Precis hemma igen efter en tur till ridhuset. Igår hopptränade sonen första gången för säsongen, och det blev väldigt mycket gymnastikövningar. Otroligt nyttigt för både häst och ryttare. Wossna såg mer eller mindre stelopererad ut... och sonen fick verkligen kämpa järnet för att få till saker och ting utan att hästen bara sprang ifrån problemet. Hon håller precis på att gå ur brunst nu också så då är hon naturligtvis extra "märrig". Men han fick till det riktigt bra på slutet. Själv var han djupt missnöjd, men för första gången så såg jag min unge jobba riktigt målmedvetet, och inte ge sig förrän han fått hästen med sig.

I kväll har jag dressageat. Näste ridande son var med och red sin ponny Tips. Denne herre bestämde sig från början att absolut inte gå i närheten av "spökhörnet" och började backa och tramsa när den lille sonen försökte få styr på det hela. Redan när vi skrittade fram så bytte han och jag hästar med varandra... Wossna var SÅÅÅ nöjd med att ha en snart 11-årig grabb i sadeln. Tips var kanske mindre nöjd med att få en snart 43-årig kärring i sin... Han lyckades absolut inte med sina "flykt" försök, och tillslut gav han  med sig. "Jaja - du vinner!"  Och som genom ett trollslag så fungerar allt helt plötsligt. Lillungen hade börjat att trava, och jobbade tillslut med övergångar skritt - trav - skritt - trav på stora volten. Wossna såg mycket nöjd och avslappnad ut. När vi bytte hästar igen, så var Wossna framriden och uppvärmd så det var bara för mig att börja jobba :-)!

Det är så fantastiskt skönt att rida! Du som inte provat på ännnu borde verkligen komma till skott och göra det! Denna magiska känsla man får i hela kroppen när en oidentifierbar mental kontakt upprättas mellan mig och hästen är bara så makalös!! Wossna var inte "sitt bästa" i kväll, men det jag bad henne om gjorde hon, och jag kunde dessutom pressa ganska rejält att det dessutom skulle utföras med precision. Mitt problem är att hon är ganska stel i sidorna och slänger gärna ut baken när man går in på ett lite mindre voltspår, alternativt att hon sänker  ryggen och skjuter ut bogen- eller försöker göra dessa saker. Jag har inte några större problem att korrigera henne, men idag var hon ganska sur över mina skänklar och piskade med svansen och drog öronen bakåt. Men det är bara att tänka "kvinnor..." och rida vidare ;-)... Alla män förstår precis!

Såhär nersjunken i en alltför hård och obekväm kontorstol så finns känslan fortfarande kvar. Det är bara så helt fantastiskt att ha tillgång till en häst och kunna rida "ohämmat" när man vill/har tid! Det tillsammans  med skogspromenader med hunden är det avgjort bästa sättet för mig att se ljusare på min tillvaro igen! INGET kan slå det! Det var ett mycket skönt sätt att avsluta en ganska jobbig och påfrestande vecka på. Det känns bra att ta nya krafttag inför morgondagen. Då väntar flera olyckliga människor på sin kurator, och jag kan nästan lova att de får en ännu mer proffesionell och skärpt samtalsterapeut när denna har fått rida sin häst kvällen innan ;-). Det är verkligen en win-win situation!

Hästtjejer blir aldrig för stora!/Kicki

Jag är alvarligt bekymrad! Jag tog bilen hela vägen till jobbet idag (en sträcka på ca 9 mil) vilket tar drygt en timme. Jag preparerade mig med två Ipren innan avfärd. Just nu sitter jag och försöker hitta en lämplig sittställning där det inte känns som om någon försöker dela av mig i ländryggen...! Jag förstår inte riktigt hur detta ska fungera faktiskt... Modet är väl inte på topp om man säger så!

Jag är annars hyfsat rörlig nu. Men om jag tappar något på golvet (kan någon FATTA varför man tappar i princip "allt" smått på golvet? - Gärna så det rullar in under en bänk eller dylikt!!) kommer "den pigga nittioåringen" fram i mig. VANSINNIGT vad stel och öm jag är egentligen! Jag har alltid haft starka lårmuskler - tacka ridningen för det! Men jag har under senaste tiden upptäckt hur mycket man använder sig av ryggmusklerna också när man ska resa sig upp från en sittande/hukande ställning.

Januari brukar kännas löftesrik och "full" av möjligheter. Riktigt så euforisk känner jag mig kanske inte nu... Men eftersom min sjukgymnast faktiskt gav mig rådet att rida "så mycket som möjligt" för att på sikt få en starkare rygg (kombinerat med lite andra övningar förståss) så får jag faktiskt försöka få till det. Jag måste ju kunna jobba!

Näst yngste sonen och jag hade ett förtroligt samtal igår. Det handlade om hans saknad och tankar omkring sin farmor. Barnen är väldigt ledsna över att farmor inte längre finns. Men samtidigt så tycker alla att det är skönt för henne att slippa lida längre. De sista tre åren har varit mycket tuffa eftersom hon hade altzheimers. Störst börda har naturligtvis min kära man haft, men det har påverkat oss alla på olika sätt. Sonen uttryckte det verkligen "på spiken" när han sa att "Det var så jobbigt när jag och lillebrorsan var hos farmor, för det kändes som om det var jag som hade ansvar över henne i stället för hon över mig". De båda små var mycket hos sin farmor innan hon flyttade till demensboendet. Då var alltså nämnda unge 7 - 8 år gammal och brorsan 2 år yngre...

Av alla vidriga sjukdomar man kan få, så tror jag nog att altzheimers är en av de mer gräsliga.. Att sakta tyna bort och tillslut "dö" från den man är mentalt är helt enkelt grymt! Lilla svärmor kunde dessutom aldrig förlika sig med att hon "blivit dum i huvudet". En del går ju in i en tacksam dimma av ovetskap, men så gjorde alltså inte hon... Att varje dag, den vakna tiden man har, vara ledsen över att man "blivit konstig" och inte riktigt vara trygg måste vara hemskt. Att tycka sig se och höra människor som inte finns, eller som varit döda i många år - och uppröras över att andra inte tror på en är ju vedervärdigt! Att ständigt vilja "åka hem" - fast man inte vet var detta hem ligger, tja då saknas ord... Jag önskar inte min värste ovän denna sjukdom!

Åter till verkligheten/Kicki

Om livet ändå inte rusade på i en sådan hastighet! Det känns ganska irriterande att upprepa sig nyår efter nyår - VART tog året vägen? Det värsta är att jag tycker det bara går fortare och fortare. Enligt mina föräldrar så "är det så"... De har nästan svårt att hinna plocka fram vårkläderna innan det är dax för grovsulade höstkängor. Själv har jag slutat att föra den ojämna kampen med gardinerna i köksfönstret! Det fanns nämligen en tid när jag tyckte det var både roligt och nödvändigt att harmoniera valet av gardiner i just köket med årstiden/större högtid. Numera är jag glad om jag tänkt på att ta ner julgardinerna för att få dem tvättade lagom till nästa jul! Det är faktiskt alldeles sant!

Det har varit skönt att ha ledigt över mellandagarna. Min "ledighet" blev ju lite utdragen dessutom med tanke på min justerade rygg veckan innan jul. Den är betydligt bättre nu, och jag är inte dum nog att avstå från värktabletter längre. Men, jag har inte riktigt kunnat njuta av att "göra vad som faller mig in" trots allt. Mycket tid har gått åt till att arrangera två musikstycken för den märkliga ensembeln av trumpet, trombon, sopranblockflöjt, altblockföjt, violin och trummor. Detta blev klart i söndags. Men min lilla familj behöver faktiskt öva en stund varje dag för att ha skuggan av chans att genomföra det hela hyfsat odramatiskt. Det är inte helt lätt att få fyra grabbar från 17 år och ner till 10 vara koncentrerade på samma gång och få något vettigt gjort.

Nyårsafton hos oss blev vit! Det började snöa på morgonen och höll på hela dagen. Framåt kvällskvisten hade det kommit gott och väl 10 cm. In i det sista var det högst osäkert hur många vi skulle bli som firade nyår hemma. Jag och maken hade ganska tidigt konstaterat att det nog fick bli en lugn nyårsafton framför TV:n. Till bådas vår stora förvåning hade vi hunnit att äta vår tänkta "festmiddag" (Flygande Jacob..) redan vid 21-tiden. Det var märkligt tyst och lugnt hela kvällen då jag och mannen tillsammans med våra två yngsta höll ställningarna på hemmaplan. Det är väl första tecknet på att man faktiskt börjar få stora barn - de är med kompisarna på nyårsafton!

Idag nyårsdagen fortsatte det att snöa. Men idag har temperaturen hållit sig runt 0:an. Grabbarna utökat med tre kompisar kom på den ljusa idén att utnyttja vad naturen tillfälligtvis skänkt oss. De gick ut och bygde en enorm snögubbe! Det konstnärliga sinnelaget rann över rejält... Det började med att gubben blev ca 2,5 meter hög och smyckades till en början på det traditionella sättet. Marsvinen fick släppa till en lagom stor morot. Men sedan visade det sig ganska tydligt att det var ett gäng tonårsgrabbar som fått fria händer. Gubben blev utrustad med ett rejält organ. Freud hade bara sååå fel om vilket kön som har den verkliga penisavunden! Fryser det till is kan man säkert använda den att hänga mattor på... Men, det fick dem i alla fall att hålla fingrarna tillfälligtvis bort från datorn i alla fall, så lite ljust kanske man måste se på saken i alla fall ;-).

I morgon börjar jag jobba igen. Det känns både väldigt roligt och väldigt motigt på samma gång. Jag älskar verkligen mitt jobb, men jag älskar sannerligen inte arbetsresorna! Men, nu är det ju nya tag som gäller, eller hur?

GOTT NYTT ÅR!!/Kicki