Eller nå´t... Det kanske rent av är en fördröjd 40-års kris. Vem vet. Jag allra minst. Men det är hur som helst inte roligt. Det ÄR inte roligt att glömma bort sin egen födelsedag! Jag blev visst ett år äldre igår... Eller, glömma och glömma. Jag ägnade den inte en enda tanke faktiskt. Dagen började som alla andra tisdagar med att jag gick upp halv sju för att hinna göra mig iordning på husets enda toa innan invasionen. Vid sjusnåret gick jag runt för att skaka liv i de ungar som ännu inte hörsammat sina väckarklockor. Eller, hörsammat och hörsammat. De två minsta - snart 11 och 9 - har inte ens några väckarklockor... De två tonåringarna som också reciderar på övervåningen HAR klockor, men den ömma modern brukar ändå "för säkerhets skull" se så sängarna säkert är tomma denna tid på morgonen. Den äldste tonåringen var redan ivägmasad. Ur huset - på väg till gymnasiet. Han är den ende av oss som har sitt rum på nedervåningen, så han sköter sig ganska självständigt. Året i Frankrike har gjort en viss skillnad trots allt...

På jobbet blev det bara ett "jasså". Jag förväntade mig inte en stor välkomst kommitté - men ändock att folk skulle komma. Jag hade alltså tre avbokningar av tre möjliga på förmiddagen... Det är så hopplöst att "hitta på" något annat när mitt jobb är att snacka - med folk som har bokat tid. Jag fick en mycket lugn lunch med ugnstorr fläskkarré.

Väl hemma var det barnens behov som åter fick styra mitt liv. Ett barn - 11:åringen - skulle till sin ridlektion. Lillebror kände plötsligt av januarimörkret och kunde inte bestämma sig för om han skulle våga tillbringa en timme själv i TV-soffan och titta på en film med hunden i famnen, eller om han skulle följa med oss och bli hämtad av pappan. Det blev jag som fick bestämma åt honom, och jag tror han blev ganska nöjd med det. Fast helst skulle han naturligtvis velat att vi alla tre skulle suttit i TV-soffan och tittat på film, med hunden i knät. Vår hund är inte så förtjust i att sitta i knät, utan är lyckligast på golvet faktiskt... Yngste sonen fick ligga på en bänk i ridhuset i stället med stallkatten som huvudkudde. Stackars barn...

Det var inte förrän jag och 11-åringen tillslut trillade innanför ytterdörren framåt 20.20 som det slutligen gick upp för mig. Vi möttes av en underbar med samtidigt lite bränd doft. Mannen hade bakat en tårtbotten (han vet ju hur illa jag tycker de färdiga man köper smakar!) och var i full färd med att sno ihop en födelsedagstårta. Det är kärlek det!! Hans dag hade varit minst lika lång som min... Det var så dags för att fira att jag bara blir äldre och äldre... Familjen sjöng, och det blev tillslut nästan svårt att hålla sig för skratt. Jag har TRE målbrottsröster och makens relativt djupa röst fortfarande ringandes i öronen. De små sopranerna på 11 och 9 (snart!) drunknade i mullret :-D... De lägger inte band på sig heller när tillfälle ges om man så säger... Tårtan var mycket god, och min ömma familj hade till och med skramlat ihop till en present. Jag fick en CD-radio och blev mycket glad och överraskad! Ni förstår väl att jag har världens bästa familj!!

Gammal och trött ;-)/Kicki