Alla inlägg under februari 2008

Av Kicki - 19 februari 2008 14:26

Åtskilliga gånger har jag sjungit hästens lov i min blogg. För länge sedan insåg jag att det var min form av terapi. Tillsammans med hästarna så lägger man bekymren åt sidan. Det häftiga är att vi som träffas med hästarna i fokus, gör samma sak. Där spelar det inte så stor roll om man "är" något i andra sammanhang. Det är samvaron med de stora djuren, samt koncentrationen på sin kommunikation med dem som är den gemensamma länken. Eftersom jag i stort sett hela mitt vuxna liv haft djur av olika slag, och också varit aktiv med djuren så kan jag ju se att det är genomgående för de flesta. Det spelar ingen roll om det är på en apellplan på Brukshundklubben, i en utställningslokal med marsvinen eller i ett ridhus med hästarna - "inför djuren är vi alla lika" :-). Antal högskolepoäng osv är helt ointressant i dessa sammanhang.


Den som följt med i min blogg under ett tag förstår varåt det lutar ;-). Jag hade som sagt ridlektion i gårkväll, och då blir det ofelbart en viss betoning på denna aktivitet såhär dagen efter...! Vanligtvis är det sex ridelever i "min" lektionsgrupp, men igår var det ytterligare en med. Det lite roliga i sammanhangen är bland annat att i princip en hel familj är med och rider. Mor och två döttrar ingår ju som standard, men igår var även pappa med. Han började rida i höstas efter, vad jag kan tänka mig, viss påtryckning från resten av familjen... Men han är inte ovillig alls! Det som är så häftigt med just denne man är att han har utvecklats i sin ridning i rekordhastighet! Han är i princip totalt orädd (tävlar SM i fallskärmshoppning...!), har väldigt god balans OCH kondition. En sådan där typ som man egentligen bara borde avsky.... Igår satt han på en relativt nyligen omskolad "travare" med för "travarna" typiskt utseende. Med andra ord har denna hästen enormt långa bakben som den inte riktigt är kompis med... Mamma i familjen satt bekvämt nedsjunken i sadeln på min egen Wossna. Döttrarna uppflugna på varsin ponny, varav den ena är deras egen. Sedan har vi en väldigt glad och positiv tjej som kämpat länge med både sitt mod och sin balans. Till vardags är hon musiker. Hon jobbade hårt och intensivt på en D-ponny som är välutbildad men otroligt lat! Nästa adept är en ganska tystlåten kvinna, men väldigt seriös. Frågar man så får man svar på tal, men hon har inte behov av att höra sin egen röst nu och då (till skillnad från mig då...). Hon är en av de jag avundssjukt betraktar - eftersom hon är relativt nätt. Såpass nätt att hon kan rida vår C-ponny Tips utan att riskera bli anmäld för djurplågeri. Sista deltagaren är en av alla dessa hästtjejer som blivit stora :-). Med andra ord är hon nog äldst i gänget och har tagit upp ridandet igen efter längre tids uppehåll.


Som jag nämnde igår så vek vi skänklar... De fick helt enkelt öva rörelsen skänkelvikning på ett kanske lite mindre traditionellt sätt. Skänklar är helt enkelt ett annat namn för ryttarens ben! När man pratar om ben i ridsammanhang så menar man alltid hästens ben. Lite kort så är skänkelvikning en rörelse där hästen förflyttar sig i sidledes. "Krabbgång" skulle man ju kunna kalla det också ;-). Hästen ska inte gå rakt åt sidan, utan röra sig framåt-åt sidan. Det som brukar vara problem för orutinerade ryttare är att tänka på att man faktiskt ska gå framåt också. Det blir gärna att de är så koncentrerade på att få hästen att gå åt sidan så de glömmer bort att också driva på framåt. Tänk er ett ridhus. Vårt ridhus är rektangulärt 20m x 40m. Ryttarna rider antingen på spåret vilket betyder att man rider helt nära väggarna runt ridhuset, eller i olika ridvägar, dvs olika förutbestämda "mönster". Sedan kan man hitta på "egna" mönster också för att träna speciella saker. Så gjorde jag igår. Eller - HELT egen är ju inte idén... Jag har snappat upp det någonstans ifrån.


För att kunna träna just att korrekt använda den sidförande skänkeln gjorde vi på ett litet specielt sätt. Från mitten av kortsidan fick eleverna skära av hörnet och rida rakt emot väggen på långsidan. Istället för att låta hästen gå ut på spåret med både fram- och bakbenen, så fick de hålla kvar hästarna i vinkeln mot väggen, och låta hästarna fortsätta längs med väggen med bakbenen innanför spåret och frambenen på spåret. Inga hästar är ju så dumma att de med vett och vilja springer med huvudet före rakt in i väggen, utan självklart börjar de att flytta sig längs med väggen. Det är här som den sidförande skänkeln kommer in och gör jobbet. Man talar alltså om för hästen att den ska förflytta sig i sidled längs väggen med hjälp av sina skänklar (trycker hårdare mot hästens sida med den ena skänkeln så hästen flyttar "sig bort" från skänkeln), samt att man visar lite vägen med sin hand. Ska man alltså få hästen att flytta sig undan vänster skänkel så trycker man hårdare med just vänster skänkel och visar vägen lite med höger hand. Har man en vägg "som tar emot" så kan man också rida på framåt. O hoppsan - bäst att sluta innan det blir en lärobok i ridning!


Summan av kardemumman blev i alla fall att jag var mycket nöjd med mina glada elever. Till och med lillasyster sken som en sol! Hästarna var otroligt nöjda med sig själva när vi tillslut avslutade det hela, och frustandet ville nästan inte ta slut :-). Det brukar betyda att de faktiskt varit koncentrerade de också, och släpper lite på anspänningen när man saktar av till skritt och ger dem fria tyglar. Det låter så härligt, och oavsett vad man hade för bekymmer som kliade bakom pannbenet när man kom till stallet, så har man fått en ordentlig paus ifrån det i alla fall! Som sagt - ren och skär terapi!


Långrandiga jag.../Kicki

Av Kicki - 18 februari 2008 11:59

Vilken helt fantastiskt UNDERBAR dag det är idag, om man då bara ser till vädret! För första gången på väldigt länge så känns det MILT ute trotts att termometern fortfarande är lika envis på sina fem plus. Solen står verkligen som spö i backen, och det är HOPP om en bättre värld :-). Jag segade mig iväg som vanligt till jobbet i morse. Men jag var också den enda som "segade". Alla mina barn har sportlov denna veckan. Det brukar betyda att det sätts en viss press på mannen och mig att försöka se till att det inte blir "soffpotatislov". Man har ju liksom inte lov från sportandet, utan tanken är ju naturligtvis att man ska sporta! Men i brist på snö kan det vara lite svårt att få iväg de slöa avkomlingarna till någon form av aktivitet... De sitter GÄRNA vid datorn, TV-spelet, eller bara ser om en film de sett ca 1000 gånger tidigare. Det är mannen som tagit på sig uppgiften denna gång. Alltså, uppgiften att vara hemma och hålla ställningarna något sånär. Själv har jag inte ens tänkt tanken på att man kanske skulle ha tagit åtminstone någon dag ledigt. Får väl se om jag kan flexa lite tidigare någon dag - kanske idag?


Kvällen för min del kommer tillbringas i ridhuset, precis som alla måndagkvällar. Det är mina ridelever som är igång "trots" lov. Jag tror faktiskt inte att någon är borta heller. Jag brukar lägga upp lektionerna så att vi gör "samma saker" tre lektioner på raken, men ökar intensiteten och svårighetsgraden. Man har samma häst under dessa tre gånger. Vi har precis avverkat tre hopplektioner, och idag har jag tänkt att ägna lektionen åt "sidförande rörelser". Jag ska inte trötta ut er genom att ingående beskriva vad det går ut på ;-). Men det hela ska syfta till att hästen förflyttar sig framåt - åt sidan på lite olika sätt. Det finns den "vanliga" skänkelvikningen (nej - man viker inte servetter eller liknande!), och den kanske lite mer ovanliga rörelsen "öppna" (handlar inte om dörrar...) för att avslutas med det mest komplicerade "sluta" (kanske att mina elever verkligen kommer be mig SLUTA också...) Vi får väl se vad jag pinar dem med i kväll.... :-)


Kanske att jag har lite ork över när jag så kommer hem. Om så är fallet så ska jag nog försöka uppdatera min hemsida (se länklistan till höger "Poppys marsvin"). Den kanske går att genomföra när jag ändå nattar grisarna, eftersom datorn befinner sig i marsvinshuset. Jag gillar egentligen inte att "ligga efter" i uppdatering, men ibland finns det helt enkelt inte tillräckligt många halvtimmar över... Vi får se. Det ska ju vara bra att sova också har jag hört...!


SOLIGA hälsningar/Kicki

Av Kicki - 17 februari 2008 16:03

Det chokladfärgade marsvinet är FALABELLA of FUNNY FARM, det pärlgrå är NARNIAS IRMELINA och så det lurviga är "POPPYS" LINA. De två korthåriga fick jag hem mitt i natten tills idag. Den lurviga åkte till sin nya familj i veckan :-)


 Jag erkänner villigt! Jag TITTAR faktiskt på melodifestivalen... Jag hörde inte alla låtarna i går, och jag satt inte kvar så jag såg hur det gick "live", utan såg det på svt:s hemsida sedan. Just denna helgen tyckte jag nog att svenska folket hade smak! Precis de två melodierna som gick vidare var också mina favoriter. De röda grabbarna var ju bara helt ljuvliga! Musikaliska och med riktigt bra röster - underbart! Sanna går ju som bekant inte av för hackor hon heller, men hon sjöng med en våldsam intensitet - så jag undrar nästan om hon inte "var någon annan stans" i sin känsla...


Förra helgens omröstning däremot blev något HELT annat mot vad jag satt och önskade...! Amy är söt, men låten är fruktansvärt banal. Men - i fråga om banalitet så slog ändå Krister Sjögren henne med hästlängder! Min elvaåring skulle tycka att texten var allt för "billig" att sjunga... Min klara favorit gick inte ens vidare till andra omröstningen, men kom visserligen först bland "de utslagna". Lyssna HÄR och NJUT! http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1050711


Annars har det varit marsvin som gällt denna helg! Städning av marsvinsburar OCH marsvinshus... Hämtning av två marsvinsflickor, mitt i natten... Just nu sitter jag (jo NU bloggar jag!) och håller på med de ändlösa papper som jag synes drunkna i...


Nej - papperslapparna kallar../Kicki

Av Kicki - 15 februari 2008 08:37

En strålande dag idag! Sol från en klarblå himmel och fruset i backen. Med andra ord, precis som det ska vara i februari! Nästa vecka har mina barn sportlov, men att kunna åka skidor denna vinter ser inte ut till att gå. Två av grabbarna är rejält irriterade över detta eftersom de fick nya slalomskidor i julklapp...! Dessutom inhandlades dessa vid förra årets vinterrea - se GISSA hur länge de har väntat på att få pröva dem!!


På väg till jobbet idag så gjorde jag en mycket glad upptäckt. Jag åker ju som sagt tåg som tar en timme ungefär. Från hemmastationen åker tåget 6.30, och då var det fortfarande mörkt. Viss skiftning kunde dock anas i horisonten, men inte mer. Jag slocknar vanligtvis som en klubbad säl efter en stund - så ock denna morgon. Men när jag vaknade till under det att tåget rullade in på stationen i Linköping SÅ VAR DET LJUSAN DAG!! Det är alltså över en vecka sedan jag åkte tåg, och sist så var det bara antydan till gryning när jag klev av tåget. Men idag var det alltså full sol :-).


Jag har fått en utmaning från en "internetvän" i marsvinsvärlden. Många känner henne under namnet "Merlin" då hennes hemsida heter så. En för övrigt otroligt intressant hemsida fullspäckad med nyttig info om marsvin;  http://www.maxat.org/merlin/ besök den gärna! Hur som haver så har hon i alla fall bett mig att besvara några frågor som om ett av mina marsvin skulle svara. Det är ju här det blir lite tricky... Marsvinet jag har valt har jag nämligen inte lagt upp någon bild på i denna blogg - så därför blir bilden på "Poppys Cayenne" istället eftersom just den bilden visar tydligt den karaktär som den marsvinsrasen har som jag fullständigt fallit för - LUNKARYA!


CONFETTI´S MASKOTs svar på "Merlins" frågor:


1. VAD ÅT DU SENAST?

Senast? Jag äter hela tiden!


2. VAD ÄR LÄSKIGAST - KLIPPA KLOR ELLER ÖRONRENSNING?

Avgjort öronen!


3. VILKEN FRISYR HAR DU JUST NU?

Nu blir jag lite generad... På sista tiden har jag fått ägna mig åt kärlek :-). De söta flickorna jag fått förmånen att bo tillsammans med är verkligen mysiga på alla sätt. Speciellt mysigt tycks de tycka att knapra på min päls... Egentligen har jag en riktigt fin päls enligt min matte. Nu ser jag kanske mer ut som en krinolin... Kort päls fram och lång böljande bak.


4. VILKET ÄR DITT FAVORITLJUD?

LÄTT fråga! Prasslet av höpåsen!


5. VAD GÖR DU NÄR DU BLIR HUNGRIG?

Jag gör väl vad alla marsvin med viss självaktning gör - jag SKRIIIKER!


6. VAD ÄR DET LÄSKIGASTE DU VET?

Jag tycker verkligen inte om när någon närmar sig mig snabbt uppifrån! Då blir jag väldigt rädd. Skarpa ljud är också mycket obehagligt... - du sitter jag och kurrar upprört.


7. VAD FÖREDRAR DU - MOROT ELLER BROCCOLI?

Det var också en mycket lätt fråga :-). BROCCOLI utan tvekan! Men morot är gott det också.


8. VILKEN TYP ÄR DU - ATLET ELLER SOFFPOTATIS?

Ehh, kan du upprepa frågan en gång till... Vad har man fått fyra ben för om man inte ska använda dem?


9. VAD HETER DINA BURKOMPISAR?

Jag har två otroligt söta flickor i min låda. Den ena är en svart skönhet med väldigt tjock och böljande päls. Hon är verkligen snäll och tar saker med ganska stort lugn. Klackebo´s Cecilia heter hon, och vi kommer väldigt bra överens. Den andra är Mosaique´s Partypinglan och hennes uppfödare visste sannerligen att ge henne ett passande namn! Jösses vad hon far och hoppar!! Men snygga mustascher har hon!


10. VAD ÄR DET BÄSTA MED DIN MATTE?

Att hon är så lugn och bestämd. Man behöver aldrig gissa vad det är hon vill att man ska göra. Men när hon plockar fram kameran - du suckar jag DJUUUPT. Usch vad hon är petig då!



Tack och hej - leverpastej!/Kicki och "Kotten"
Av Kicki - 14 februari 2008 08:07

Nu sitter jag åter i mitt arbetsrum på en av mina arbetsplatser. Jag är fortfarande bedövad i hårbotten och ner en liten bit över ena kinden. Huvudet känns fortfarande som något som bara hänger med enbart därför att det sitter fast. De där äckliga krypande skruvstäds känslan finns fortfarande kvar, men jag är för övrigt något piggare och åkte därför iväg i morse. Dagen är fullbokad, så vi får väl se om huvudet faktiskt följer med hem också, eller om det väljer att koppla bort sig helt. Det är dock väldigt glädjande att jag inte har ont i ryggen idag! Visst känner jag av den där ömmande fläcken, men bara i vissa lägen.


Mannen kom hem i gårkväll. Han har varit borta över natten på en konferensanläggning utanför Stockholm med större delen av styrkan på hans jobb. Och gissa vad som har inträffat....?! Han tillbringade nämnda natt med att krypande ta sig ut till den lilla toalett som lyckligtvis finns på hotellrum nu för tiden. Det var med andra ord hans "tur" nu. Hur HAN har lyckats att ta sig via buss och tåg tillbaka hem är egentligen mer än vad jag begriper! Det var i princip bara ett par stora tomma ögon som passerade mig när han kom hem. Det blev raka vägen till sängen! Hans maginnehåll hade han dock tömt ur sig innan han kom hem, så han har fått sova i natt i alla fall. Och jag som inbillade mig att det kanske bara var tre i familjen som skulle drabbas... Jag håller tummarna HÅRT för att de tre söner som ännu klarat sig, ska fortsätta att göra det!


Ikväll kommer troligtvis Wossna hem! Det blir inte så utnyttjat för vår del att hon står på ridskolan ändå... Visserligen går hon med på en del ridlektioner, men det är ju inte den typen av ridning som jag kanske tycker hon behöver. Det blir ju liksom mer för att hon ska hållas igång. Eftersom ridhuset i alla fall är upptaget varje kväll i veckan fram till 20 - 21, så kommer ju inte vi åt att kunna rida där ändå tidigare på kvällen. När det är skogen som erbjuds så kan vi lika gärna vara i "vår egen". Men framför allt så vill jag lägga pengarna på att kunna rida för duktiga tränare samt att komma ut och tävla. Det blir trixigt att göra det och samtidigt betala för hennes uppstallning. Det ska bli spännande att faktiskt jämföra henne med dottern som är hemma. Welwette har vuxit rejält på höjden, och jag undrar om hon inte är lika hög som sin mamma nu egentligen. Däremot är hon fortfarande ganska "spinkig" och hon kommer troligtvis aldrig bli den ridhästmodell som Wossna faktiskt är. Det ger ju mig ännu ett skäl att banta....!


Nä, plikten kallar - hej så länge!/Kicki

Av Kicki - 13 februari 2008 08:11

Jahaja, då var det redan onsdag då. Usch, jag trodde nog inte att det skulle bli såhär krångligt efter att man passerat 40-strecket. Det känns som det är en magiskt gräns jag passerat trots allt. Det är nästan så jag blir rädd när jag möter min egen spegelbild på morgonen. Eller, föräxten, det har ingen betydelse vilken tid på dygnet jag nu råkar passera en spegel! Figuren som fladdrar förbi i glaset ser hur som helst ut som någon som rymt från ett LVM-hem. Ögonen är grisaktigt små. Huden är slapp och bara hänger i sjok på kindbenen. Ansiktsfärgen vet jag inte ens om jag ska försöka beskriva. Läpparna är hur som helst färglösa. Och håret - HÅRET! Jag har aldrig varit begåvad med ett under av lockigt hårsvall. Producenter av stylingprodukter lever gott på personer med min hårkvalité... Men jag har åtminstone väldigt MÅNGA hårstrån, låt vara av babykvalité, som faktiskt brukar kunna vara lite medgörliga i mina små försök till formandet av en frisyr. Nu räcker det med att jag bara tänker att jag ska borsta håret så blir det statiskt av elektricitet! Ordet "volym" i sammanhanget är bara ett ord i en ordbok...


I efterdyningarna av en magsjuka vet väl "alla" hur eländig man känner sig. Åtminstone de som själva genomlevt ett liknande eldprov. Skillnaden från "förr" och "nu" är tiden det tar att komma igen! Jag kan ju med pinsam lätthet inse att utgångsläget inte var det allra bästa heller kanske. Och det är ju just det som är så frustrerande! Vad gör man åt att "tiden bara går" och man aldrig riktigt lyckas med de där så viktiga perioderna av återhämtning? Om det bara var på sig själv det beror så kunde man ju för all del bara sätta ner sin söta fot och säga NEJ! Men hur säger man "nej" till saker man inte själv kan påverka? Det är ju bara att inse att "normalläget" i de allra flestas fall är ett "just nuläge". Det innebär alltså att man förklarar att "just nu" är det lite körigt, stressigt på jobbet, väl mycket sjukdom osv osv. Om det bara vore en strykhög som stod ivägen!


Som ni säkert märker så är jag ganska frustrerad...! Det tar på de mentala krafterna att inte kroppen hänger med i samma utsträckning som själen vill. Jag tycker ju faktiskt att man kanske skulle kunna få känna att man blir friskare efter en "riktig" sjukdom som magsjuka. Men i mitt fall så "händer" det andra saker på vägen. Min huvudvärk till exempel. Idag har jag vaknat med ont i huvudet - och det är ju inget obekant. Det som däremot känns väldigt konstigt är att huvudsvålen känns tre nummer för liten...! Det liksom stramar, och huden är faktiskt lite bedövad! Jaha. Och vad betyder det då? Rent konkret i första vändan betyder det att jag inte kan jobba! Det är helt omöjligt att sitta med människor i en samtalssituation där jag förväntas vara den stödjande parten som inger både trygghet och hopp, när jag samtidigt knappt själv märker vad det är för väder ute...


Jag ska alldeles snart pigga upp mig med ett litet telefonsamtal till min vårdcentral. Det är nog dags att låta proffsen ta över, och se om det finns hopp för den här gamla hästen. Det är klart att jag både hoppas och också faktiskt TROR att mitt tillstånd av bedövning helt enkelt är efterdyningar av den pärs jag trots allt gick igenom i helgen. Men ska det behöva ta en sådan här tid? Tja, oavsett varför så GÖR det det. Men det är alltså här som jag känner den stora förändringen. Såhär "knäckt" hade jag inte blivit innan jag fyllde 40! Jag blir dessutom irriterad av att känna denna förbannelse av kvinnligt duktighetssyndrom... Det ÄR svårt att inte känna skuldkänslor för "allt" man borde göra. I synnerhet när det drabbar andra.... Jag vet att jag har flera patienter som verkligen mår betydligt sämre än vad jag gör - på andra plan, och som är i stort behov av sin kurator. Mina små kära marsvin sitter och väntar troget på att få sina burar städade. Hästarna undrar lite förvånat vart jag har tagit vägen. Själv har jag andra projekt som är av nöden tvungen att göras - igår... Stäng av den "måste-känslan" den som kan...


Hoppas det är jag som är Fenix ;-)/Kicki

Av Kicki - 10 februari 2008 22:12

Jag muntrar upp mig med en drömlik bild... För det är väl inte så mycket annat som just nu är muntert. Om man räknar bort att jag får äta mig mätt varje dag, har en skön säng att sova i - som dessutom står under ett ickeläckande tak, att jag lever ihop med en man som jag älskar - och som älskar mig, att jag har barn, får åka till ett stimulerande jobb 40 timmar/veckan mm. Joo, jag ÄR nog egentligen munter kanske. Men för tillfället så lyxar jag till det med att ägna mig åt viss självömkan.


Egentligen så fick jag min föraning redan i torsdags. Själv vaknade jag upp till en dundrande huvudvärk ackompanjerad med ryggvärk. Det skulle dock visa sig att jag inte var den ende i familjen som råkat ut för problem. Äldste sonen vinglade ut i köket när syskonen åt frukost. Jag satt och hängde vid köksbordet och fungerade enbart som en tidtagningsman! "Nu måste du gå och borsta tänderna - du behöver gå om fem minuter..!" osv osv. Jag trodde att den äldste avkomman redan hade åkt iväg med sin far vid en tidpunkt jag egentligen borde ha kommit iväg. Men av färgen i hans ansikte att döma så förstod jag snart att det inte hade varit möjligt att åka någon stans över huvud taget! Blekt lilagrön? Låter det som en trolig färg? När man har ägnat större delen av natten åt att ha spytt!? För det var precis vad min snart 18-åring hade gjort... Men hink i ena handen och den andra hårt pressad mot sin panna, gick han som en dimma förbi oss andra. "Vackert" hann jag tänka "hur många fler ska bli drabbade?"


Idag så här på söndagskvällen så vet jag....! Naturligtvs så åkte den ömma modern på även denna åkomma... Jag och minstingen. Lillungen repade sig dock på endast ett dygn, men för mig som ändå är något mer sliten än barnet mitt, så gick det betydligt trögare. Natten till lördagen vaknade jag av omisskänlig känsla i magtrakten. Vårt sovrum ligger på övervåningen, och för att ta sig till toa behöver man passera hallen, gå ner för trappan, passera ytterligare en hall, ut genom köket, genom tvättstugan och ÄNTLIGEN är man så framme...! Jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna denna promenad, utan petade lite kärleksfullt på maken. Han ramlade ur sängen mer eller mindre sovandes och hade snart hämtat en  hink.


Jag tror nog inte att det tog mycket mer än 2 minuter. Sedan var mitt maginnehåll en stinkande sörja på botten av hinken. En ny vänskaplig puff, och maken släntrade ner för att fräscha upp behållaren. Själv var jag slagen till sängen hela lördagen! Jag orkade inte läsa en ynka liten rad i en annars ganska spännande deckare. Jag försökte nämligen åtskilliga gånger, men misslyckades varje gång! Större delen av dagen gick i stället åt till att hålla viss ordning på i vilken ände det skulle läcka härnäst. Det är ganska bedrövligt när man inte ens kan få i sig vatten utan att det innebär vissa ryckande muskelsammandragningar en viss tid efteråt! Gissa hur törstig man är då på en skala!!


Idag har det varit lugnt med vätskorna. Men man är ju så totalt helt slut så det "finns inte". Att över huvud taget sitta i en sadel är inte att tänka på! Jag har varit glad om jag lyckats sitta på köksstolen utan att ramla av... Som lite extra krydda på tillvaron så har jag börjat nysa väldigt mycket nu i eftermiddag, och både ögon och näsa rinner högst irriterande! Dessutom har jag en blodutgjutelse i ena ögat, som har skrämt mina små barn en smula. "Vad äckligt det ser ut - som en mördare!" Barn är ju alltid så uppriktigt ömma! Jag överlever väl detta också, men nog är det allt liiite synd om mig...


FRÄÄÄS!!/Kicki

Av Kicki - 9 februari 2008 00:54

I dagarna tu har jag varit fjättrad vid mitt bolster... Nästan så jag börjar känna mig som "Iprenmannen" :-). I går (torsdag) hade jag plågor i både huvud och rygg och kunde ganska snart konstatera att det inte skulle fungera att ta sig till jobbet. På kvällen var det hoppträning med Wossna och 16:årige sonen, för Staffan Lind. Jag var dock ganska upptagen med att bedriva min emellanåt ganska intensiva "gratistaxi för egenhändigt avlade barn". Han som ska fylla 15 i sommar behövde på lämpligt sätt ta sig från fotbollsträningen och till hemmet. Naturligtvis skulle det krocka med hoppningen. Väl preparerad med Ipren lyckades jag genomföra mitt uppdrag! Wossna och son kom riktigt bra överens kan meddelas. Men stundtals blev märren riktigt förgrymmad på att hon inte fick bestämma farten...


Idag (fredag) var det inte riktigt lika eländigt med kroppen. Men ändå tillräckligt eländigt för att jag inte såg det som genomförbart att framför allt ta mig till och från jobbet. Det gick inte åt lika många Ipren idag, men nu börjar jag nästan känna mig "hög" i stället..! Sängläge har jag haft idag trots allt, och sovit ganska mycket. Tyvärr så straffar sig sådant i andra änden av dagen - när man egentligen ska sova. Denna afton, eller kanske snarare eftermiddag var det så sonen som snart blir 11 som var i farten över hinder. Ponnyn var Tips, och båda ses susa över ett rättuppstående på kortet, som är någon gång ifrån i somras.


I vanliga fall missar jag 11-åringens hoppträningar varannan fredag. Jag kommer nämligen inte hem förrän över en timme efter att träningen är slut... Men idag släpade jag mig alltså iväg. Det var ganska komplicerade övningar egentligen. De skulle hoppa ur en båge och vända upp mot ett par av hindren genom att nästan svänga tillbaka. Tänk er som att vända genom en volt ungefär, och så står hindret i mitten av volten. Tips kan bli ursinnigt stark ibland, och då rår inte små 11-åriga tarmar till armar så mycket på den gyllene fuxen... Men sonen blir inte rädd numera när sådant händer, utan "ruskar till i truten" på sin ponny och kör vidare. Helt klart måste jag göra slag i saken NU och faktiskt leta reda på pelhambettet som jag sagt att jag ska göra ganska länge nu. Det är ett skarpare bett än det han har (ett tredelat tränsbett), med skänklar som ger hävstångseffekt. Tips har haft detta bett tidigare, men alltid med deltatygel på. Egentligen blir hästar hämmade av starka bett i truten i hoppning, men hellre det och att det kan bli lite vettig ridning. Sonen hoppar bara Lätt D och Lätt C på Tips i alla fall, så då spelar det ingen roll.


Jag orkade bara inte att rida själv idag. Och det är egentligen ingen god idé att rida på Wossna när man har huvudvärk! Det blir bara pannkaka av det ändå i så fall. Om man inte är ute i skogen då förståss, men när inte huvudet känns som det är på skaft så rider jag ogärna ut ensam. Jag får innerligt hoppas att det kommer kännas betydligt bättre i morgon! Då är det nämligen dressyrträning för Ulla Wadeborn igen! Jag har tvingat Wossna att acceptera sporrar nu i några veckor. Hon är inte helt nöjd än faktiskt, och kan blixtsnabbt dra bak öronen och piska ilsket med svansen om hon tycker att min skänkel blir för tydlig. Men det går betydligt bättre än vad det gjorde i början! Dessa märrar... Men vacker är hon min häst - och lyhörd och entusiastisk! Det blir till att fläta en sk. "inbakad fläta" av hennes man i morgon tror jag. Dels är det betydligt elegantare (vill ju gärna göra intryck - eeh?) och dels har manen blivit ganska risig i vinter. Hon har annars en mycket vacker och lång man - men inte nu av någon märklig anleding.


Morgondagen kommer dessutom bestå i att städa/skura marsvinsburar... Men det är helt underbart när det är klart och det doftar härligt av rent spån inne i marsvinshuset blandat med friskt hö! Och gissa om de små grisarna blir nöjda se´n! Man brukar höra små förnöjsamma kutter under höhögen, eller trassliga marsvin som hoppar som ystra kalvar på grönbete. Det är allt värt lite jobb :-).


Djuren och jag../Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4 5 6
7
8
9 10
11
12
13 14 15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!


Skapa flashcards