Jag är alvarligt bekymrad! Jag tog bilen hela vägen till jobbet idag (en sträcka på ca 9 mil) vilket tar drygt en timme. Jag preparerade mig med två Ipren innan avfärd. Just nu sitter jag och försöker hitta en lämplig sittställning där det inte känns som om någon försöker dela av mig i ländryggen...! Jag förstår inte riktigt hur detta ska fungera faktiskt... Modet är väl inte på topp om man säger så!

Jag är annars hyfsat rörlig nu. Men om jag tappar något på golvet (kan någon FATTA varför man tappar i princip "allt" smått på golvet? - Gärna så det rullar in under en bänk eller dylikt!!) kommer "den pigga nittioåringen" fram i mig. VANSINNIGT vad stel och öm jag är egentligen! Jag har alltid haft starka lårmuskler - tacka ridningen för det! Men jag har under senaste tiden upptäckt hur mycket man använder sig av ryggmusklerna också när man ska resa sig upp från en sittande/hukande ställning.

Januari brukar kännas löftesrik och "full" av möjligheter. Riktigt så euforisk känner jag mig kanske inte nu... Men eftersom min sjukgymnast faktiskt gav mig rådet att rida "så mycket som möjligt" för att på sikt få en starkare rygg (kombinerat med lite andra övningar förståss) så får jag faktiskt försöka få till det. Jag måste ju kunna jobba!

Näst yngste sonen och jag hade ett förtroligt samtal igår. Det handlade om hans saknad och tankar omkring sin farmor. Barnen är väldigt ledsna över att farmor inte längre finns. Men samtidigt så tycker alla att det är skönt för henne att slippa lida längre. De sista tre åren har varit mycket tuffa eftersom hon hade altzheimers. Störst börda har naturligtvis min kära man haft, men det har påverkat oss alla på olika sätt. Sonen uttryckte det verkligen "på spiken" när han sa att "Det var så jobbigt när jag och lillebrorsan var hos farmor, för det kändes som om det var jag som hade ansvar över henne i stället för hon över mig". De båda små var mycket hos sin farmor innan hon flyttade till demensboendet. Då var alltså nämnda unge 7 - 8 år gammal och brorsan 2 år yngre...

Av alla vidriga sjukdomar man kan få, så tror jag nog att altzheimers är en av de mer gräsliga.. Att sakta tyna bort och tillslut "dö" från den man är mentalt är helt enkelt grymt! Lilla svärmor kunde dessutom aldrig förlika sig med att hon "blivit dum i huvudet". En del går ju in i en tacksam dimma av ovetskap, men så gjorde alltså inte hon... Att varje dag, den vakna tiden man har, vara ledsen över att man "blivit konstig" och inte riktigt vara trygg måste vara hemskt. Att tycka sig se och höra människor som inte finns, eller som varit döda i många år - och uppröras över att andra inte tror på en är ju vedervärdigt! Att ständigt vilja "åka hem" - fast man inte vet var detta hem ligger, tja då saknas ord... Jag önskar inte min värste ovän denna sjukdom!

Åter till verkligheten/Kicki