Åtskilliga gånger har jag sjungit hästens lov i min blogg. För länge sedan insåg jag att det var min form av terapi. Tillsammans med hästarna så lägger man bekymren åt sidan. Det häftiga är att vi som träffas med hästarna i fokus, gör samma sak. Där spelar det inte så stor roll om man "är" något i andra sammanhang. Det är samvaron med de stora djuren, samt koncentrationen på sin kommunikation med dem som är den gemensamma länken. Eftersom jag i stort sett hela mitt vuxna liv haft djur av olika slag, och också varit aktiv med djuren så kan jag ju se att det är genomgående för de flesta. Det spelar ingen roll om det är på en apellplan på Brukshundklubben, i en utställningslokal med marsvinen eller i ett ridhus med hästarna - "inför djuren är vi alla lika" :-). Antal högskolepoäng osv är helt ointressant i dessa sammanhang.

Den som följt med i min blogg under ett tag förstår varåt det lutar ;-). Jag hade som sagt ridlektion i gårkväll, och då blir det ofelbart en viss betoning på denna aktivitet såhär dagen efter...! Vanligtvis är det sex ridelever i "min" lektionsgrupp, men igår var det ytterligare en med. Det lite roliga i sammanhangen är bland annat att i princip en hel familj är med och rider. Mor och två döttrar ingår ju som standard, men igår var även pappa med. Han började rida i höstas efter, vad jag kan tänka mig, viss påtryckning från resten av familjen... Men han är inte ovillig alls! Det som är så häftigt med just denne man är att han har utvecklats i sin ridning i rekordhastighet! Han är i princip totalt orädd (tävlar SM i fallskärmshoppning...!), har väldigt god balans OCH kondition. En sådan där typ som man egentligen bara borde avsky.... Igår satt han på en relativt nyligen omskolad "travare" med för "travarna" typiskt utseende. Med andra ord har denna hästen enormt långa bakben som den inte riktigt är kompis med... Mamma i familjen satt bekvämt nedsjunken i sadeln på min egen Wossna. Döttrarna uppflugna på varsin ponny, varav den ena är deras egen. Sedan har vi en väldigt glad och positiv tjej som kämpat länge med både sitt mod och sin balans. Till vardags är hon musiker. Hon jobbade hårt och intensivt på en D-ponny som är välutbildad men otroligt lat! Nästa adept är en ganska tystlåten kvinna, men väldigt seriös. Frågar man så får man svar på tal, men hon har inte behov av att höra sin egen röst nu och då (till skillnad från mig då...). Hon är en av de jag avundssjukt betraktar - eftersom hon är relativt nätt. Såpass nätt att hon kan rida vår C-ponny Tips utan att riskera bli anmäld för djurplågeri. Sista deltagaren är en av alla dessa hästtjejer som blivit stora :-). Med andra ord är hon nog äldst i gänget och har tagit upp ridandet igen efter längre tids uppehåll.

Som jag nämnde igår så vek vi skänklar... De fick helt enkelt öva rörelsen skänkelvikning på ett kanske lite mindre traditionellt sätt. Skänklar är helt enkelt ett annat namn för ryttarens ben! När man pratar om ben i ridsammanhang så menar man alltid hästens ben. Lite kort så är skänkelvikning en rörelse där hästen förflyttar sig i sidledes. "Krabbgång" skulle man ju kunna kalla det också ;-). Hästen ska inte gå rakt åt sidan, utan röra sig framåt-åt sidan. Det som brukar vara problem för orutinerade ryttare är att tänka på att man faktiskt ska gå framåt också. Det blir gärna att de är så koncentrerade på att få hästen att gå åt sidan så de glömmer bort att också driva på framåt. Tänk er ett ridhus. Vårt ridhus är rektangulärt 20m x 40m. Ryttarna rider antingen på spåret vilket betyder att man rider helt nära väggarna runt ridhuset, eller i olika ridvägar, dvs olika förutbestämda "mönster". Sedan kan man hitta på "egna" mönster också för att träna speciella saker. Så gjorde jag igår. Eller - HELT egen är ju inte idén... Jag har snappat upp det någonstans ifrån.

För att kunna träna just att korrekt använda den sidförande skänkeln gjorde vi på ett litet specielt sätt. Från mitten av kortsidan fick eleverna skära av hörnet och rida rakt emot väggen på långsidan. Istället för att låta hästen gå ut på spåret med både fram- och bakbenen, så fick de hålla kvar hästarna i vinkeln mot väggen, och låta hästarna fortsätta längs med väggen med bakbenen innanför spåret och frambenen på spåret. Inga hästar är ju så dumma att de med vett och vilja springer med huvudet före rakt in i väggen, utan självklart börjar de att flytta sig längs med väggen. Det är här som den sidförande skänkeln kommer in och gör jobbet. Man talar alltså om för hästen att den ska förflytta sig i sidled längs väggen med hjälp av sina skänklar (trycker hårdare mot hästens sida med den ena skänkeln så hästen flyttar "sig bort" från skänkeln), samt att man visar lite vägen med sin hand. Ska man alltså få hästen att flytta sig undan vänster skänkel så trycker man hårdare med just vänster skänkel och visar vägen lite med höger hand. Har man en vägg "som tar emot" så kan man också rida på framåt. O hoppsan - bäst att sluta innan det blir en lärobok i ridning!

Summan av kardemumman blev i alla fall att jag var mycket nöjd med mina glada elever. Till och med lillasyster sken som en sol! Hästarna var otroligt nöjda med sig själva när vi tillslut avslutade det hela, och frustandet ville nästan inte ta slut :-). Det brukar betyda att de faktiskt varit koncentrerade de också, och släpper lite på anspänningen när man saktar av till skritt och ger dem fria tyglar. Det låter så härligt, och oavsett vad man hade för bekymmer som kliade bakom pannbenet när man kom till stallet, så har man fått en ordentlig paus ifrån det i alla fall! Som sagt - ren och skär terapi!

Långrandiga jag.../Kicki