Hur är man när man är normal? Är man "som alla andra" eller kör man verkligen med "egen stil"? Har man villa-volvo-vovve, eller ska man gå mot strömmen? Hur mycket styrs egentligen våra liv av andra, politiska beslut, hälsa, utbildning, socialt tryck osv. Jag tycker nog att jag är högst normal egentligen, utifrån mina egna referensramar. Men den bilden faller lika fort som en gråsten från klippkanten när man utsätts för den obligatoriska utfrågningen när man träffar nya människor. Jag inser snabbt att jag kan lätt hamna i kategorin "ufo" bara genom att jag har "för många" barn. HUR kan man nu skaffa FEM barn, och dessutom med samme man? Tre på sin höjd kan ses som "lagom och normalt"... Men om jag nu är udda på det sättet så blir det genast svårt med nästa kategori. Jag jobbar dessutom heltid... Men, men... när man nu vill ha en halv skolklass till barnaskara ska man ju helst bo på landet i ett hus "som tål lite tag", med andra ord; som redan är i stort behov av nya tapeter, ny färg, fräscha golv mm. Det är ju kanske lite mer "normalt". Joo, jag bor på landet, men inte för barnens skull! Utan för att det är mer praktiskt att ha hästar på landet än inne i ett sammhälle/sta´n. Där har man då ytterligare en sådan här ögonbrynshöjare. Alla djur! Nja, en liten katt/hund på sin höjd i det välordnade hemmet, men hundar, katter, marsvin, hästar och för en tid sedan lite höns dessutom.

Men allt detta bleknar ihop fullständigt efter att jag läste Aftonbladet igår! Snacka om att helt vara utanför ramarna! Jag fick inte så pass mycket lugn och ro att jag hann ögna igenom artikeln helt och hållet, men tror nog att jag fattade galoppen ändå. På framsidan av tidningen fanns bilden av två män, far och son. Den äldre med för mig ack så välkända drag (har som sagt jobbat inom socialtjänsten ett bra tag...). Härjad och sliten, och klart en person som av olika anledningar befinner sig i utkanten av vad som anses som normalt. Bredvis står sonen. Ett lysande exempel på maskrosbarn! It-miljonär till på köpet! Kontrasten var så slående så till och med jag lockades till tidningsköp ;-). Det var nog några år sedan jag sist lockades göra ett liknande köp, så ni får förstå att det kändes nästan lite som en hedersstund. I jämförelsen med dessa båda herrar är jag så mycket "Svensson" man kan bli! Tänk att allt är relativt ändå... Känns det mer accepterat med en ung kille som väljer att satsa järnet på att bli rik som ett troll, mot att en mogen man väljer fattigdom - trots att han skulle kunna få det "bättre"?? Mycket spännande tanke. Vem är det egentligen "synd om"..? Eller är det kanske också en relativ tanke... I förhållande till - det som är normalt?

Inte så "udda" trots allt../Kicki