blogga idag då kanske/Kicki

Av Kicki - 28 december 2007 19:30

Det fungerar varje gång - alltid! Jag kände ett stort behov idag av att få vara snäll mot mig själv. Jag har inte ekonomi för att gå och shoppa loss i dessa stunder. Jag vet faktiskt inte om jag skulle må så mycket bättre heller efter att planlöst gått runt i diverse affärer, och fylla bilen med allehanda påsar med impulsköpt innehåll. Nej, jag vet att jag INTE mår bättre av det! Jag får bara ont i rygg och huvud av sådana aktiviteter. (Blir nästan lätt illamående bara att skriva om det ...)


En variant är annars att ligga som en mosad sill i TV-soffan och inte göra ett skapandes grand! Men även denna övning kräver sina attribut. I mitt fall är det åter ryggen som göre sig påmind. Dessutom har jag inte lyckats bli av med mina x-kromosomer till den grad att jag med hyfsat gott samvete skulle kunna ägna mig åt sådan gärning.


Jag kanske SKULLE kunna ha råd till obehärskad köpmani om inte om fanns. I mitt fall är det hästarna som sätter definitivt P för sådant. Det är dit shoppingpengarna i stället går. Och TUR är ju det!! För det är just på hästryggen som jag finner denna inre ro som är så svår att finna på annat håll. Det är helt omöjligt att fortfarade låta orons hesa korpar sitta kvar i huvudet när man befinner sig i en sadel på hästryggen. Det blir liksom inget av den så helt avgörande kommunikationen med det ädla djuret då.


Så idag har jag alltså suttit på mitt mycket kära arabsto och bara njutit! Jag hade dessutom ridkompisar med mig i form av två av mina ridelever - mor och dotter. Dottern satt på vår ponny Tips och försökte att inte bryta ihop helt... Tillslut bytte vi helt enkelt hästar med varandra. Liten flicka 9 år sätter sig så upp på arabiskt fullblod 157 cm hög. Något rund 42 årig kvinna sätter sig så i sadeln på en korsningsponny 134 cm hög. Något som inte stämmer här...?


Resultatet blev i alla fall riktigt lyckat! Den lilla flickan lyste som en sol, och travade runt på mitt ädla fullblod med något saligt i blicken. Själv fick jag den tidigare något flaxiga ponnyn riktigt mjuk och fin. Liten flicka hoppade tillslut upp på ponnyn igen - och se "som genom ett trollslag" gick det "helt plötsligt" rikgt bra! Det är i sådana stunder som jag känner mig riktigt nöjd med mig själv... ;-). Och INGET mina kära vänner, går upp emot att göra någon annan glad! Snacka om att vara snäll mot sig själv!


Mors!/Kicki

Av Kicki - 26 december 2007 04:17

Här är min lille son och min man. Sonen är precis så slut som han ser ut på kortet just då. Han orkade inte att riktigt vakna till för att prata med mig, utan bara mumlade lite.


Barn har dock gott läkekött! Han är fortfarande lite tagen av sin operation, men vid gott mod. Storebrorsorna KAN ju inte kivas med honom som de brukar då han faktiskt fortfarande har ganska ont i sitt sår. Annars brukar de jonglera med sin lillebror ganska bryskt...


Denna morgon - juldagen - började som i princip alla mina juldagsmornar har gjort. Nämligen i kyrkan på julotta. Det blir inte jul ordentligt för mig om jag inte får sjunga "Var hälsad sköna morgonstund" osv. Jag fick med mig mannen, de tre tonårssönerna och den franska kompisen till min äldste grabb. De två små fick stanna hemma.


Denna kväll avslutades dock något annorlunda. Nämligen i en biosalong i Linköping. Men NU var alla Westerdalningar med - även de små... Minstingen fick bäras vissa stycken, då han är allt för öm för att belasta fullt ut. Vi hade bokat biobiljetter långt i förväg för att få se denna så omtalade filmen om Arn Magnusson - tempelriddaren. Visst - den var på sitt sätt storslagen, men den blev väl seg sista halvan. Jag fick dock njuta av en och annan vacker häst (en del av arabiskt blod...!) som sprängde fram i öknen, eller på en svensk äng.


Ska nog sova en stund - tror jag/Kicki

Av Kicki - 23 december 2007 23:33

Alla onda ting är tre..! Nu är jag också helt övertygad. Det börjar med att lilla svärmor får magsjuka som hon inte fixar, så hon slutade sina dagar under första veckan här i december. Det fortsätter med att jag i min iver (jag tror i alla fall att det är anledningen!) att få något sånär saker och ting färdiga i tid för en gång skull, tar i för mycket och blir straffad på ett grymt sätt - ryggont! Det var nästan med bävan jag har har gått och "väntat" på den tredje olyckan. Joodå - den kom! Tro inget annat!


Efter att ha varit hos sjukgymnasten i fredags, var jag nästan glad! Det är med största sannolikhet en muskelskada jag har i ryggen, och mot det finns bara träning. Ridning är tydligen något som är väldigt bra träning med de ryggproblem jag har. Så igår kunde jag med mycket gott samvete utnyttja min tid för dressyrtränaren Ulla Wadeborn (suuuupertränare - bara så ni vet!). Men säg den glädje som varar....


Full av nyfunnen energi och framtidstro tog jag mig åter itu med att städa när jag kom hem. När vi så småningom strålade samman i TV-soffan större delen av familjen, kom så den tredje bedrövelsen. Yngste sonen var inte kry. Eftersom det var mannen som skött inomhusarbetet mer än jag denna dag, så var det också han som började misstänka en och annan uggla i mossen. Den lille sonen har klagat över magont i några dagar. Men eftersom han också varit förkyld så har vi inte funderat så mycket över det hela. Men igår visade det sig att han hade över 38 grader i feber DESSUTOM!


Efter lite googlande osv så var amatördiagnosen ställd! Det lutar nog åt blindtarms inflammation trodde maken. Jag sa inte emot honom, men tyckte kanske att ungen var lite för pigg för denna drastiska åkomma. Men, efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen så var det ingen annan råd än att sonen och maken fick ge sig iväg vid 22-tiden på kvällen de 7 milen till Linköpings sjukhus. Vid 2 tiden på natten ringde mannen hem och meddelade att de fick bli kvar för observation så skulle man ta ställning vid ronden på morgonen vad som skulle ske.


Vid 9-tiden i morse ringde mannen igen. Då var pyttingen redan opererad! När kirurgen hade kommit strax efter mitt och makens nattliga samtal, så tyckte han inte att det var något att gå och vänta på. "Det enda som kan bli förändrat är att det blir sämre" hade budskapet varit. Och jo - denna blinda lilla tarmusling VAR inflammerad!! Vår lille krake har varit helt slut idag. De få gånger han har varit vaken har varit när han har kräkts pga narkosen. Det är först nu i kväll som han har lyckats få i sig något (vatten och en piggelin...) utan att lika snabbt få upp det igen.


FÖRHOPPNINGSVIS får vår lilla hjälte 8 år komma hem i morgon på julafton. Jag vet - JAG VET!! Det BLIR jul utan att man hunnit med det man tycker man skulle vilja. Men att ha alla ods så totalt emot sig är ju nästan så man börjar tänka magiskt. Det är någon annan som styr...!!!


God jul!/Kicki

Av Kicki - 19 december 2007 08:16

 Den mörka skönheten är Welwette ox och hon är 1 år på bilden. Den lilla fuxen i bakgrunden är Roxett (welshponny) lika gammal. De ska ridas in till våren....


Nu är det i princip ingen pardon kvar! Spiken i kistan, det definitiva uppvaknandet, sanningens ögonblick, verklighetens fula nuna. Tja, det går nog att hitta många uttryck för det jag just genomlider. Under de sista dagarna har jag fått känna av hur det är att vara snart 43 år, ligga strax över sin BMI och ha för lite tid kvar i slutet av alla måsten.


JAG HAR ONT I RYGGEN!! Och det är tyvärr inget som bara slog ner som en bomb här i söndags kväll. Det var då jag blev som mest plågsamt påmind om att jag har en rygg. Jag har nog haft problem med återkommande molningar i ländryggen under ett par tre år egentligen. Och jag har aldrig kunnat avgöra vad det egentligen är som gör ont. Det har ju liksom tuffat på ändå på något vis. Visserligen har jag emellanåt i mitt mycket stillasittande arbete känt att "det här är inte bra", men försökt att anpassa mig så gott det går. Inte har jag sökt för det heller.... Det går ju över!! ....?


Denna helgen skulle ju "allt" bli färdigt inför nästa helg. När hela familjen är borta på dagarna under i stort sett hela den vakna tiden, så blir det vare sig ork eller tid till att vara "duktig". Det är helt ok för mig - (kanske ;-)), för vi har inget annat val helt enkelt med mindre än att vi flyttar. Men då blir ju helgerna också ibland för maxade. Jag tror att det är orsaken till att min rygg röt ifrån. Jag har varit igång under precis hela tiden i helgen, och har faktiskt hunnit med att rida också :-). Men i söndags kväll sa ryggen att "nu får det vara nog" och stängde av. Det var med stort besvär jag vecklade ner mig i sängen, och min snälle man hämtade Ipren till mig (sådant kommer man ju inte på själv att man kan ta!!).


Måndag morgon var en smärtsam historia. Det gick inte utan hjälp att komma ur nämnda säng. Att tänka tanken att först knöla ner sig i en bil, för att sedan sitta på ett skakigt tåg i 1 timma, och avsluta morgonens resa till jobbet med 30 minuter på en överfull stadsbuss var inte att tänka på. I synnerhet när samma procedur ska ske tillbaka på kvällen. Dessutom efter att ha suttit på en stol under hela dagen och antingen lyssnat uppmärksamt på olyckliga människor, eller skrivit journaler på datorn.


Det är bara att inse att man faktiskt HAR trätt in i den "gyllene medelåldern" och vackert får finna sig i att kroppen har skavanker. Nu tror ju inte jag att man får ont i ryggen bara för att man råkar vara över 40! Det finns nog ingen naturlag om det :-). Men kroppens förmåga att tänja på sina gränser är dock klart mer begränsade än hur det var för... Jag har tid hos sjukgymnasten på fredag, så jag hoppas att han kan förstå vad det är som är fel, och också hjälpa mig att göra något åt detta! Det är mycket svårt att fungera "utan rygg"


Man undrar ju vilken den 3:e olyckan kommer bli.../Kicki

Av Kicki - 12 december 2007 12:19

Det absurda när livet håller andan är att alla andra fortsätter. Det är tandläkartider, luciafirande med barnen, avslutningar och släktträffar. Förstår inte alla att inget är som vanligt längre? Hur kan en simpel 20:a till blommor till en fröken vara viktigt? Hur kan man över huvud taget låta sig bli upprörd över en sådan simpel vardagsföreteelse? Jag blir fortfarande förvånad över att människor orkar mobilisera kraft till att bli irriterade över fullkomliga småsaker!


Jag skulle vilja ta reda på! När man varit med om det fullständigt osannolika - förlisningen av Estonia, Tsunamin i Thailand osv. Förändras ens sätt att värdera då? Det räcker ibland med att bara var med om ett helt "vanligt dödsfall" pga sjukdom och ålder för att människor ska vakna upp och se sig omkring. Hur är det när man varit med om det outhärdliga? Kan man någonsinn bli "vanlig" igen, och uppröras över att det snöat under natten tex...


Tom i bollen!/Kicki

Av Kicki - 8 december 2007 20:42

Jaha, nu är det faktiskt slut - på riktigt... Min lilla svärmor dog i torsdags eftermiddag. Hela familjen åkte till henne och tog ett sista farväl. Det var en sorgsen skara som radade upp sig vid sängen. Personalen hade lagt små blommor (av plast) på huvudkudden och dem tog näst yngste sonen och stoppade i farmors hår i stället. Hon blev mycket finare så faktiskt. Det har blivit så konstigt tomt! Svärfar gick bort för 10 år sedan.


En av mina väninnor har råkat ut för det gräsligaste en mor kan göra! Hennes 19:årige son dog bara helt plötsligt i sängen... Det är outhärdligt att ens tänka tanken!! Det har varit luciagudstjänst i vår lilla bykyrka (från 1250-talet!!) i kväll, och hon och hennes familj var närvarande. Det finns bara inte ord att säga i en sådan stund! "Beklaga sorgen" - det räcker liksom inte till... Begravning på fredag. Helt absurt mitt uppe i allt julförberedelse. Så här kan det faktiskt kännas som det kan kvitta när det känns som dystrast.


I morgon åker min familj till mina föräldrar. Jag är lycklig nog att ha båda kvar i livet. Det känns extra viktigt att tänka lite mer på sina nära och kära nu. Man vet aldrig hur länge man får ha dem hos sig!


/Kicki

Av Kicki - 5 december 2007 21:35

Här kommer så äntligen ett kort på underverken! Det bidde två flickor och en pojke; Othello, Othilia och Olivia. Fler bilder på hemsidan så småningom...


Här hemma är det annars mörkt just nu. Svärmor har blivit allvarligt sjuk och kommer troligtvis inte klara sig veckan ut. Mannen har vakat hos henne sedan i lördags, och barnen vet nog egentligen vare sig ut eller in. Själv bara existerar jag känns det som.


Vi hörs en annan gång.../Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< December 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!


Skapa flashcards