Alla inlägg under januari 2008

Av Kicki - 31 januari 2008 10:01

Jag börjar nästan misströsta en smula... I morse var jag dock lite förberedd på att det kunde krångla. Joo, det är den usla bilen igen! Det har varit nån ynka minusgrad i natt med lite tillhörande snöfjun. Detta klarara alltså inte min asiatiska bil längre av. Det GÅR att låsa upp men det går INTE att komma in i förardörren. Så fort jag tar i handtaget så knäpper centrallåset igen innan jag hunnit öppna dörren. Min snälle man hade igårkväll försett vindrutan med ett silverglänsande skydd då han (förutseende som han är) nog förstått att det kunde bli "skrapa vindrutan-läge" i morse. Men detta skynke var ju fastklämt i bildörrarna. Vad gör då den till snudd av desperation irriterade hästtjejen? Jo, hon klättrar "smidigt" in genom passagerardörren (AJ min rygg!) och startar bilen därifrån. Hon låter motorn surra några sekunder innan hon inser att det nog inte finns tid till att krångla allt för mycket med bilen. Hon går helt sonika runt och sliter loss silverskynket från förardörren (var har vi symaskinen...?), klättrar in igen och makar sig över växelspak och minimalt utrymme mellan säte och ratt. Tillslut satt jag där jag skulle, men innanför en låst dörr. Motorn går i alla fall (än så länge...) och fläktsystemet är fortfarande ruskigt effektivt i min Subaru Legacy. Men ska det verkligen vara såhär resten av denna årstid...? Jag kommer ju få ångest så fort en sol visar sig på väderlekskartan på TV. Det låter dessutom dyrt att "lämna in" åbäket till lämplig verkstad...


Hur som helst så kom jag i alla fall iväg. Jag hann till och med parkera och nästan komma hela vägen ut på tågperrongen innan tåget kom. Det har varit väldigt punktligt nu på sistone..! Jag brukar knoppa in relativt snart efter att jag satt mig tillrätta i sätet. Jag sitter alltid så jag har fönstret på vänster sida om mig, för det är mest skonsamt för ryggen när jag somnar. Idag var jag både lite mer utvilad än jag kanske varit senaste tiden, samt att jag var fortfarande irriterad. Då sitter det fint med en gratistidning! Man gör relativt stora rubriker idag om att vi stackare här uppe i norr kommer få betala betydligt mycket mer för att kunna äta kött framöver. Företrädelsevis nötkött. Redan glada svenska bönder jubla ännu mer...(?). Under många år har vi förväntats vara upprörda över monsterkossor i Belgien och sönderavlade missfoster från Sydamerika. Nu sätter EU bestämt ner foten och gör något där vi arma konsumenter har för svag vilja. Och det är väl bara att inse ett mycket gammalt faktum - money talks! EU vill inte längre gynna de Brasilianska säkert redan feta bankkonton mera, utan sätter stopp för import av nötkött därifrån. Det är naturligtvis välmotiverat av väldigt många skäl! Hur absurt är det inte att köttet från djuren som fötts upp på gården några kilometer hemifrån är mer än dubbelt så dyr än köttet som kommer åkandes över halva jordklotet? "Alla" vet ju vilken miljöpåverkan flygtransporter har. Jag undrar hur många fisande kor det går åt för att komma upp i samma mängd miljöförstörande avgaser som dessa transporter bidrar med? Jag tycker naturlgtvis att det är lämpligt att ställa lite krav på under vilka arbetsvillkor som lantarbetarna har som sköter om de Brasilianska djuren. Det dystra är ju att det inte räcker som argument för att förändra oss konsumenters köpvanor. Nu förväntas vi förfasas över hur dyr oxfilén har blivit i stället och gnälla på våra svenska snåla bönder. Den bekanta ändan sitter fortfarande där bak!


verkligheten kallar!/Kicki



ANNONS
Av Kicki - 30 januari 2008 13:33

En av våra små katter sitter på bron till groventrén och kisar mot solen. Kortet är ifrån den soliga söndagen som passerades i helgen. Av solen har vi inte sett röken sedan dess...! Åter tillbaka till halkig gjyttja och klafsande grusgångar. Det är nästan så man längtar lite efter asfalt! Jag vet inte om jag kan skylla solen för att ett par av mina barn har ont i halsen. Men helt klart blev de lurade ut i det vackra vädret precis som jag. Och dubbellurade dessutom! Man fick nämligen lätt intrycket av att det var betydligt varmare ute än vad det egentligen var. Idag är det faktiskt hela 10 grader varmare än vad det var i söndags, men jag fryser i alla fall mer.


Det är fortfarande grottlikt mörkt på mornarna när ungarna släntrar iväg till bussen. Jag har lagt märke till att det faktiskt har blivit "inne" att använda reflexvästar i alla möjliga sammanhang nu för tiden. Det var ju bara de som "idiotsprang" längs med landsvägarna (livsfarligt!) tidigare som av nöden tvungen hade krängt på sig en sådan. Men idag ser jag dessa västar på betydligt fler. Mannen på hundpromenad mitt inne i samhället, barnet som cyklar till en kompis på eftermiddagen (dock utan hjälm...), väninnorna som tar sin dagliga (?) promenad till styrka och höjt flås, ryttaren som ändå kommer befinna sig i de djupa skogarna hela ridturen igenom, osv osv. Jag har kanske inte lyckats att förmå mina egna telningar att kränga på sig detta otroligt smarta plagg, men det kanske kommer. Mannen informerade resten av familjen om att han numera lagt just reflexvästar i varje bil, ifall man skulle bli ståendes vid någon vägkant i mörkret.


Ett visst hopp om att livet trots allt är på väg tillbaka har tänts hos mig denna vecka. Det är fortfarande kvar ett uns av dagsljus vid halv fem på eftermiddagarna nu har jag märkt. Denna grådystra vinter har verkligen tagit på kuratorns nerver! På landet är ALLT kladdigt på grund av avsaknad av torrt väder. Jag upptäckte till min fasa när jag satt på tåget i morse att jag klivit i kattskit! Det var så dags att göra något åt det då... Jag höll på att bli överkörd av en dragspelsbuss när jag frenetiskt försökte göra mig av med den illaluktande sörjan mot en trottoarkant. Det är häktiskt på resecentrum i Linköping vid halvåtta tiden på mornarna...


Näst äldste sonen imponerade storligen på mig när jag slank in på hans rum i går kväll. Han satt med en redovisning om Jehovas Vittnen som han skulle hålla idag. "På min tid" var det overhead på sin höjd man kunde imponera sin lärare med. Men nu är det Powerpoint! Sonens största problem var att hitta ett usb-minne som han kunde forsla sitt arbete i. Han hade gjort en riktigt snygg presentation och dessutom använt sig av lite "spejsad" teknik. Jag blev mållös! Jag började att fråga "NÄR har du lärt...." men slutade innan meningen var färdiguttalad. Det är bara att inse att man inte hänger med i vare sig sina egna barns utveckling, eller skolans metoder. Faktum är att eleverna vanligtvis är så otroligt mycket duktigare på data och IT än sina ämneslärare, så det krävs lärare med en god portion ödmjukhet och självsäkerhet för att våga använda tekniken. Det går med blixtens hastighet vid datorerna även för min nioåring.


Idag har jag planer på att vara lite kreativ när jag kommer hem. Först behöver jag dock ta mig an två boxar i stallet i behov av att bli av med lite gödsel. Sedan får jag ägna lite tid åt några marsvinslådor - helst minst tre - som också är i stort behov av rengöring. Kanske att jag kommer ägna mig åt att läsa en berättelse jag fått av en patient till mig som för övrigt är författare, lite senare på kvällen. Men det gäller att lyckas hålla ögonen öppna bara...


Usch vad jag är trött på regn!/Kicki

ANNONS
Av Kicki - 29 januari 2008 12:14

En stor fördel med att vara uppfödare är alla nya kontakter man får med härliga människor! En gång i livet var jag hunduppfödare, och har faktiskt viss kontakt med några av mina valpköpare fortfarande - det är 10 år sedan jag senast hade några valpar... Nu för tiden är det marsvin som gäller :-). Dessa helt oemotståndliga lurvbollarna har också skapat nya kontakter för mig. Jag blir så glad när jag får ett litet livstecken från någon av dem, och särskilt uppmuntrad när det dessutom följer med ett kort! Förra veckan fick jag ett mejl med dessa kort som föreställer


"POPPYS" CURRY


Visst är han helt vansinnigt söt i sin lugg och uppsyn!? Det är sådant som verkligen lyser upp uppfödartillvaron, som annars kan kantas av ett och annat moln... För tillfället har jag hela sex honor som sitter med herrar i sina lådor. Så nya hopp lär pluppa ut i slutet av februari som tidigast.


Tack snälla Elin för de fina korten! Och tack för att jag fick din tillåtelse att lägga ut dem på min blogg! Roligt med lite kort som inte bara är tagna av mig för en gång skull :-).


Stollt uppfödare/Kicki

Av Kicki - 28 januari 2008 10:39

Murphys lag råder bara så ni vet det - alla ni som lever i total okunskap! Egentligen började det redan igår. Jag skulle naturligtvis ha dragit öronen åt mig på en gång, men är till naturen en relativt vän varelse. Lycklig som jag var över att vädergudarna för en liten ynka dag var på gott humör, så insåg jag inte faran som lurade. Jag hade ägnat en halvtimme åt en av mina favoritsysselsättningar - fotografering, och fortsatt med en annan kanske inte lika stor favorit; städa marsvinsburar. Klockan den tickade, och jag fick till slut verkligen slita mig loss från Photoshop, eftersom andra aktiviteter stod på vänt. Jag skulle åka till ridhuset och ägna några sköna kvartar åt dressyr. Som väl var hade jag inte någon tränare som stod och väntade...


Bilen låste snällt upp sig när jag tryckte på den trådlösa nyckeln. Eller, tja, förarsidans dörr låste snällt upp sig i alla fall. I baksätet låg en nätsäck full med 10 kg morötter och väntade på att bli flyttad. Min rygg har åsikter om ifall det är jag eller någon annans om ska utföra sådana sysslor, så i väntan på definitivt beslut så låg de där. Den dörren gick dock inte att låsa upp hur jag än bar mig åt: FÖRSTA VARNINGEN! Bilen till och med startade på första försöket och hostade snällt igång när jag körde ner till vårt stall. Fläkten var på för fulla muggar. Man är ju inte quinna för inte! Klart man ska göra flera saker på samma gång!! Alltså lät jag bilen stå med motorn igång och "full fläkt" när jag hämtade min dressyrsadel. Jag hade varit förutseende nog att  öppna bagageluckan först. Det kan bli lite trickigt annars med en stor sadel i famnen och en rygg som ständigt gör sig påmind.


Jag kunde till och med stänga bagageluckan ordentligt utan missöden. Men sedan vaknade Murphy till liv... Jag gick med beslutsamma steg mot förarsidans dörr, och kände redan en viss stress. Klockan var tio i sex på kvällen, och jag hade lite löst bestämt med väninna med tillhörande två döttrar att vi skulle ses på ridklubben vid sextiden. Med detta i tankarna, och fullt planerande hur jag skulle kunna göra iordning hästen och mig själv på snabbaste sätt tänker jag mig till att sätta mig och köra iväg. TÄNKER alltså, för det var inte vad som hände. Jag tar i bildörrens handtag och drar. Då hörs det så välkända ljudet av ett "surrsmäck" då centrallåset hoppar igång och låser bilen! ANDRA VARNINGEN!


Där står jag som det fån jag var. Bilens motor surrade så troget, och fläkten gjorde sitt jobb - mycket effektivt kan dessutom meddelas. För att göra en lång historia något kortare så kom jag så småningom till ridklubben, men ca 40 minuter senare. Efter några fruktlösa försök att nå mannen, som befann sig 1,5 mil bort så lyckades jag ändå tillslut. För det var ju inte så lyckligt att vi har ytterligare extranycklar till "den kära Subarun" hemma. Han kom dessutom med andan i halsen eftersom han egentligen var på väg till bio med de två yngsta.


I morse när jag och äldste sonen skulle åka iväg, kunde jag inte hitta bilnycklarna! TREDJE VARNINGEN! Men hur många varningar ska en stackars fembarns- heltidsarbetande mor egentligen behöva för att förstå? Tre är dock inte tillräckligt! Efter lite extra tankearbete kom jag så småningom fram till att nycklarna borde ligga i marsvinshuset. Jag hade nämligen kånkat in de förgjordade morötterna i alla fall när jag kom hem. Tiden var nu mycket knapp! Halt väglag och tidspress. Ingen bra kombination när klockan är 06.15 kan meddelas... Bilen lät sig villigt låsas upp. Eller, framdörrarna lät sig - inte bakdörrarna! Tåget går 06.30, och normalt sett tar det 12 minuter att ta sig från "dörr till tåg". Bilen startade till och med, och med en viss suck kände jag att vi kunde kanske ha en chans att hinna.


Efter några meter undrade jag varför sonen hade tänt lampan i bilen. Svaret jag han gav mig fick mitt hjärta att stanna. "Det är din dörr som inte är stängd"... Sanningen var att det gick inte att stänga den! Den hade helt enkelt frusit i öppet läge. Det var bara att på lämplig plats vända bilen igen och köra in på vår lilla parkering. Vi hoppade ut och stöttade upp den *** dörren med sopkvasten, och hoppade så raskt in i den andra bilen. Denna är en Toyota Previa årsmodell -95. Den gick både att låsa upp, starta och stänga dörrar. Däremot gick det inte att öppna skjutdörren (sonen skulle lägga in sin ryggsäck i baksätet). Men det gick att "öppna" såpass mycket att lampan tändes... Nu var klockan 06.22 och skuggan av chans att hinna med något tåg var helt borta. Jag skulle få köra de 8 milen till jobbet i stället. Fläkten i denna bil är långt ifrån lika effektiv som i "Subban". Men eftersom jag helt plötsligt hade mycket gott om tid på mig, så unnade jag mig att för en gång skull ta det riktigt lugnt. Jag erbjöd mig till och med generöst att låta sonen få övningsköra! Han accepterade glatt, men då hade vi inte räknat med bilarnas fingrar i spelet. Bagageluckan var och förblev fastfrusen! Skylten "ÖVNINGSKÖRNING" ligger nämligen där. Jag fick själv ratta de 8 milen till jobbet - oavsett vad min rygg hade för åsikter om det! Och allt detta för att det var så vackert väder igår!!

Och det var halt hela vägen.../Kicki

Av Kicki - 27 januari 2008 12:41

Med allt vitt runt omkring mig så ryckte jag åt mig kameran och ramlade ut. Här skall fotas! Sådana underbara dagar som det är idag har jag inte varit allt för bortskämd med denna "vinter". Kortet föreställer den vy jag ser när jag går ner till vårt stall. Det är vår bykyrka som bygdes någon gång på 1200-talet, och har alltså varit med om en hel del historiska vindar. Tänka sig att den bygdes nästan 250 år innan Gustav Vasa börade härja i bygden...! Det påstås att självaste Nils Dacke använde kyrkan som något slags skydd till sina hästar. Man har tex hittat hästskor under golvet vid någon av renoveringarna som skulle kunna ge en viss sanningshalt åt legenden. Det är åtskilliga gånger jag lockats av tanken att skriva någon slags historisk roman där vår kyrka får bli centrum. Självaste Birger Jarl skulle kanske kunna ha gjort en visit!


Idag är jag glad!/Kicki

Av Kicki - 27 januari 2008 12:37

Det har blivit vinter! Helt otippat dessutom... Igår kväll ösregnade det ett tag, och vintern kändes mycket långt borta. Idag är det en underbar dag med knallblå himmel och vitt på backen. Visserligen är det inte tillräckligt kallt för att snön ska stanna kvar, men några härliga timmar får jag njuta i alla fall av allt det vackra.


En sång i hjärtat!/Kicki

Av Kicki - 24 januari 2008 10:58

Hur är man när man är normal? Är man "som alla andra" eller kör man verkligen med "egen stil"? Har man villa-volvo-vovve, eller ska man gå mot strömmen? Hur mycket styrs egentligen våra liv av andra, politiska beslut, hälsa, utbildning, socialt tryck osv. Jag tycker nog att jag är högst normal egentligen, utifrån mina egna referensramar. Men den bilden faller lika fort som en gråsten från klippkanten när man utsätts för den obligatoriska utfrågningen när man träffar nya människor. Jag inser snabbt att jag kan lätt hamna i kategorin "ufo" bara genom att jag har "för många" barn. HUR kan man nu skaffa FEM barn, och dessutom med samme man? Tre på sin höjd kan ses som "lagom och normalt"... Men om jag nu är udda på det sättet så blir det genast svårt med nästa kategori. Jag jobbar dessutom heltid... Men, men... när man nu vill ha en halv skolklass till barnaskara ska man ju helst bo på landet i ett hus "som tål lite tag", med andra ord; som redan är i stort behov av nya tapeter, ny färg, fräscha golv mm. Det är ju kanske lite mer "normalt". Joo, jag bor på landet, men inte för barnens skull! Utan för att det är mer praktiskt att ha hästar på landet än inne i ett sammhälle/sta´n. Där har man då ytterligare en sådan här ögonbrynshöjare. Alla djur! Nja, en liten katt/hund på sin höjd i det välordnade hemmet, men hundar, katter, marsvin, hästar och för en tid sedan lite höns dessutom.


Men allt detta bleknar ihop fullständigt efter att jag läste Aftonbladet igår! Snacka om att helt vara utanför ramarna! Jag fick inte så pass mycket lugn och ro att jag hann ögna igenom artikeln helt och hållet, men tror nog att jag fattade galoppen ändå. På framsidan av tidningen fanns bilden av två män, far och son. Den äldre med för mig ack så välkända drag (har som sagt jobbat inom socialtjänsten ett bra tag...). Härjad och sliten, och klart en person som av olika anledningar befinner sig i utkanten av vad som anses som normalt. Bredvis står sonen. Ett lysande exempel på maskrosbarn! It-miljonär till på köpet! Kontrasten var så slående så till och med jag lockades till tidningsköp ;-). Det var nog några år sedan jag sist lockades göra ett liknande köp, så ni får förstå att det kändes nästan lite som en hedersstund. I jämförelsen med dessa båda herrar är jag så mycket "Svensson" man kan bli! Tänk att allt är relativt ändå... Känns det mer accepterat med en ung kille som väljer att satsa järnet på att bli rik som ett troll, mot att en mogen man väljer fattigdom - trots att han skulle kunna få det "bättre"?? Mycket spännande tanke. Vem är det egentligen "synd om"..? Eller är det kanske också en relativ tanke... I förhållande till - det som är normalt?


Inte så "udda" trots allt../Kicki

Av Kicki - 22 januari 2008 20:25

Det har varit en ganska intensiv helg för familjens del. Näst äldste sonen fyllde 16 i lördags, och planen var att mina föräldrar skulle dyka upp på eftermiddagen för att fira främst honom, men också lilla mig. Lämpligt nog så ordnade SMHI med lite kursändring. Stormvarning hade gått ut, och då vi bor på landet kan sådana meddelanden ha sina sidor. Och jovisst, strömmen försvann helt planenligt relativt tidigt på lördagsmorgonen. Vi hade dock (eller MANNEN hade..!) bunkrat upp med vattendunkar för att klara de första ellösa timmarna. Men både när Gudrun och Per drog förbi runt våra knutar så orsakade de ganska stor förödelse både i skogen och på vägarna. Därför ansåg vi att det inte var lämpligt att utsätta mina kära föräldrar för risken att få en välvuxen tall i skallen på väg till oss. Själva var de av samma övertygelse. El kan man klara sig utan faktiskt här på landet! Vi har både järnspis i köket och eldstäder i de flesta av rummen. Toan "fungerar" ifall man nu har vatten att "spola" med. När Per hälsade på så tog vi vattnet från ån som rinner en bit bort. Visserligen bajsbrunt till färgen, men det liksom harminierar med toaletten... Vi drog ner på tempot BETYDLIGT eftersom vi förberedde oss på åtminstone ett par dygns primitivare leverne. Men - det började blinka i lamporna redan vid middagstid! Visst det BLÅSTE rejält, men att kalla det för storm...? Kan man lita på SMHI??


Jag har haft semester i dagarna tu! Planen var att få undan en hel del pappersarbete som börjar bli väldigt påträngande. Egentligen var min plan att med brådstörtat mod ge mig i kast med uppgiften redan i lördags. Men jag vaknade till ackompanjemanget av en dundrande huvudvärk, så att efter ha uppvaktat sonen "på sängen" med skönsjunande sång och paket, så styrde jag mina steg rakt mot sängen igen. Det är Ipren, kaffe och sömn som gäller när min huvudvärk slår till! Så där "rök" den dagen. Söndagen hade jag en hel del att styra med. Skura marsvinslådor, skjutsa barn till och från kompisar, handla, duscha och så tillslut med makens hjälp laga lite festmat. Mina föräldrar kom på söndagen i stället. Så där rök egentligen den dagen också... Jag har flyttat på mina pappershögar och börjat att sortera. Men det går väääldigt trögt... Jag har helt klart överskattat min förmåga här. Dessutom så har jag på något märkligt vis haft mycket svårt att finna ett bra system för mitt sorteringsarbete. Det medför att jag går igenom samma högar flera gånger... Kan man egentligen lita på sig själv...?


Denna dag har jag haft mitt andra besök hos sjukgymnasten. Jag har verkligen försökt att vara "duktig kicka" och gjort min övning. Kanske att jag har "missat" någon dag, men i det stora  hela har jag faktiskt verkligen varit duktig. Jag fick prova på två nya övningar som skulle öka intensiteten i muskelbyggarjobbet. Det var inga avancerade övningar alls på min ära! Jag tycker nog att jag egentligen är ganska stark i mina muskler, men jag fick veta att det var "fel" muskler... Dessutom kan de bidra till att dra isär diverse leder när jag nu är så otroligt rörlig som jag påstås vara. Det är de små fina men ack så kännbara musklerna som håller ihop det hela som behöver tränas. "Dra in naveln" samtidigt som man höjer höfterna, allt medan man ligger på rygg. Hur svårt kan det vara? Inge särskilt faktiskt. Men när jag var färdig hos den säkert mycket kompetente gymnasten för sjuka, så hade jag rejält ont i ryggen! Det kändes som en böld hade vuxit ut! Men det "ska" tydligen vara så - ett tecken på att jag verkligen jobbat med rätt muskler... Kan man verkligen lita på sjukgymnaster???!


Över huvud taget; "vem i hela världen kan man lita på?". Det är den stora frågan som jag tar med mig ner i sänghalmen i kväll. Och vad ni än gör - lita inte på MIG!


Sarkasmens utövare../Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12 13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30 31
<<< Januari 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!

Följ bloggen

Följ GRABBMORSAN med Blogkeen
Följ GRABBMORSAN med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se