Nu sitter jag åter i mitt arbetsrum på en av mina arbetsplatser. Jag är fortfarande bedövad i hårbotten och ner en liten bit över ena kinden. Huvudet känns fortfarande som något som bara hänger med enbart därför att det sitter fast. De där äckliga krypande skruvstäds känslan finns fortfarande kvar, men jag är för övrigt något piggare och åkte därför iväg i morse. Dagen är fullbokad, så vi får väl se om huvudet faktiskt följer med hem också, eller om det väljer att koppla bort sig helt. Det är dock väldigt glädjande att jag inte har ont i ryggen idag! Visst känner jag av den där ömmande fläcken, men bara i vissa lägen.

Mannen kom hem i gårkväll. Han har varit borta över natten på en konferensanläggning utanför Stockholm med större delen av styrkan på hans jobb. Och gissa vad som har inträffat....?! Han tillbringade nämnda natt med att krypande ta sig ut till den lilla toalett som lyckligtvis finns på hotellrum nu för tiden. Det var med andra ord hans "tur" nu. Hur HAN har lyckats att ta sig via buss och tåg tillbaka hem är egentligen mer än vad jag begriper! Det var i princip bara ett par stora tomma ögon som passerade mig när han kom hem. Det blev raka vägen till sängen! Hans maginnehåll hade han dock tömt ur sig innan han kom hem, så han har fått sova i natt i alla fall. Och jag som inbillade mig att det kanske bara var tre i familjen som skulle drabbas... Jag håller tummarna HÅRT för att de tre söner som ännu klarat sig, ska fortsätta att göra det!

Ikväll kommer troligtvis Wossna hem! Det blir inte så utnyttjat för vår del att hon står på ridskolan ändå... Visserligen går hon med på en del ridlektioner, men det är ju inte den typen av ridning som jag kanske tycker hon behöver. Det blir ju liksom mer för att hon ska hållas igång. Eftersom ridhuset i alla fall är upptaget varje kväll i veckan fram till 20 - 21, så kommer ju inte vi åt att kunna rida där ändå tidigare på kvällen. När det är skogen som erbjuds så kan vi lika gärna vara i "vår egen". Men framför allt så vill jag lägga pengarna på att kunna rida för duktiga tränare samt att komma ut och tävla. Det blir trixigt att göra det och samtidigt betala för hennes uppstallning. Det ska bli spännande att faktiskt jämföra henne med dottern som är hemma. Welwette har vuxit rejält på höjden, och jag undrar om hon inte är lika hög som sin mamma nu egentligen. Däremot är hon fortfarande ganska "spinkig" och hon kommer troligtvis aldrig bli den ridhästmodell som Wossna faktiskt är. Det ger ju mig ännu ett skäl att banta....!

Nä, plikten kallar - hej så länge!/Kicki