Murphys lag råder bara så ni vet det - alla ni som lever i total okunskap! Egentligen började det redan igår. Jag skulle naturligtvis ha dragit öronen åt mig på en gång, men är till naturen en relativt vän varelse. Lycklig som jag var över att vädergudarna för en liten ynka dag var på gott humör, så insåg jag inte faran som lurade. Jag hade ägnat en halvtimme åt en av mina favoritsysselsättningar - fotografering, och fortsatt med en annan kanske inte lika stor favorit; städa marsvinsburar. Klockan den tickade, och jag fick till slut verkligen slita mig loss från Photoshop, eftersom andra aktiviteter stod på vänt. Jag skulle åka till ridhuset och ägna några sköna kvartar åt dressyr. Som väl var hade jag inte någon tränare som stod och väntade...

Bilen låste snällt upp sig när jag tryckte på den trådlösa nyckeln. Eller, tja, förarsidans dörr låste snällt upp sig i alla fall. I baksätet låg en nätsäck full med 10 kg morötter och väntade på att bli flyttad. Min rygg har åsikter om ifall det är jag eller någon annans om ska utföra sådana sysslor, så i väntan på definitivt beslut så låg de där. Den dörren gick dock inte att låsa upp hur jag än bar mig åt: FÖRSTA VARNINGEN! Bilen till och med startade på första försöket och hostade snällt igång när jag körde ner till vårt stall. Fläkten var på för fulla muggar. Man är ju inte quinna för inte! Klart man ska göra flera saker på samma gång!! Alltså lät jag bilen stå med motorn igång och "full fläkt" när jag hämtade min dressyrsadel. Jag hade varit förutseende nog att  öppna bagageluckan först. Det kan bli lite trickigt annars med en stor sadel i famnen och en rygg som ständigt gör sig påmind.

Jag kunde till och med stänga bagageluckan ordentligt utan missöden. Men sedan vaknade Murphy till liv... Jag gick med beslutsamma steg mot förarsidans dörr, och kände redan en viss stress. Klockan var tio i sex på kvällen, och jag hade lite löst bestämt med väninna med tillhörande två döttrar att vi skulle ses på ridklubben vid sextiden. Med detta i tankarna, och fullt planerande hur jag skulle kunna göra iordning hästen och mig själv på snabbaste sätt tänker jag mig till att sätta mig och köra iväg. TÄNKER alltså, för det var inte vad som hände. Jag tar i bildörrens handtag och drar. Då hörs det så välkända ljudet av ett "surrsmäck" då centrallåset hoppar igång och låser bilen! ANDRA VARNINGEN!

Där står jag som det fån jag var. Bilens motor surrade så troget, och fläkten gjorde sitt jobb - mycket effektivt kan dessutom meddelas. För att göra en lång historia något kortare så kom jag så småningom till ridklubben, men ca 40 minuter senare. Efter några fruktlösa försök att nå mannen, som befann sig 1,5 mil bort så lyckades jag ändå tillslut. För det var ju inte så lyckligt att vi har ytterligare extranycklar till "den kära Subarun" hemma. Han kom dessutom med andan i halsen eftersom han egentligen var på väg till bio med de två yngsta.

I morse när jag och äldste sonen skulle åka iväg, kunde jag inte hitta bilnycklarna! TREDJE VARNINGEN! Men hur många varningar ska en stackars fembarns- heltidsarbetande mor egentligen behöva för att förstå? Tre är dock inte tillräckligt! Efter lite extra tankearbete kom jag så småningom fram till att nycklarna borde ligga i marsvinshuset. Jag hade nämligen kånkat in de förgjordade morötterna i alla fall när jag kom hem. Tiden var nu mycket knapp! Halt väglag och tidspress. Ingen bra kombination när klockan är 06.15 kan meddelas... Bilen lät sig villigt låsas upp. Eller, framdörrarna lät sig - inte bakdörrarna! Tåget går 06.30, och normalt sett tar det 12 minuter att ta sig från "dörr till tåg". Bilen startade till och med, och med en viss suck kände jag att vi kunde kanske ha en chans att hinna.

Efter några meter undrade jag varför sonen hade tänt lampan i bilen. Svaret jag han gav mig fick mitt hjärta att stanna. "Det är din dörr som inte är stängd"... Sanningen var att det gick inte att stänga den! Den hade helt enkelt frusit i öppet läge. Det var bara att på lämplig plats vända bilen igen och köra in på vår lilla parkering. Vi hoppade ut och stöttade upp den *** dörren med sopkvasten, och hoppade så raskt in i den andra bilen. Denna är en Toyota Previa årsmodell -95. Den gick både att låsa upp, starta och stänga dörrar. Däremot gick det inte att öppna skjutdörren (sonen skulle lägga in sin ryggsäck i baksätet). Men det gick att "öppna" såpass mycket att lampan tändes... Nu var klockan 06.22 och skuggan av chans att hinna med något tåg var helt borta. Jag skulle få köra de 8 milen till jobbet i stället. Fläkten i denna bil är långt ifrån lika effektiv som i "Subban". Men eftersom jag helt plötsligt hade mycket gott om tid på mig, så unnade jag mig att för en gång skull ta det riktigt lugnt. Jag erbjöd mig till och med generöst att låta sonen få övningsköra! Han accepterade glatt, men då hade vi inte räknat med bilarnas fingrar i spelet. Bagageluckan var och förblev fastfrusen! Skylten "ÖVNINGSKÖRNING" ligger nämligen där. Jag fick själv ratta de 8 milen till jobbet - oavsett vad min rygg hade för åsikter om det! Och allt detta för att det var så vackert väder igår!!

Och det var halt hela vägen.../Kicki