Det absurda när livet håller andan är att alla andra fortsätter. Det är tandläkartider, luciafirande med barnen, avslutningar och släktträffar. Förstår inte alla att inget är som vanligt längre? Hur kan en simpel 20:a till blommor till en fröken vara viktigt? Hur kan man över huvud taget låta sig bli upprörd över en sådan simpel vardagsföreteelse? Jag blir fortfarande förvånad över att människor orkar mobilisera kraft till att bli irriterade över fullkomliga småsaker!

Jag skulle vilja ta reda på! När man varit med om det fullständigt osannolika - förlisningen av Estonia, Tsunamin i Thailand osv. Förändras ens sätt att värdera då? Det räcker ibland med att bara var med om ett helt "vanligt dödsfall" pga sjukdom och ålder för att människor ska vakna upp och se sig omkring. Hur är det när man varit med om det outhärdliga? Kan man någonsinn bli "vanlig" igen, och uppröras över att det snöat under natten tex...

Tom i bollen!/Kicki