Jag sitter här "på min kammare" med marsvinens kurrande i bakgrunden och reflekterar åter över varandet. Det är väl åtskilliga gånger jag funderat på varför jag befinner mig där jag gör. Det ligger lite i yrkessjukan att betrakta sig själv lite djupare kanske. "Genom sig själv känner man andra" lär det ju heta, men jag vette katten faktiskt! Jag möter så mycket rädslor av olika slag som styrt människors liv allt för länge. Det är farligt att beträda den vägen om man tror att man "förstår allt" bara för att man kanske har en snarlik upplevelse. Alla med syskon har säkert någon gång upplevt att man ibland undrar om man vuxit upp i samma hus! Så olika kan man se på sin uppväxt. (Under förutsättning att man faktiskt HAR vuxit upp i samma hus förståss!!). Att utgå från sina egna värderingar leder sällan till en verklig förändring hos någon annan. Det kan lätt dessutom bli att "jag minsann har fått göra..." Eller det omvända, "det har jag aldrig gjort/fått göra". Det blev dessutom så extra tydligt för min egen privata del när vi begravde svärmor. När folk patade om henne så kunde man ibland fundera lite på om det var samma människa de pratade om. Inte så att det var milsvidd skillnad, men helt klart lägger man märke till saker på olika sätt.

Det är så utslitet ord nu så jag nästan spyr när jag läser/hör om det. Valfrihet! Det ligger något ödesmättat i detta, och nästan ångestfyllt. Man ska välja hur pensionspengarna ska förvaltas. Det betyder att man har den ofantligt stora förmånen att få sätta sig in i en värld man inte tidigare brytt sig om. Nu ska "alla" kunna få bli experter på hur man smartast får sina surt förvärvade pensionspengar att bli fler. Vi får välja elbolag också! Och blir snabbt inslängda i en djungel av uttryck och avgifter man inte ens visste fanns. Jag tyckte ändå att jag för drygt 10 år sedan hade ganska god koll just på elbolagens möjligheter och arbetssätt. Jag jobbade då som socialsekreterare och fick emellanåt hjälpa folk i kontakten just med elbolag för att se om det gick att göra något åt deras skuld inför hotet om avstängning. Men NU! Jag har svårt att ens förstå vad det egentligen är jag betalar för! Fakturorna har blivit totalt obegripliga. Men visst - jag kan ju alltid välja.

Det är ju "enkelt" när valen är så tydliga så det handlar om elbolag, telebolag, skola mm. Då ser man åtminstone tydligt att det faktiskt är ett val man gör. Jag blev ganska ofta tillfrågad om mitt "val" av pensionsförvaltare när det var som mest aktuellt (är det 8 år sedan?). "Har du valt än" var den ständiga frågn. Först svarade jag faktiskt nej. Men sedan tänkte jag till. Joo, jag har valt. Jag har valt att inte välja! Men det var naturligtvis "fel" svar. "Man måste ju välja - annars" osv. Det är dock så med det mesta i livet anser jag. Man kan faktiskt välja att inte välja - bara man är medveten om att man har gjort ett val i alla fall. Man kan "välja" att se sig som ett offer, och bara låta livet rinna förbi. Jag "måste" ju för barnens skull, för min gamla mammas skull, för min grannes skull, för Guds skull, för hemfridens skull, för den goda sakens skull mm mm. Och så sitter vi fast i våra egna måsten som i ett järngrepp! Vore det inte på detta sätt så skulle jag förvisso vara arbetslös... Men kanske att världen skulle vara lite lyckligare utan kuratorer om det var så att vi inte behövdes!

Jag tänker i första hand på en kvinna jag hade ganska lång kontakt med. Det var väldigt mycket för andras skull. Kraven hopade sig från många håll, inte minst från Försäkringskassan. Men det fanns också möjlighet till en förändring. Det var en underbar resa att få vara med om tillsammans med henne när hon började se på alla möjligheter som hon egentligen hade trots alla "bör och måsten". Man MÅSTE ha tak över huvudet och mat på bordet! Det gör inte ont om det dessutom finns el i ledningarna och kläder på kroppen. Det kan vara en tuff strid att få dessa basala behov att fungera. Men ofta är problemet att man känner sig "utan val - jag måste ju..." och så kör man ännu hårdare fast i ett gammalt väl beprövat hjulspår som ännu en gång kommer visa sig inte fungera. Det kan kännas som ett hån att man faktiskt har möjlighet att göra något åt sin situation, när man upplever den totala motsatsen. Men förändring kommer inifrån. Visst, man kan säkert leva ett helt liv och hoppas på att en lottovinst ska förändra allt. Men man kan också börja se vilka möjligeter man har till en rimlig förändring - till det bättre.

Ensam är dock inte stark! Det behövs visst hjälp på vägen av olika slag. Och det är här någon stans som jag kan känna en viss bedrövelse. HUR många gånger har jag inte hört mina patienter efter bara ett par samtal säga att de sökt hjälp länge utan att tyckt sig fått den tidigare. ELLER (ännu vanligare) en bedrövelse över att de inte sökt hjälp "för länge sedan". Rädsla har hindrat, skam har hindrat, egot har hindrat, och man har låtit detta styra sina "val".

Valfrihet handlar inte om att få välja mellan äpplen eller päron. "Valfrihet" är en ram, som några som ser sig som klokare än oss andra dödliga, sätter upp runt ett visst antal angivna objekt. Men riktig valfrihet är att ta sig ur ramen. Att inte låta svärföräldrarnas norm få styra mina handlingar. Att inte låta en granne få sätta begränsningar. Det är att klarsynt se vad man har för handlingsutrymme. Vilket är lättast - ändra på en vidrig granne eller flytta? Man måste dock komma ihåg att lägga sk. "rättvisetänk" åt sidan. Det är inte självklart så att det är "rättvist" i en enkel mening. Men kanske att livet blir både bättre, roligare och rikare.

Politiker kommer aldrig ensamma kunna skapa de bästa förutsättningar för våra liv! De ändrar sig allt eftersom ekonomer kraxar. Det gäller bara att snickra till sina argument på ett såpass skickligt sätt att man kan ge sken av att "vi tyckt så alltid". Om BU kommer med en idé så måste naturligtvis BÄ hitta en egen variant och vice versa.

Man kan faktiskt välja att ha det som man har det också! Och då tänker jag främst på kvinnan som valde att låta hunden styra hennes liv. Hon kunde inte gå på kurs på kvällen för det skulle bli för synd om hunden att vara ensam. Hon orkade inte att läsa och brodera längre, för hunden krävde så långa och fysiskt krävande promenader att hon inte mäktade med mer. Hon var inte beredd att se på sin situation "utifrån" utan tyckte sig vara fångad i ett enda stort måste. Men hon gjorde ett medvetet val, och var faktiskt nöjd med det visade det sig. Att hon var trött och ensam kunde hon "ta" på ett betydligt bättre sätt när hon nu såg att hon faktiskt gjorde ett val. Men konsten att välja är svår!

Nu väljer jag att gå och lägga mig :-)/Kicki

Eller nå´t... Det kanske rent av är en fördröjd 40-års kris. Vem vet. Jag allra minst. Men det är hur som helst inte roligt. Det ÄR inte roligt att glömma bort sin egen födelsedag! Jag blev visst ett år äldre igår... Eller, glömma och glömma. Jag ägnade den inte en enda tanke faktiskt. Dagen började som alla andra tisdagar med att jag gick upp halv sju för att hinna göra mig iordning på husets enda toa innan invasionen. Vid sjusnåret gick jag runt för att skaka liv i de ungar som ännu inte hörsammat sina väckarklockor. Eller, hörsammat och hörsammat. De två minsta - snart 11 och 9 - har inte ens några väckarklockor... De två tonåringarna som också reciderar på övervåningen HAR klockor, men den ömma modern brukar ändå "för säkerhets skull" se så sängarna säkert är tomma denna tid på morgonen. Den äldste tonåringen var redan ivägmasad. Ur huset - på väg till gymnasiet. Han är den ende av oss som har sitt rum på nedervåningen, så han sköter sig ganska självständigt. Året i Frankrike har gjort en viss skillnad trots allt...

På jobbet blev det bara ett "jasså". Jag förväntade mig inte en stor välkomst kommitté - men ändock att folk skulle komma. Jag hade alltså tre avbokningar av tre möjliga på förmiddagen... Det är så hopplöst att "hitta på" något annat när mitt jobb är att snacka - med folk som har bokat tid. Jag fick en mycket lugn lunch med ugnstorr fläskkarré.

Väl hemma var det barnens behov som åter fick styra mitt liv. Ett barn - 11:åringen - skulle till sin ridlektion. Lillebror kände plötsligt av januarimörkret och kunde inte bestämma sig för om han skulle våga tillbringa en timme själv i TV-soffan och titta på en film med hunden i famnen, eller om han skulle följa med oss och bli hämtad av pappan. Det blev jag som fick bestämma åt honom, och jag tror han blev ganska nöjd med det. Fast helst skulle han naturligtvis velat att vi alla tre skulle suttit i TV-soffan och tittat på film, med hunden i knät. Vår hund är inte så förtjust i att sitta i knät, utan är lyckligast på golvet faktiskt... Yngste sonen fick ligga på en bänk i ridhuset i stället med stallkatten som huvudkudde. Stackars barn...

Det var inte förrän jag och 11-åringen tillslut trillade innanför ytterdörren framåt 20.20 som det slutligen gick upp för mig. Vi möttes av en underbar med samtidigt lite bränd doft. Mannen hade bakat en tårtbotten (han vet ju hur illa jag tycker de färdiga man köper smakar!) och var i full färd med att sno ihop en födelsedagstårta. Det är kärlek det!! Hans dag hade varit minst lika lång som min... Det var så dags för att fira att jag bara blir äldre och äldre... Familjen sjöng, och det blev tillslut nästan svårt att hålla sig för skratt. Jag har TRE målbrottsröster och makens relativt djupa röst fortfarande ringandes i öronen. De små sopranerna på 11 och 9 (snart!) drunknade i mullret :-D... De lägger inte band på sig heller när tillfälle ges om man så säger... Tårtan var mycket god, och min ömma familj hade till och med skramlat ihop till en present. Jag fick en CD-radio och blev mycket glad och överraskad! Ni förstår väl att jag har världens bästa familj!!

Gammal och trött ;-)/Kicki

Dagens bild har inget över huvud taget med mitt inlägg att göra. Möjligtvis att det är mitt barn som sitter i sadeln, och detta barn går i skolan. För det är skolan som jag kommer reflektera över. Skolan är en mycket märklig arbetsplats egentligen. Vi har alla jobbat där! Kanske vi inte såg oss som arbetstagare i egentlig mening när vi befann oss i skolbänken. Men de facto kvarstår - vi gjorde ändå ett jobb! Det är så lätt att tycka både ditt och datt om skolans värld eftersom vi har egna referensramar i ämnet. Underbara lärare, hemska lärare, glada kamrater, elaka plågoandar, mysiga lokaler, trista lokaler, intressanta lektioner, meningslöst tidsfördriv. Handen på hjärtat - var befinner du dig på skalan? Och hur tror du att detta påverkar dig i din syn på skolan i allmänhet, och dina barns skolsituation i synnerhet? Om du inte har barn och aldrig tänker skaffa några, eller aldrig har tänkt tanken "när jag får barn så ska jag minsann...." så kanske du kan bespara dig den minut det tar att läsa resten av min blogg. Eller så väljer du att se dilemmat i det hela oavsett om man är personligt involverad eller inte!

Jag hade några sekunder över för några dagar sedan, och tillbringade dem med att surfa runt lite bland olika bloggare. Nu ska jag kanske genast sluta raljera över att min tid är så pressad och stressad hela tiden. Jag hinner ju trots allt att skriva här, nu och då! Men ibland känns det faktiskt som "stulen tid" då jag säkert borde gjort något mer samhällsnyttigt i stället ;-). De må vara med den saker hur det vill. Nu gjorde jag så i alla fall, och mina ögon föll på ett gammalt kärt ämne. Eller egentligen uppfattade jag det som att bloggaren/bloggarna försökte tota ihop flera ämnen i samma deg. Det hela handlade om avgifter i skolan. Vid första anblicken så kunde man skönja att detta skulle vara ett "problem" enbart för friskolor. Friskolor ska ju enligt lag vara avgiftsfria, så det är klart att det blir en väldigt smaskig nyhet om man nu lyckas nosa upp någon skola där man på ett smart sätt infört smygavgifter. Men det som det egentligen handlade om var dessa små och "oskyldiga" bidrag som föräldrar förväntas ge till olika aktiviteter inom skolans ansvarsområde.

Själv har jag mången gång blivit ganska irriterad! Jag har visserligen själv sett till att sätta fem barn till världen, men emellanåt är det ett halvtidsjobb att hålla koll på vilka som ska ha med sig "massäck hemifrån" eller busspengar eller teaterpengar eller.... När det gäller "reda pengar" så blir det ju väldigt tydligt att det är smygavgifter det handlar om. Skolan är numera såpass fattig att man inte kan låta alla barn få åka till simhallen någon gång då och då. Det inskränks enbart till de "lyckliga" som ännu inte lärt sig simma! Dessutom så förväntas föräldrarna bidra med pengar till äventyret när man nu varit så slarvig som att telningarna inte fått denna kunskap ändå. Att åka "hela klassen" till en teater eller på friluftsdag till skidbacken kostar pengar. Visserligen tas detta obligatoriskt och i demokratisk anda upp på föräldramötena till diskussion och beslut. Men den som kan bara så en bråkdel om psykologi kan ganska lätt räkna ut vilket beslutet alltid blir. "Självklart" ska ungarna få åka till skidbacken, utflykten, simhallen, teatern eller vad det nu för tillfället är som skall beslutas. Vi i min familje räknas nog inte som låginkomsttagare även om vi inte badar i pengar...! Men att hosta upp en försvarlig summa pengar, när man nu som sagt "råkat" skaffa sig ett antal ungar, kan vara nog så kännbart.

Jag läste mig till på div. bloggares sidor att de flesta av svenska folket tycker att det är helt OK att skolan tar för givet att sådana saker kostar. Det är någonstans här jag börjar gapa.... Första frågan i huvudet blir given - VILKA HAR SVARAT?? Det kan inte vara de familjer som jag för drygt 10 år sedan hade "på mitt bord" när jag jobbade som handläggare för socialbidrag!! Där var det stora problem varje gång något sådant här kom upp. Tänk tanken att som vuxen, myndig vårdnadshavare behöva gå till en myndighet och be om pengar till barnens teaterresa, studieresa som "alla" i 9:an gör" (osv). Det betyder alltså i klartext att den kommun som inte tycker sig ha råd att låta skolbarnen åka på dylika saker, också handlägger de fattigaste familjernas ekonomi och bedömer om dessa fattiga barn ska få åka på det kommuen inte tycker att skolan har råd till. Hoppas ni hängde med där i svängarna...

Jag tycker verkligen inte att det är självklart att hosta upp "fikapengar" nu och då! Men ska den diskussionen föras på ett föräldramöte??? Den stackars läraren gör ju bara det han/hon blivit ålagd att göra. Och ve den förälder som försiktigt antyder att det borde vara självklart att det skolan på skoltid ordnar med, också ska se till att det finns pengar att ordna det för! Det är inte socialbidragstagarna som redan står med mössan i hand som antyder det kan meddelas... De dyker inte ens upp på mötet! Att käckt konstatera att "om man inte var med på mötet får man skylla sig själv" är så syniskt att bara en riktigt självgod kan tänka så... Men, jag personligen orkar inte alltid vara denna "motvalls kärring" och tala "för någon annan". Ibland skulle jag dessutom behöva tala för mig själv...! Och då är vår familj inte ens i närheten av att kunna vara berättigade till socialbidrag... Jag tycker att det är ett grymt sätt att behandla oss föräldrar på. "Vi hade tänkt att åka bla bla bla, men ni kära föräldrar får naturligtvis säga om ni inte vill betala - så åker vi inte". Ändan sittar alltid bak - eller hur?!

Ni lärare som går till jobbet varje dag med eller utan leende på läpparna. Till er skulle jag bara vilja säga att jag tycker att ni gör ett fantastiskt jobb! Somliga av er skulle må bättre av att göra något annat, men de allra flesta är ändå beundransvärda! Det räcker att bara tänka sig in i hur det fungerar med de egna barnen i somliga situationer för att förstå att allt inte är så korvspadsenkelt. Men ni har också ett otroligt viktigt jobb! Inte bara att barnen lägger sin grund hos er för vad de ska ägna sina vuxna liv åt. Utan för att ni faktiskt förvaltar ett stort förtroende från alla oss föräldrar. Vi bara måste försöka lita på att ni gör så gott ni kan, och att ni tar hjälp när den egna förmågan inte längre räcker till. Ni behöver vara minst lika mycket socialarbetare emellanåt för att lyckas nå fram till den lilla trassliga ungens förmåga och hennes/hans behov. En god protion humor är säkert inte betydelselöst. Men framför allt, en självsäkerhet gentemot oss föräldrar. Vi må komma med alla våra "tyckanden" som oftast har sin grund i hur vi själva upplevde vår skoltid. Men det är NI lärare som gör jobbet, och som är experterna! Kanske att man skulle lämna diskussioner om pengar utanför klassrummet/föräldramötet? Kanske skulle ni vägra ta en sådan diskussion utan låta den föras mellan föräldrar-rektor? Bara en tanke...

Slut i rutan för idag!/Kicki

Nu får alla faktiskt "förlåta"...! Men nu bara måste jag använda mig av skåpmat till kort i alla fall. Det är sonen och mitt arabsto Wossna i höstas när de var på sin sista hopptävling, det sk. "Kindamästerskapet". Dagens blogg kommer nämligen handla om detta gråa, fantastiska arabiska sto. Jag hade verkligen inte en aning vilken pärla jag köpte för elva år sedan! Då var hon en liten ranglig ettåring med något sammetslikt i ögonen. Jag köpte faktiskt ett par ögon!

Igår var det jag som blev drillad. Det är faktiskt så att ryttaren drillas mer än hästen, fast vi alla som rider TROR att det är hästarna vi ger "en omgång". Jag har tidigare nämnt att jag har börjat rida för en nygammal tränare. Faktum är att jag red för henne redan på min gamla Vetlandatid. Joo, jag är född och uppvuxen i denna så av skam filade stad. Jag har till och med jobbat på det numera riksbekanta socialkontor! Men det är mååånga år sedan... Louice var inte ens född då. Men då - när jag var en ridskoleunge som förtvivlat försökte övervinna den skräck jag så ofta faktiskt kände - så hade jag en ridlärare (av många...) som hette Ulla Wadeborn. Hon har ännu kvar sitt vackra namn, och tro mig - hon har inte ändrat utseende ETT DUGG! Då menar jag inte frisyr och sådana där små detaljer, utan till ålder... Hon må ha legat i formalin under dessa år som förflutit sedan jag slutade på Vetlandaortens ridskola.

Det är på hästen man märker tränarens kvalité! Igår flöt Wossna fram som hon aldrig i sitt tolvåriga liv någonsinn gjort! Med riktigt härligt schwung i steget och riktigt framme på tygeln bara svävade hon och jag runt i ridhuset. Det var som att befinna sig i en underbar dröm! Det mest fantastiska var att det var lilla jag som satt i sadeln och ingen "superryttare". Tänk vad enkelt saker och ting är, om man bara gör rätt! Det är trots detta ganska långt kvar tills jag känner att vi har ut på tävlingsbanorna att göra. Vi behöver båda bli trygga i att jobba på detta sätt, och framför allt behövs det kondition...! Mest från min sida :-).

Idag var det så dags för nästa tränarpass. Då var det hoppning som gällde. Jag har också nämnt honom vid namn då jag tycker att han bör få all uppmärksamhet han kan få. Sonen tränar hoppning för Staffan Lindh, och det fungerar också väldigt bra. Det är inte höjden på hindren som imponerar på Staffan. Det är vägen emellan som är det väsentliga. Idag fick ungen (nåja - han är 15 år) rida med sk. gramantyglar för att hjälpa Wossna att jobba med ryggen. Hon blev riktigt ordentligt märrsur några gånger då sonen med gramantyglarnas hjälp fick betydligt effektivare skänklar. En gramantygel är helt enkelt extratyglar som man håller i handen precis som vanliga tyglar. Det som skiljer är att de är betydligt längre och sitter inte fast i bettringarna. De går från ryttarens hand genom bettringarna och ner mellan frambenen på hästen, för att slutligen sättas fast i sadelgjorden under hästens mage. Man har vanliga tyglar också, så ryttaren har alltså två tyglar att hålla ordning på. Gramantyglarna hindrar hästen från att slänga upp huvudet och sänka ryggen. Precis det Wossna behöver hjälp med (och många många andra arabiska fullblod också!!).

Jag ska avsluta "dagens visa" nu faktiskt. Jag vill bara ännu en gång jubla över hur underbart det är att rida i allmänhet, och på Wossna i synnerhet. Sonen sjöng på samma vers som jag kan meddelas :-). Han var otroligt nöjd och glad eftersom hoppträningen hade gått riktigt bra.

Gnägg på er!/Kicki

Nu måste jag ta mig i min lilla krage!! Det här går inte längre. Det är rent av pinsamt! Jag håller på att välja bland mina kort jag redan har nerladdade på "bloggagratis" inför varje inlägg. Men nu börjar det nästan bli löjligt... Visserligen är det ganska många kort jag har, men många är liksom så "unika". Jag menar, hur många gånger är det "kul" att sätta in kort på Wossna över hinder?  Jag är oerhört stolt över mitt arabsto, och ännu mer stolt över sonen som jag har fångat på bild tillsammans med henne. Men det märks lite vääääl tydligt att samma kort återkommer lite väl ofta. Samma sak med ponnyn Tips och en något yngre modell av arvtagare.

I somras och tidigt i höstas var jag riktigt inspirerad. Då begav jag mig ut i den egna trädgården och plåtade blommor och kryp för glatta livet. Det är absolut inget fel på dessa bilder! Mer än då möjligtvis att de är just - från i somras och tidigt i höstas... Jag kan bli glad över att se somriga bilder och få en anledning till att drömma mig några månader fram i tiden. Men det är inte speciellt aktuellt! Det jag borde göra nu är ju att ge mig ut i vintern och med min Canons hjälp dokumentera depressionsvädret... Det finns fullt av ledset grå grenar att föreviga. Jag har till och med sett gröna blad! Våra månadssmultron i rabatten är fortfarande helt grön. Jag kan ju svära på att de annars vissnar ner varje vinter... I den lokala tidningen fanns idag en bild på en hand. Inget märkvärdigt med det - alls. Det märkvärdiga låg I handen. En liiiten ynklig gyllene kantarell såg lite bortkommen ut i en ganska grov näve. Märkliga tider vi lever i...

I morgon ska det bli av! Det gäller ju egentligen bara att komma ihåg den lilla svarta lådan med strut på (kameran alltså!). Jag ska fota lite marsvin dessutom. Det blir till att krypa upp ur den allt för sköna varma sängen i något tidigare tid än vad som är vanligt för mig på söndagar. Jag är egentligen en riktig sängråtta på mornarna! Morgontrött heter det med ett annat ord... Men sådan "lyx" har man fått vänja sig av med för länge sedan. Sedan man fick barn med andra ord... Och äldste grabben blir myndig om ett par månader :-)!

Trevlig helg!!/Kicki

 Kommer här göra något jag hittills aldrig gjort i min blogg förut. Nämligen svara på "en hel massa" frågor. Kanske intressant - kanske inte. Tidsfördriv är det definitivt i alla fall :-).

Vilken svordom använder du mest? Svär nog ytterst sällan faktiskt

Äger du en iPod? Nej.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?  Vanligtvis 5.00 utom tisdagar då det är 6.30

Hur många resväskor äger du?  Tja, fyra fem, sex..?? Definitionen på resväska?

Använder du flip-flops?  Gjorde på 70-talet när det var fluga då, men aldrig idag! Det är träskor som gäller i så fall.

Var köper du dina matvaror ifrån?  Konsum

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?  Jag har inget emot att bli fotograferad, men jag ÄLSKAR att själv befinna mig bakom kameran.

Vilken var den senast filmen du såg?  På bio var det Arn på juldagen

Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän?  Faktiskt inget dera. Jag sitter nog allra helst på hästryggen. Först därefter väljer jag en vän.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa då? Det första jag skulle göra var nog att betala en skuld. I andra hand ny familjebil. Eftersom vi är sju pers i vår familj så krävs en sk. minibuss... 

Har någon någonsin kallat dig lat?  Inte så jag hört det, om föräldrar inte räknas ;-)

Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare?   Aldrig, men skulle inte tveka om jag hade sömnproblem.

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?  Tja, en annan är ju så modern så man har mp3... Det är Queen som gäller!

Vilken är världens bästa artist/grupp just nu?  Av dagens stjärnor kan jag lyssna på The Ark o dyl. Det blir hur som helst rock.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD? Om jag berättade skulle det ju inte vara en hemlighet...

Vad åt du till middag senast?  Pannbiff

Använder du huvtröjor? Nej.

Kan du vissla?  Jajjemän - busvissla åsså!

Vem var den senaste som ringde dig?  Morsan tror jag

Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält? Sittbänken bredvid attraktionerna :-)

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig?  Det händer nog

Vilket riktnummer befinner du dig i? 0494

Tittade du på tecknat när du var liten?  Japp, fortfarande underhåller det mig!

Hur många syskon har du?  Ett

Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? Det blir nog IKANO i Linköping 8 mil bort

Är du blyg inför det motsatta könet?  Nej!

Vilken film kan du alla replikerna till?  Har aldrig kunnat "alla repliker".

Äger du några band t-shirts? Nix.

När flög du senast?  I våras till Frankrike

Hur många stolar står runt ditt köksbord?  8 - 10 beroende på behovet

Läser du för skojs skull?  Emellanåt, men lyssnar oftare på ljudböcker.

Pratar du några andra språk?  Engelska och knackig tyska

Diskar du din egen disk?  Jag diskar i alla fall inte andras..!

Har du gråtit offentligt? Japp

Har du en stationär dator eller en laptop? Stationär.

Försöker du alltid att lära dig nya saker? Om jag finner intresse av det. Är nog väldigt nyfiken, men sorterar bland "måstena".

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?  Vad är en "dejt"? Är nog väldigt mån om jämställdhet även i dessa sammanhang.

Vill du just nu göra några tatueringar eller piecingar?  Tanken om tatuering har slagit mig emellanåt, men är inget viktigt.

Kan du kasta macka? Japp.

Har du någonsin varit på Jamaica? Nix.

Vad har du med dig in på bion? Godis.

Vem var din favoritlärare och varför? Göran Dacke - svensklärare. Tydlig och rak, men med hjärtat på rätta stället.

Har du dejtat någon av en annan religion? Vet inte om jag "dejtat" någonsinn.

Vad har du för väder? Pissmulet med mildväder.

Har du en favoritblogg?  Killfröken.

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Kommer faktiskt inte ihåg

Gillar du att flyga? Det kan jag inte påstå...

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?  Humor och trygg i sig själv.

När sov du senast på golvet? Ingen aning faktiskt.

Vilken är din favoritdrink? Har ingen

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?  En samvetsfråga... bör nog sova 8 timmar, men det blir vanligtvis betydligt mindre

Är dina dagar fullbokade och stressade? Japp!

Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Jag pratade mycket, men hamnade aldrig i trubbel

Vilken är din favoritfrukt? klementin

Hur gammal blir du nästa födelsedag? 43.

Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? Inte nämnvärt

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?  Jo, efter förmåga

Tror du på liv på andra planeter? Nix

Tror du att Gud är man eller kvinna? "Han" är både och  - "Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han henne".

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta?  Tidigare var det män, men med åren har nog kvinnor fått komma in i mitt liv mer och mer ;-)

Vad var det senaste du åt? En apelsin

Hur valde dina föräldrar ditt namn? Ingen aning

Gillar du senap? Nja, ibland

Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Hopplööööst!

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?  Nix!

Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv?  ???

Har du någonsin köpt något från eBay, vad var det senaste i så fall? Nix.

Tycker du om att krama folk?  Ja, om det känns naturligt

Skulle du säga att du är trendig?  Nej verkligen inte! Men jag vill ha plagg jag trivs i och som inte är allt för säckiga/urtvättade/fläckiga mm.

Äger du en digitalkamera? Jajjemän! Canon 350D.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?  Carola... (Jag sjunger...)

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Då ringer nog jag om det är viktigt. Annars finns det viktigare saker för mig att ägna engagemang åt

Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?  Ingen tror jag - lipar bara till filmer

Vad är du allergisk mot?  Inget

Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nix.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat?  Inte en blekaste!

Vem av dina bloggisar vill du helst veta allt detta om? Tja, trevlig läsning skadar ju aldrig ;-)

Detta om idag/Kicki

Det är fortfarande kvar några skälvande minuter på min lunch. Den har intagits som brukligt är just tisdagar, på ortens Värdshus. De år jag har jobbat i detta Värdshus närhet har krögare kommit och gått. Dagens krögare har tydligen insett att de ska göra något annat... Och i detta fallet håller jag med dem! Maten är - tja, mat. Vare sig mer eller mindre. Men gjort helt utan finess. Menyn gapar ihåligt tom i brist på fantasi. Det är ju inte så att det saknas rätter, men när stekt fläsk med löksås återkommer minst varannan vecka så blir åtminstone jag less. Det jag reagerar mest på är att krögarna i "lugn och ro" sitter och äter sin lunch precis i lunchtid när de borde ha som mest att göra. Man kan ibland nästan få känslan av att de är på besök... Totalt oengagerade med andra ord.

För att få fortsätta att gnälla lite till, så kan jag ju passa på att spy lite över det vidriga vädret. Det var någon som sa till mig att det bara varit sol under två dagar i december. Det är definitivt för lite för mitt välmående! Januari traskar raskt på i samma tradition. Nu är det åtminstone vitt på backen som lättar upp humöret något, MEN DET BLIR ALDRIG DAG! Just nu droppar och drippar det som om det vore april i stället. Termometern ger klara besked om att det råder mildväder ute. Botten! Det betyder alltså att den lilla ljusglimt som finns kommer tina bort... Vill jag vara riktigt pessimistisk så kan jag ju fortsätta min dysterhet med att konstatera att det sannolikt kommer frysa på ordentligt strax innan snön försvunnit helt. Bara för att göra det totalt livsfarligt att vistas ute i skog och mark - både med och utan häst!

Men, men näring i magsäcken och ny syresatt luft i lungorna ska jag ta mig an eftermiddagens uppgifter. Jag ska bara försöka hitta en såpass behaglig sittställning så vare sig ryggen ryter ifrån eller skinkorna somnar. Den där nidbilden av samtalsterapeuten sittndes bredvis sin patient som får ligga på en brits är ju helt galet fel! Det är ju TERAPEUTEN som behöver ligga ner juhh! Det finns dock en påtaglig risk med ett sådant arrangemang; att det inte är väl genomtänkta ord som kommer ur expertens strupe, utan knarriga och gurglande ljud av snarkningar...

Må väl!/Kicki

Jag har en ynka ridlektion i veckan nu mera. Den infaller mellan 19.30 och 20.30 måndagkvällar. Förra terminen hann jag med två, men inte nu alltså. Det är mestadels vuxna elever i gruppen, men två är undantag. Det är två systrar på 9 och 11 år. Dessa små gullungar har gått från klarhet till klarhet, och det har varit väldigt roligt att få följa dem i deras utveckling. Den äldre av dem har börjat att komma på "hemligheten" och har inte svårt för det mesta att hitta knapparna. Den yngre glappar det för lite fortfarande.

I kväll var första ridlektionen för terminen, och jag ville börja lite "snällt" med ganska enkla övningar men ack så nödvändiga! Till en början fick de helt enkelt - i skritt - öva på hur man byter spöhand! Kan verka helt onödigt då "alla kan ju det" ändå... Jo pyttsan! Vi fortsatte sedan med den våldsamt svåra övningen "ledande tygeltag". Något som man också kanske kan tycka att folk som ridit i några år borde ha kläm på... Jo pyttsan! Efter detta jobbade vi på de två stora volterna och de fick "byta om volt" med jämna mellanrum. Också busenkelt... Jo pyttsan!

Alla jobbade på som "attan", och jackor och tröjor for av i strid ström. Alla utom minsta syster gullunge. Hon bröt av många gånger och blev skrittandes i mitten av "sin" volt. Jag kunde nog ana att det inte berodde på trötthet och plötsligt stort behov av att hämta andan. Den minen har jag sett allt för många gånger när de stora blå effektivt döljs bakom en ljus lugg. Jag lät henne dock vara, och hoppades att hon skulle komma över vad-det-nu-var hon behövde komma över.

Detta lilla flickebarn har kommit till en avsats! Hon börjar bli "för duktig" för att nöja sig med att bara styra runt lite i lyckan över att få sitta på en häst. Men hon är inte tillräckligt duktig för att själv kunna sätta fingret på vad det egentligen är som inte fungerar. Hon står helt enkelt inför den ganska jobbiga uppgiften att utvecklas! Hon har att välja på att ta det jobbiga klivet upp en nivå, eller backa och "nöja sig". Det är inte ett lätt val för en 9-åring att göra!! Vem som helst kan ju förstå att det kostar energi och humör!

På slutet när alla skulle trava av sina hästar så började hennes ponny att verkligen ge med sig och jobba med ryggverkan och schwung i steget. Då bryter flickebarnet bara ihop... Hon har inte riktigt kommit så långt att hon vet att det är just detta som man eftersträvar, utan hon tyckte bara att ponnyn blev fullständigt helt hopplös när han började bli lite mer gungig att sitta på och sökte ett stadigare stöd i tyglarna. Hon har inte så många kilo att "sätta emot" detta lilla ljusa ilska barn :-).

Jag funderade en ganska god stund i stallet efteråt hur jag skulle gå tillväga. Att låta henne få åka hem med denna hemska känsla i magen var liksom inget alternativ. Samtidigt så är hon som en vägg när hon tjurar ihop. Känns som hon är "totalt onåbar". Nu är hon (lyckligtvis!) såpass väluppfostrad att hon ändå tar hand om sin häst och sköter sin bit på ett snyggt sätt. Men tårarna trillade förargligt längs hennes kinder. Det är mer än vad en frilansande ridlärande kurator står ut med...! Jag bestämde mig för att ändå ge det ett försök.

Vill du prata? Det finns bara ett givet svar på en såpass idiotisk fråga... Ett häftigt skakande på huvudet med blicken stint ner istallgolvet. Men min öppning var ändå gjord. "Men jag vill prata med dig, och jag tror vi behöver prata med varandra du och jag - när tycker du att vi ska göra det i stället?" Listen lyckades! Hon stannade lite trevande och visade tydligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle göra nu.

Vi fick ett riktigt RIKTIGT bra samtal där hon verkligen tillslut lyssnade på mig. Det hela avslutades med att hon helt spontant föll mig om halsen och kramade mig hårt hårt. Jag hoppas att ni som läser och är vuxna har fått uppleva denna makalösa känsla när ett barn så totalt öppnar sig och visar ett naket förtroende! Det är en skör gåva som absolut inte får missbrukas. Sådana stunder är värt all stress och hastiga "mackor på vägen till ridlektionerna". Vi har numera en överenskommelse om att hon ska tala om för mig när hon börjar känna sin ilska bubbla, så hon får "springa och ställa sig i hörnet" (...Lindeman!) och bubbla av sig först innan jag ställer ytterligare krav på henne.

Eftersom jag bara har grabbar själv så vet jag att jag kan vara lite tuff ibland. Hemma är det liksom bara raka rör som gäller.... Jag kör samma stil mot tjejer också, och tar inte särskilt stor hänsyn till att de blir putta och sura. Sådant behöver övervinnas också anser jag. Det är nog egentligen det som gör att hästar och ridning är så suveränt för tjejer! Det är ingen ynka-pynka-sport, utan man får bara finna sig i vissa saker - punkt slut! Att övervinna sig själv och våga kliva ur sitt skal och utvecklas är stort! Till och med när man är 9 år. Att få vara den som lotsat den lilla ilskebaggen ut ur skalet är om möjligt ännu större!!

Fatta att jag är lycklig i kväll!/Kicki

(Bilden föreställer en av mina fösta uppfödningar av lunkarya. Han är bara sååå underbar, och jag kan emellanåt ångra att jag sålde honom. Han är nästan exakt 4 månader på bilden)