I dagarna tu har jag varit fjättrad vid mitt bolster... Nästan så jag börjar känna mig som "Iprenmannen" :-). I går (torsdag) hade jag plågor i både huvud och rygg och kunde ganska snart konstatera att det inte skulle fungera att ta sig till jobbet. På kvällen var det hoppträning med Wossna och 16:årige sonen, för Staffan Lind. Jag var dock ganska upptagen med att bedriva min emellanåt ganska intensiva "gratistaxi för egenhändigt avlade barn". Han som ska fylla 15 i sommar behövde på lämpligt sätt ta sig från fotbollsträningen och till hemmet. Naturligtvis skulle det krocka med hoppningen. Väl preparerad med Ipren lyckades jag genomföra mitt uppdrag! Wossna och son kom riktigt bra överens kan meddelas. Men stundtals blev märren riktigt förgrymmad på att hon inte fick bestämma farten...

Idag (fredag) var det inte riktigt lika eländigt med kroppen. Men ändå tillräckligt eländigt för att jag inte såg det som genomförbart att framför allt ta mig till och från jobbet. Det gick inte åt lika många Ipren idag, men nu börjar jag nästan känna mig "hög" i stället..! Sängläge har jag haft idag trots allt, och sovit ganska mycket. Tyvärr så straffar sig sådant i andra änden av dagen - när man egentligen ska sova. Denna afton, eller kanske snarare eftermiddag var det så sonen som snart blir 11 som var i farten över hinder. Ponnyn var Tips, och båda ses susa över ett rättuppstående på kortet, som är någon gång ifrån i somras.

I vanliga fall missar jag 11-åringens hoppträningar varannan fredag. Jag kommer nämligen inte hem förrän över en timme efter att träningen är slut... Men idag släpade jag mig alltså iväg. Det var ganska komplicerade övningar egentligen. De skulle hoppa ur en båge och vända upp mot ett par av hindren genom att nästan svänga tillbaka. Tänk er som att vända genom en volt ungefär, och så står hindret i mitten av volten. Tips kan bli ursinnigt stark ibland, och då rår inte små 11-åriga tarmar till armar så mycket på den gyllene fuxen... Men sonen blir inte rädd numera när sådant händer, utan "ruskar till i truten" på sin ponny och kör vidare. Helt klart måste jag göra slag i saken NU och faktiskt leta reda på pelhambettet som jag sagt att jag ska göra ganska länge nu. Det är ett skarpare bett än det han har (ett tredelat tränsbett), med skänklar som ger hävstångseffekt. Tips har haft detta bett tidigare, men alltid med deltatygel på. Egentligen blir hästar hämmade av starka bett i truten i hoppning, men hellre det och att det kan bli lite vettig ridning. Sonen hoppar bara Lätt D och Lätt C på Tips i alla fall, så då spelar det ingen roll.

Jag orkade bara inte att rida själv idag. Och det är egentligen ingen god idé att rida på Wossna när man har huvudvärk! Det blir bara pannkaka av det ändå i så fall. Om man inte är ute i skogen då förståss, men när inte huvudet känns som det är på skaft så rider jag ogärna ut ensam. Jag får innerligt hoppas att det kommer kännas betydligt bättre i morgon! Då är det nämligen dressyrträning för Ulla Wadeborn igen! Jag har tvingat Wossna att acceptera sporrar nu i några veckor. Hon är inte helt nöjd än faktiskt, och kan blixtsnabbt dra bak öronen och piska ilsket med svansen om hon tycker att min skänkel blir för tydlig. Men det går betydligt bättre än vad det gjorde i början! Dessa märrar... Men vacker är hon min häst - och lyhörd och entusiastisk! Det blir till att fläta en sk. "inbakad fläta" av hennes man i morgon tror jag. Dels är det betydligt elegantare (vill ju gärna göra intryck - eeh?) och dels har manen blivit ganska risig i vinter. Hon har annars en mycket vacker och lång man - men inte nu av någon märklig anleding.

Morgondagen kommer dessutom bestå i att städa/skura marsvinsburar... Men det är helt underbart när det är klart och det doftar härligt av rent spån inne i marsvinshuset blandat med friskt hö! Och gissa om de små grisarna blir nöjda se´n! Man brukar höra små förnöjsamma kutter under höhögen, eller trassliga marsvin som hoppar som ystra kalvar på grönbete. Det är allt värt lite jobb :-).

Djuren och jag../Kicki