Jag har en ynka ridlektion i veckan nu mera. Den infaller mellan 19.30 och 20.30 måndagkvällar. Förra terminen hann jag med två, men inte nu alltså. Det är mestadels vuxna elever i gruppen, men två är undantag. Det är två systrar på 9 och 11 år. Dessa små gullungar har gått från klarhet till klarhet, och det har varit väldigt roligt att få följa dem i deras utveckling. Den äldre av dem har börjat att komma på "hemligheten" och har inte svårt för det mesta att hitta knapparna. Den yngre glappar det för lite fortfarande.

I kväll var första ridlektionen för terminen, och jag ville börja lite "snällt" med ganska enkla övningar men ack så nödvändiga! Till en början fick de helt enkelt - i skritt - öva på hur man byter spöhand! Kan verka helt onödigt då "alla kan ju det" ändå... Jo pyttsan! Vi fortsatte sedan med den våldsamt svåra övningen "ledande tygeltag". Något som man också kanske kan tycka att folk som ridit i några år borde ha kläm på... Jo pyttsan! Efter detta jobbade vi på de två stora volterna och de fick "byta om volt" med jämna mellanrum. Också busenkelt... Jo pyttsan!

Alla jobbade på som "attan", och jackor och tröjor for av i strid ström. Alla utom minsta syster gullunge. Hon bröt av många gånger och blev skrittandes i mitten av "sin" volt. Jag kunde nog ana att det inte berodde på trötthet och plötsligt stort behov av att hämta andan. Den minen har jag sett allt för många gånger när de stora blå effektivt döljs bakom en ljus lugg. Jag lät henne dock vara, och hoppades att hon skulle komma över vad-det-nu-var hon behövde komma över.

Detta lilla flickebarn har kommit till en avsats! Hon börjar bli "för duktig" för att nöja sig med att bara styra runt lite i lyckan över att få sitta på en häst. Men hon är inte tillräckligt duktig för att själv kunna sätta fingret på vad det egentligen är som inte fungerar. Hon står helt enkelt inför den ganska jobbiga uppgiften att utvecklas! Hon har att välja på att ta det jobbiga klivet upp en nivå, eller backa och "nöja sig". Det är inte ett lätt val för en 9-åring att göra!! Vem som helst kan ju förstå att det kostar energi och humör!

På slutet när alla skulle trava av sina hästar så började hennes ponny att verkligen ge med sig och jobba med ryggverkan och schwung i steget. Då bryter flickebarnet bara ihop... Hon har inte riktigt kommit så långt att hon vet att det är just detta som man eftersträvar, utan hon tyckte bara att ponnyn blev fullständigt helt hopplös när han började bli lite mer gungig att sitta på och sökte ett stadigare stöd i tyglarna. Hon har inte så många kilo att "sätta emot" detta lilla ljusa ilska barn :-).

Jag funderade en ganska god stund i stallet efteråt hur jag skulle gå tillväga. Att låta henne få åka hem med denna hemska känsla i magen var liksom inget alternativ. Samtidigt så är hon som en vägg när hon tjurar ihop. Känns som hon är "totalt onåbar". Nu är hon (lyckligtvis!) såpass väluppfostrad att hon ändå tar hand om sin häst och sköter sin bit på ett snyggt sätt. Men tårarna trillade förargligt längs hennes kinder. Det är mer än vad en frilansande ridlärande kurator står ut med...! Jag bestämde mig för att ändå ge det ett försök.

Vill du prata? Det finns bara ett givet svar på en såpass idiotisk fråga... Ett häftigt skakande på huvudet med blicken stint ner istallgolvet. Men min öppning var ändå gjord. "Men jag vill prata med dig, och jag tror vi behöver prata med varandra du och jag - när tycker du att vi ska göra det i stället?" Listen lyckades! Hon stannade lite trevande och visade tydligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle göra nu.

Vi fick ett riktigt RIKTIGT bra samtal där hon verkligen tillslut lyssnade på mig. Det hela avslutades med att hon helt spontant föll mig om halsen och kramade mig hårt hårt. Jag hoppas att ni som läser och är vuxna har fått uppleva denna makalösa känsla när ett barn så totalt öppnar sig och visar ett naket förtroende! Det är en skör gåva som absolut inte får missbrukas. Sådana stunder är värt all stress och hastiga "mackor på vägen till ridlektionerna". Vi har numera en överenskommelse om att hon ska tala om för mig när hon börjar känna sin ilska bubbla, så hon får "springa och ställa sig i hörnet" (...Lindeman!) och bubbla av sig först innan jag ställer ytterligare krav på henne.

Eftersom jag bara har grabbar själv så vet jag att jag kan vara lite tuff ibland. Hemma är det liksom bara raka rör som gäller.... Jag kör samma stil mot tjejer också, och tar inte särskilt stor hänsyn till att de blir putta och sura. Sådant behöver övervinnas också anser jag. Det är nog egentligen det som gör att hästar och ridning är så suveränt för tjejer! Det är ingen ynka-pynka-sport, utan man får bara finna sig i vissa saker - punkt slut! Att övervinna sig själv och våga kliva ur sitt skal och utvecklas är stort! Till och med när man är 9 år. Att få vara den som lotsat den lilla ilskebaggen ut ur skalet är om möjligt ännu större!!

Fatta att jag är lycklig i kväll!/Kicki

(Bilden föreställer en av mina fösta uppfödningar av lunkarya. Han är bara sååå underbar, och jag kan emellanåt ångra att jag sålde honom. Han är nästan exakt 4 månader på bilden)