Jag tycker faktiskt att jag är ganska priviliegerad som får ägna måndagskvällarna åt ridelever! Det är ofantligt roligt att undervisa egentligen :-)! Båda mina föräldrar är lärare (...), så jag kanske skulle ha satsat på lärarbanan i stället. Äpplet faller tydligen inte allt för långt från päronträdet sägs det ju. När det gäller att undervisa i ridning så sätts ytterligare saker på prov. Dels behöver man faktiskt förstå ganska väl hur en häst fungerar. Det kanske inte är så otippat ;-). Men det är en stor fördel att också känna till hur människor fungerar. Vad är det som gör att man kan ta till sig kunskap och omedelbart överföra det i praktisk handling? Och dessutom få ett relativt stort djur att också förstå! Man brukar ju säga att en orutinerad ryttare ska rida en rutinerad häst. Men jag tror nog att vår ridskola inte är så våldsamt unik när jag kan konstatera att vårt hästmaterial kanske inte är så våldsamt välutbildade och "trygga i sig själva" att man kan utropa dem till fantastiska läromästare. Det är i stället en flora av individer med olika förutsättningar. Det går inte att vara så generell som man skulle önska vara, när den ena hästen är otroligt känslig för all typ av hjälper och den andra i princip inte bryr sig ett dugg!

Igår var det hopplektion, och jag hade satt upp tre låga inder längs med medellinjen. Hindren stod uppställda så de måste hoppas i bågar, och alltså inte i en rad. Svårigheten med en sådan här övning är att framför allt planera vägen och i princip styra i varje steg hästen tar. Idealet är naturligtvis att man hoppar i tre stora jämna bågar över hela ridbanan, men det lätta är ack så svårt! Till en början fick mina pigga elever träna in den ideala vägen i bågarna, genom att trava runt. Det är lätt att tappa fokus totalt och bara bryta ihop i okontrollerat asgarv...! Här har vi allt från det pigga halvblodet som varit ute tidigare i sitt liv och tävlat upp till 1,40 m i alla fall i hoppning, som inte kan se annat än ett hinder när det ligger en bom på backen mellan två plastblock. Alltså skall ett sådant tas i galopp och med ett STORT skutt över. Till den i storlek något mindre ponnyn som mest tycker att vi människor är ett gäng höns som hittar på de mest tokiga saker. Alltså ska man helst gå förbi, eller ännu hellre - stanna precis innan och bajsa!

Att förvänta sig att detta gäng ska kunna ta samma svängar - fast i galopp, kanske är att ta i en smula. I synnerhet när det dessutom krävs att ryttaren hjälper sin häst att byta galopp över mitthindret eftersom man där byter varv. Det var här någon stans som halvblodet fick "spunk"! Yuiihaaa!! sa hon när det äntligen blev ett "riktigt" hinder då bommen åkte upp ca 30 cm från backen... Visst - hon galopperade genom bågarna, och hennes stora tävlingsrutin hjälpte henne (alltså INTE ryttaren..) att byta galopp också, men sedan tog det snudd på två varv i ridhuset att få stopp på glädjen. I går var hon dessutom avgjort den som hade längst ben av de fyrbenta, så det går kanske rimligtvis lätt att föreställa sig att hennes tempo var ett annat än de övrigas...! Tja, hur som helst. Alla tog sig trots allt runt på mer eller mindre galant vis. Och alla var relativt nöjda efteråt också - utom då "lillasyster" åter igen. Men denna gången varade inte åskmålnet så vansinnigt länge över hennes huvud, utan hon kunde faktiskt minnas att första delen av lektionen var lysande!

Det är TUR jag har "mina" hästar som lättar upp mitt sinne emellanåt/Kicki