Jag muntrar upp mig med en drömlik bild... För det är väl inte så mycket annat som just nu är muntert. Om man räknar bort att jag får äta mig mätt varje dag, har en skön säng att sova i - som dessutom står under ett ickeläckande tak, att jag lever ihop med en man som jag älskar - och som älskar mig, att jag har barn, får åka till ett stimulerande jobb 40 timmar/veckan mm. Joo, jag ÄR nog egentligen munter kanske. Men för tillfället så lyxar jag till det med att ägna mig åt viss självömkan.

Egentligen så fick jag min föraning redan i torsdags. Själv vaknade jag upp till en dundrande huvudvärk ackompanjerad med ryggvärk. Det skulle dock visa sig att jag inte var den ende i familjen som råkat ut för problem. Äldste sonen vinglade ut i köket när syskonen åt frukost. Jag satt och hängde vid köksbordet och fungerade enbart som en tidtagningsman! "Nu måste du gå och borsta tänderna - du behöver gå om fem minuter..!" osv osv. Jag trodde att den äldste avkomman redan hade åkt iväg med sin far vid en tidpunkt jag egentligen borde ha kommit iväg. Men av färgen i hans ansikte att döma så förstod jag snart att det inte hade varit möjligt att åka någon stans över huvud taget! Blekt lilagrön? Låter det som en trolig färg? När man har ägnat större delen av natten åt att ha spytt!? För det var precis vad min snart 18-åring hade gjort... Men hink i ena handen och den andra hårt pressad mot sin panna, gick han som en dimma förbi oss andra. "Vackert" hann jag tänka "hur många fler ska bli drabbade?"

Idag så här på söndagskvällen så vet jag....! Naturligtvs så åkte den ömma modern på även denna åkomma... Jag och minstingen. Lillungen repade sig dock på endast ett dygn, men för mig som ändå är något mer sliten än barnet mitt, så gick det betydligt trögare. Natten till lördagen vaknade jag av omisskänlig känsla i magtrakten. Vårt sovrum ligger på övervåningen, och för att ta sig till toa behöver man passera hallen, gå ner för trappan, passera ytterligare en hall, ut genom köket, genom tvättstugan och ÄNTLIGEN är man så framme...! Jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna denna promenad, utan petade lite kärleksfullt på maken. Han ramlade ur sängen mer eller mindre sovandes och hade snart hämtat en  hink.

Jag tror nog inte att det tog mycket mer än 2 minuter. Sedan var mitt maginnehåll en stinkande sörja på botten av hinken. En ny vänskaplig puff, och maken släntrade ner för att fräscha upp behållaren. Själv var jag slagen till sängen hela lördagen! Jag orkade inte läsa en ynka liten rad i en annars ganska spännande deckare. Jag försökte nämligen åtskilliga gånger, men misslyckades varje gång! Större delen av dagen gick i stället åt till att hålla viss ordning på i vilken ände det skulle läcka härnäst. Det är ganska bedrövligt när man inte ens kan få i sig vatten utan att det innebär vissa ryckande muskelsammandragningar en viss tid efteråt! Gissa hur törstig man är då på en skala!!

Idag har det varit lugnt med vätskorna. Men man är ju så totalt helt slut så det "finns inte". Att över huvud taget sitta i en sadel är inte att tänka på! Jag har varit glad om jag lyckats sitta på köksstolen utan att ramla av... Som lite extra krydda på tillvaron så har jag börjat nysa väldigt mycket nu i eftermiddag, och både ögon och näsa rinner högst irriterande! Dessutom har jag en blodutgjutelse i ena ögat, som har skrämt mina små barn en smula. "Vad äckligt det ser ut - som en mördare!" Barn är ju alltid så uppriktigt ömma! Jag överlever väl detta också, men nog är det allt liiite synd om mig...

FRÄÄÄS!!/Kicki