Den mörka skönheten är Welwette ox och hon är 1 år på bilden. Den lilla fuxen i bakgrunden är Roxett (welshponny) lika gammal. De ska ridas in till våren....

Nu är det i princip ingen pardon kvar! Spiken i kistan, det definitiva uppvaknandet, sanningens ögonblick, verklighetens fula nuna. Tja, det går nog att hitta många uttryck för det jag just genomlider. Under de sista dagarna har jag fått känna av hur det är att vara snart 43 år, ligga strax över sin BMI och ha för lite tid kvar i slutet av alla måsten.

JAG HAR ONT I RYGGEN!! Och det är tyvärr inget som bara slog ner som en bomb här i söndags kväll. Det var då jag blev som mest plågsamt påmind om att jag har en rygg. Jag har nog haft problem med återkommande molningar i ländryggen under ett par tre år egentligen. Och jag har aldrig kunnat avgöra vad det egentligen är som gör ont. Det har ju liksom tuffat på ändå på något vis. Visserligen har jag emellanåt i mitt mycket stillasittande arbete känt att "det här är inte bra", men försökt att anpassa mig så gott det går. Inte har jag sökt för det heller.... Det går ju över!! ....?

Denna helgen skulle ju "allt" bli färdigt inför nästa helg. När hela familjen är borta på dagarna under i stort sett hela den vakna tiden, så blir det vare sig ork eller tid till att vara "duktig". Det är helt ok för mig - (kanske ;-)), för vi har inget annat val helt enkelt med mindre än att vi flyttar. Men då blir ju helgerna också ibland för maxade. Jag tror att det är orsaken till att min rygg röt ifrån. Jag har varit igång under precis hela tiden i helgen, och har faktiskt hunnit med att rida också :-). Men i söndags kväll sa ryggen att "nu får det vara nog" och stängde av. Det var med stort besvär jag vecklade ner mig i sängen, och min snälle man hämtade Ipren till mig (sådant kommer man ju inte på själv att man kan ta!!).

Måndag morgon var en smärtsam historia. Det gick inte utan hjälp att komma ur nämnda säng. Att tänka tanken att först knöla ner sig i en bil, för att sedan sitta på ett skakigt tåg i 1 timma, och avsluta morgonens resa till jobbet med 30 minuter på en överfull stadsbuss var inte att tänka på. I synnerhet när samma procedur ska ske tillbaka på kvällen. Dessutom efter att ha suttit på en stol under hela dagen och antingen lyssnat uppmärksamt på olyckliga människor, eller skrivit journaler på datorn.

Det är bara att inse att man faktiskt HAR trätt in i den "gyllene medelåldern" och vackert får finna sig i att kroppen har skavanker. Nu tror ju inte jag att man får ont i ryggen bara för att man råkar vara över 40! Det finns nog ingen naturlag om det :-). Men kroppens förmåga att tänja på sina gränser är dock klart mer begränsade än hur det var för... Jag har tid hos sjukgymnasten på fredag, så jag hoppas att han kan förstå vad det är som är fel, och också hjälpa mig att göra något åt detta! Det är mycket svårt att fungera "utan rygg"

Man undrar ju vilken den 3:e olyckan kommer bli.../Kicki