Ännu en gång inspirerar en av mina patienter mig att explodera i detta forum! Det är åtskilliga levnadsöden jag får ta del av som kurator på en vårdcentral. Det är slående hur lika många gånger människor trots allt är, även om de personligen känner sig väldigt ensamma i sina situationer. Många är fångade i en till synes hopplös situation, där "ödet" ofta upplevs ligga i andras händer. Det är inte helt ovanligt att dessa "andra" är chefen! Och inte ovanligt alls att chefen befinner sig inom kommunal förvaltning... Personer som är osäkra i sina yrkesroller, eller som försöker vara "kompis" samtidigt som man förväntas styra och vara chef över en organisation är sällan en tillgång för sina medarbetare. Det skapas så otroligt mycket outalade förväntningar/föreställningar, och på kvinnligt dominerade arbetsplatser blir det direkt förödande. Kvinnor har enligt min erfarenhet svårare att tala klarspråk och "snacka ur skägget" vad man egentligen tycker. Man är rädd att stöta sig, komma i dålig dager, verka besvärlig, komplicera för sina kollegor osv. Jag tror att det är dessa fenomen som gör att dåliga chefer lyckas hålla sig kvar såpass länge som de gör.

En av de större dropparna fick jag höra om idag. En "typisk" kvinna träffar mig för första gången. Hon jobbar på ett mycket typiskt kvinnojobb. Jag vet faktiskt inte en enda man som har det jobb som hon har... Ett typiskt ensamjobb, stort ansvar till liten lön. Just denna kvinna har haft det tufft många gånger genom livet, men har ändå lyckats med lite hjälp komma tillbaka. Olika omständigheter har dock gjort att hon under senaste halvåret är på väg nedåt igen. Den som har levt tillräckligt länge känner precis igen sig! Ingen lyckas undkomma hur länge som helst, när livet slår lite hårdare än vad man kanske klarar av. Kvinnan i fråga är ingen duvunge heller! Hon har ca 10 år kvar till pension, och har med andra ord en hel del att lära ungtuppar och unghöns i sin närhet genom sin livsvisdom.

Jag blir mycket beklämd - fortfarande! Jag "vänjer" mig aldrig! Människor i denna ålder "borde" kunna gå med huvudet högt och med visshet om att det faktiskt inte är helt tomt på erfarenhetskontot. Men så ser inte verkligheten ut för väldigt många! Just denna kvinna har av sin chef blivit tillrättavisad som en liten barnunge. Hon har presenterats en "att-göra-lista" med käcka förslag. Nu kunde man kanske förvänta sig att det gäller hur arbetet ska bedrivas, eller vilka utbildningar eller dyl som hon skulle må väl av att gå - men icke! Hon fick helt enkelt veta att hon "bör" gå ut och gå en timme/dag, banta, vattengympa, läsa goda böcker mm mm. Alltså tog sig denna chef friheten att "tycka" en himla massa om kvinnans disponering av sin fritid. Allt för att hon helt käckt skulle kunna ta sig an sina arbetsuppgifter med ihopbitet sinne, trots en djupare depression...

Vad är det som FÅR dessa omnipotenta personer att över huvud taget öppna mun i saker de inte begriper! Den "snällaste" tanken jag kan tänka är att de gått en kurs hos en överspeedad framgångskonsult, och fått ett gäng käcka men ack så billigt enkla lösningar på hur man "fixar en liten down". Ni vet, de där superkonsulterna som genom egen tragisk erfarenhet har lösningar på i princip de flesta problem man kan råka ut för. "Gör så här så blir du lycklig, rik, älskad, mm" eller vad det nu må vara. Sedan när blev det ett ansvar på chefen hur medarbetarna använder sin fritid? Det luktar gammal patronsanda här tycker jag! Håll fingrarna borta från människors liv! Inse att ditt jobb som chef bland annat är att pussla ihop jobbet som skall utföras när medarbetarna faktiskt blir sjuka! Det är troligtvis också därför som du har mer betalt! Att påstå till en medarbetare att de inte är välkomna tillbaka till jobbet förrän de kan gå in till 100% i sin uppgift är att vara lovligt dum år 2008!! Det fungerar inte alls så. Det är precis tvärt om faktiskt. Man ska tillbaka till jobb så fort som möjligt idag, men succesivt. Hur krångligt det nu än må bli för chefen att pussla ihop det. Jag har själv varit chef en gång i mitt tidigare liv, så jag vet hur trassligt det är!

Såja - nu kanske jag kan sova en smula... ;-)/Kicki

I morse hann jag preciiis med tåget. "Subban" (ett MYCKET passande namn nu för tiden på min Subaru!) ville inte släppa till i morse heller. Idag tog jag inte upp kampen, utan hoppade in i Previan i stället. Den är inte alls lika trygg att köra när det är halt, vilket det alltså var i morse... Jag var med andra ord helt säker på att missa tåget eftersom jag inte kunde köra i min vanliga hastighet - och redan var sen från början. Men, tåget körde in på perrongen när jag låste bilen - så med en liten språngmarsch så fixade jag dessutom dagens motionspass! Låt vara att den bara varade i ca 40 sekunder... Men hög puls fick jag till på den korta tiden ändå!

På denna förträffliga kustpil finns gratistidningen Extra Östergötland. Det var svårare än vanligt att få sig sin morgonlur när jag hade ögnat igenom notiserna. I Motala i september utsattes nämligen en 12-årig flicka under pistolhot för våldtäktsförsök från tre män i en bil. Hennes 14-åriga kompis blev också utsatt när hon försökte ingripa. Nu har en 25-årig man dömts för försök till våldtäkt mot barn och sexuellt ofredande till 2 års fängelse och därefter utvisning på livstid... Sådana notiser sätter sig fast! Och inte bidrar de till att öka acceptansen för invandrarna heller!! Jag kände mig ganska tom inombords faktiskt - en stund. Under större delen av mitt liv har jag försökt att på olika sätt förmå min omgivning att se lite objektivt på saker och ting. Utbildningen på socialhögskolan ökade sannerligen på detta genom att "krånga till" det för mig genom olika förklaringsmodeller till att människor gör obegripliga handlingar. Men en sådan här sak har jag mycket svårt att "krångla till"! OCH det blir svårt att inte dra alla "dom där" över en kam... USCH! Ändan hänger med fortfarande - den där bak...

I samma tidning så fångas min uppmärksamhet av en annons. Det är en av våra större begravningsbyråer som försöker slå an en ton av medmänsklighet och värme. Man börjar helt enkelt med en liten historia om en man som var scout redan från tidiga år. En riktigt gullig historia - som jag förmodar också är sann. Värmen och omtanken verkligen genomsyrar hela annonsen, tills jag läser några få ord; "Ingen skulle sörja, utan mer minnas pappa i hans älskade miljö".... Begravningen hade alltså hållits på scoutgården med lägereld och korvgrillning. Som den inbitne kurator jag nu är så mår jag nästan fysiskt illa av sådana utryck "ingen skulle sörja". Människor sörjer, oavsett vad man försöker bestämma. Det spelar ingen roll om man klär sig i storblommigt eller i svart. Inte ens en scoutskjorta kan ändra på det faktum att MAN SÖRJER!!! Vi behöver dessutom ibland ritualer för att kunna sörja. En patient till mig var otroligt ledsen över att hon inte kunnat få närvara vid en mycket älskad gudfaders begravning. De anhöriga hade bestämt att begravningen skulle bara ske i kretsen av de närmast anhöriga. HON hade verkligen behövt få ta ett avsked och sörja, men hon var inte tillräckligt anhörig... Det är tydligen det farligaste som finns att gråta när man är ledsen... Eller hur ska man annars tolka detta allt oftare förekommande skicket att "inte sörja" genom klädval eller val av begravningsplat - eller mota andra som kanske skulle kunna bidra till att den tryckta stämningen ökar... Vems liv är så futtigt att det inte ens är värt att sörja?

Sarkastiskt eller nå´t../Kicki