Är det ett utslag av att jag faktiskt nog måste anse mig som vuxen nu..? För när blir man det? Inträffar det kanske det magiska ögonblick man fylle 18 år? Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur det var när jag fyllde 18... Det känns så ofantligt långt borta. Jag har levt mer än dubbelt så lång tid redan. Det känns som om jag varit småbarnsförälder "i hela mitt liv" nästan, och nu plötsligt går allt i stället med en rasande fart åt andra hållet. Jag tror faktiskt att jag har varit så dum att jag trodde det skulle bli några år med någon slags lugn och ro där barnen var barn, och jag och min man var föräldrar. Ungefär lika statiskt som att läsa en gammal barnbok. Där är det ingen som blir äldre, utan "Pippi" fyller fortfarande 10 år även 40 år senare...

Men i ett enda huj så är alla småbarn som bortblåsta! Det jag börjar inse är att det är just det som är nackdelen med att ha fått sina barn tätt! Antingen är "alla" bebisar, eller så är "alla" tonåringar. Den där lugna tiden med ett gäng mellanstadiebarn omkring sig har aldrig och kommer aldrig finnas. Missförstå mig inte nu - jag vill verkligen inte montera upp skötbordet igen! Men det där lite småmysiga med att sitta och pyssla med sin 10-åring och få vara med i hans liv och kompisar har liksom inte infunnit sig hos mig. När äldste sonen var 10 så hade han fyra yngre bröder, varav den yngste var ett! Det säger sig ju självt att "mysfaktorn" blir lite störd då. Nu har jag visserligen en som snart fyller 9 och en som snart fyller 11, men då har jag å andra sidan två herrar i andra änden som håller på/snart ska övningsköra!

Men herregud, mitt barn blir faktiskt myndig om ett par månader! Och hur gick det egentligen till?? Det var ju bara några timmar sedan han satt och vrålade i badkaret av rädsla för att få vatten i ansiktet när jag tvättade hans hår!! Det är ju för väl att vi har kvar EN sängråtta i alla fall! Minstingen kommer fortfarande mycket gärna mitt i natten och kryper ner emellan mig och mannen. Det är en obeskrivlig känsla när hans små tunna armar slingrar sig runt min hals och han trycker sig tätt mot mig. Låt gå att det ganska snart blir olidligt varmt. Den lilla stund innan svettningarna bryter fram är bara LJUVLIG! Inte kände jag så när han som snart har eget körkort gjorde samma sak! Då var det våndan över att SNART kommer svetten lacka som helt tog överhand då... Så dum man är! Så otroligt lite man begriper innan år har öppnat upp för visdomen. Det är bara en tidsfråga innan jag är kortast i familjen. Jag måste inte ha ett övertag i cetimetrar, det är inte det. Men det hade ju varit trevligt att vara såpass med i nuet under processen så jag inte bara vaknade upp en dag och hade tre gängliga tonåringar drällandes i huset. De är så stora - och ändå så små! Vad vet de om livet?

En sak har jag helt klart för mig! Ungarna kommer frigöra sig från mig! För de äldste så har processen redan startat. Men lika solklart inser jag också mer och mer att JAG kommer nog aldrig frigöra mig från dem! Man får bara hoppas att jag blir såpass förnuftig att jag orkar med att se att de måste göra sina egna val. När jag blir drabbad av sådana här funderingar så känner jag verkligen med alla dessa par som av olika anledningar själva saknar förmåga att skaffa barn. Tänk så mycket oro man missar! Och tänk så mycket glädje man slipper... Barn är inte allt! Naturligtvis inte! Men mycket...

En mor/Kicki