Är det ett utslag av att jag faktiskt nog måste anse mig som vuxen nu..? För när blir man det? Inträffar det kanske det magiska ögonblick man fylle 18 år? Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur det var när jag fyllde 18... Det känns så ofantligt långt borta. Jag har levt mer än dubbelt så lång tid redan. Det känns som om jag varit småbarnsförälder "i hela mitt liv" nästan, och nu plötsligt går allt i stället med en rasande fart åt andra hållet. Jag tror faktiskt att jag har varit så dum att jag trodde det skulle bli några år med någon slags lugn och ro där barnen var barn, och jag och min man var föräldrar. Ungefär lika statiskt som att läsa en gammal barnbok. Där är det ingen som blir äldre, utan "Pippi" fyller fortfarande 10 år även 40 år senare...

Men i ett enda huj så är alla småbarn som bortblåsta! Det jag börjar inse är att det är just det som är nackdelen med att ha fått sina barn tätt! Antingen är "alla" bebisar, eller så är "alla" tonåringar. Den där lugna tiden med ett gäng mellanstadiebarn omkring sig har aldrig och kommer aldrig finnas. Missförstå mig inte nu - jag vill verkligen inte montera upp skötbordet igen! Men det där lite småmysiga med att sitta och pyssla med sin 10-åring och få vara med i hans liv och kompisar har liksom inte infunnit sig hos mig. När äldste sonen var 10 så hade han fyra yngre bröder, varav den yngste var ett! Det säger sig ju självt att "mysfaktorn" blir lite störd då. Nu har jag visserligen en som snart fyller 9 och en som snart fyller 11, men då har jag å andra sidan två herrar i andra änden som håller på/snart ska övningsköra!

Men herregud, mitt barn blir faktiskt myndig om ett par månader! Och hur gick det egentligen till?? Det var ju bara några timmar sedan han satt och vrålade i badkaret av rädsla för att få vatten i ansiktet när jag tvättade hans hår!! Det är ju för väl att vi har kvar EN sängråtta i alla fall! Minstingen kommer fortfarande mycket gärna mitt i natten och kryper ner emellan mig och mannen. Det är en obeskrivlig känsla när hans små tunna armar slingrar sig runt min hals och han trycker sig tätt mot mig. Låt gå att det ganska snart blir olidligt varmt. Den lilla stund innan svettningarna bryter fram är bara LJUVLIG! Inte kände jag så när han som snart har eget körkort gjorde samma sak! Då var det våndan över att SNART kommer svetten lacka som helt tog överhand då... Så dum man är! Så otroligt lite man begriper innan år har öppnat upp för visdomen. Det är bara en tidsfråga innan jag är kortast i familjen. Jag måste inte ha ett övertag i cetimetrar, det är inte det. Men det hade ju varit trevligt att vara såpass med i nuet under processen så jag inte bara vaknade upp en dag och hade tre gängliga tonåringar drällandes i huset. De är så stora - och ändå så små! Vad vet de om livet?

En sak har jag helt klart för mig! Ungarna kommer frigöra sig från mig! För de äldste så har processen redan startat. Men lika solklart inser jag också mer och mer att JAG kommer nog aldrig frigöra mig från dem! Man får bara hoppas att jag blir såpass förnuftig att jag orkar med att se att de måste göra sina egna val. När jag blir drabbad av sådana här funderingar så känner jag verkligen med alla dessa par som av olika anledningar själva saknar förmåga att skaffa barn. Tänk så mycket oro man missar! Och tänk så mycket glädje man slipper... Barn är inte allt! Naturligtvis inte! Men mycket...

En mor/Kicki

Jag tycker faktiskt att jag är ganska priviliegerad som får ägna måndagskvällarna åt ridelever! Det är ofantligt roligt att undervisa egentligen :-)! Båda mina föräldrar är lärare (...), så jag kanske skulle ha satsat på lärarbanan i stället. Äpplet faller tydligen inte allt för långt från päronträdet sägs det ju. När det gäller att undervisa i ridning så sätts ytterligare saker på prov. Dels behöver man faktiskt förstå ganska väl hur en häst fungerar. Det kanske inte är så otippat ;-). Men det är en stor fördel att också känna till hur människor fungerar. Vad är det som gör att man kan ta till sig kunskap och omedelbart överföra det i praktisk handling? Och dessutom få ett relativt stort djur att också förstå! Man brukar ju säga att en orutinerad ryttare ska rida en rutinerad häst. Men jag tror nog att vår ridskola inte är så våldsamt unik när jag kan konstatera att vårt hästmaterial kanske inte är så våldsamt välutbildade och "trygga i sig själva" att man kan utropa dem till fantastiska läromästare. Det är i stället en flora av individer med olika förutsättningar. Det går inte att vara så generell som man skulle önska vara, när den ena hästen är otroligt känslig för all typ av hjälper och den andra i princip inte bryr sig ett dugg!

Igår var det hopplektion, och jag hade satt upp tre låga inder längs med medellinjen. Hindren stod uppställda så de måste hoppas i bågar, och alltså inte i en rad. Svårigheten med en sådan här övning är att framför allt planera vägen och i princip styra i varje steg hästen tar. Idealet är naturligtvis att man hoppar i tre stora jämna bågar över hela ridbanan, men det lätta är ack så svårt! Till en början fick mina pigga elever träna in den ideala vägen i bågarna, genom att trava runt. Det är lätt att tappa fokus totalt och bara bryta ihop i okontrollerat asgarv...! Här har vi allt från det pigga halvblodet som varit ute tidigare i sitt liv och tävlat upp till 1,40 m i alla fall i hoppning, som inte kan se annat än ett hinder när det ligger en bom på backen mellan två plastblock. Alltså skall ett sådant tas i galopp och med ett STORT skutt över. Till den i storlek något mindre ponnyn som mest tycker att vi människor är ett gäng höns som hittar på de mest tokiga saker. Alltså ska man helst gå förbi, eller ännu hellre - stanna precis innan och bajsa!

Att förvänta sig att detta gäng ska kunna ta samma svängar - fast i galopp, kanske är att ta i en smula. I synnerhet när det dessutom krävs att ryttaren hjälper sin häst att byta galopp över mitthindret eftersom man där byter varv. Det var här någon stans som halvblodet fick "spunk"! Yuiihaaa!! sa hon när det äntligen blev ett "riktigt" hinder då bommen åkte upp ca 30 cm från backen... Visst - hon galopperade genom bågarna, och hennes stora tävlingsrutin hjälpte henne (alltså INTE ryttaren..) att byta galopp också, men sedan tog det snudd på två varv i ridhuset att få stopp på glädjen. I går var hon dessutom avgjort den som hade längst ben av de fyrbenta, så det går kanske rimligtvis lätt att föreställa sig att hennes tempo var ett annat än de övrigas...! Tja, hur som helst. Alla tog sig trots allt runt på mer eller mindre galant vis. Och alla var relativt nöjda efteråt också - utom då "lillasyster" åter igen. Men denna gången varade inte åskmålnet så vansinnigt länge över hennes huvud, utan hon kunde faktiskt minnas att första delen av lektionen var lysande!

Det är TUR jag har "mina" hästar som lättar upp mitt sinne emellanåt/Kicki

Ännu en gång inspirerar en av mina patienter mig att explodera i detta forum! Det är åtskilliga levnadsöden jag får ta del av som kurator på en vårdcentral. Det är slående hur lika många gånger människor trots allt är, även om de personligen känner sig väldigt ensamma i sina situationer. Många är fångade i en till synes hopplös situation, där "ödet" ofta upplevs ligga i andras händer. Det är inte helt ovanligt att dessa "andra" är chefen! Och inte ovanligt alls att chefen befinner sig inom kommunal förvaltning... Personer som är osäkra i sina yrkesroller, eller som försöker vara "kompis" samtidigt som man förväntas styra och vara chef över en organisation är sällan en tillgång för sina medarbetare. Det skapas så otroligt mycket outalade förväntningar/föreställningar, och på kvinnligt dominerade arbetsplatser blir det direkt förödande. Kvinnor har enligt min erfarenhet svårare att tala klarspråk och "snacka ur skägget" vad man egentligen tycker. Man är rädd att stöta sig, komma i dålig dager, verka besvärlig, komplicera för sina kollegor osv. Jag tror att det är dessa fenomen som gör att dåliga chefer lyckas hålla sig kvar såpass länge som de gör.

En av de större dropparna fick jag höra om idag. En "typisk" kvinna träffar mig för första gången. Hon jobbar på ett mycket typiskt kvinnojobb. Jag vet faktiskt inte en enda man som har det jobb som hon har... Ett typiskt ensamjobb, stort ansvar till liten lön. Just denna kvinna har haft det tufft många gånger genom livet, men har ändå lyckats med lite hjälp komma tillbaka. Olika omständigheter har dock gjort att hon under senaste halvåret är på väg nedåt igen. Den som har levt tillräckligt länge känner precis igen sig! Ingen lyckas undkomma hur länge som helst, när livet slår lite hårdare än vad man kanske klarar av. Kvinnan i fråga är ingen duvunge heller! Hon har ca 10 år kvar till pension, och har med andra ord en hel del att lära ungtuppar och unghöns i sin närhet genom sin livsvisdom.

Jag blir mycket beklämd - fortfarande! Jag "vänjer" mig aldrig! Människor i denna ålder "borde" kunna gå med huvudet högt och med visshet om att det faktiskt inte är helt tomt på erfarenhetskontot. Men så ser inte verkligheten ut för väldigt många! Just denna kvinna har av sin chef blivit tillrättavisad som en liten barnunge. Hon har presenterats en "att-göra-lista" med käcka förslag. Nu kunde man kanske förvänta sig att det gäller hur arbetet ska bedrivas, eller vilka utbildningar eller dyl som hon skulle må väl av att gå - men icke! Hon fick helt enkelt veta att hon "bör" gå ut och gå en timme/dag, banta, vattengympa, läsa goda böcker mm mm. Alltså tog sig denna chef friheten att "tycka" en himla massa om kvinnans disponering av sin fritid. Allt för att hon helt käckt skulle kunna ta sig an sina arbetsuppgifter med ihopbitet sinne, trots en djupare depression...

Vad är det som FÅR dessa omnipotenta personer att över huvud taget öppna mun i saker de inte begriper! Den "snällaste" tanken jag kan tänka är att de gått en kurs hos en överspeedad framgångskonsult, och fått ett gäng käcka men ack så billigt enkla lösningar på hur man "fixar en liten down". Ni vet, de där superkonsulterna som genom egen tragisk erfarenhet har lösningar på i princip de flesta problem man kan råka ut för. "Gör så här så blir du lycklig, rik, älskad, mm" eller vad det nu må vara. Sedan när blev det ett ansvar på chefen hur medarbetarna använder sin fritid? Det luktar gammal patronsanda här tycker jag! Håll fingrarna borta från människors liv! Inse att ditt jobb som chef bland annat är att pussla ihop jobbet som skall utföras när medarbetarna faktiskt blir sjuka! Det är troligtvis också därför som du har mer betalt! Att påstå till en medarbetare att de inte är välkomna tillbaka till jobbet förrän de kan gå in till 100% i sin uppgift är att vara lovligt dum år 2008!! Det fungerar inte alls så. Det är precis tvärt om faktiskt. Man ska tillbaka till jobb så fort som möjligt idag, men succesivt. Hur krångligt det nu än må bli för chefen att pussla ihop det. Jag har själv varit chef en gång i mitt tidigare liv, så jag vet hur trassligt det är!

Såja - nu kanske jag kan sova en smula... ;-)/Kicki

I morse hann jag preciiis med tåget. "Subban" (ett MYCKET passande namn nu för tiden på min Subaru!) ville inte släppa till i morse heller. Idag tog jag inte upp kampen, utan hoppade in i Previan i stället. Den är inte alls lika trygg att köra när det är halt, vilket det alltså var i morse... Jag var med andra ord helt säker på att missa tåget eftersom jag inte kunde köra i min vanliga hastighet - och redan var sen från början. Men, tåget körde in på perrongen när jag låste bilen - så med en liten språngmarsch så fixade jag dessutom dagens motionspass! Låt vara att den bara varade i ca 40 sekunder... Men hög puls fick jag till på den korta tiden ändå!

På denna förträffliga kustpil finns gratistidningen Extra Östergötland. Det var svårare än vanligt att få sig sin morgonlur när jag hade ögnat igenom notiserna. I Motala i september utsattes nämligen en 12-årig flicka under pistolhot för våldtäktsförsök från tre män i en bil. Hennes 14-åriga kompis blev också utsatt när hon försökte ingripa. Nu har en 25-årig man dömts för försök till våldtäkt mot barn och sexuellt ofredande till 2 års fängelse och därefter utvisning på livstid... Sådana notiser sätter sig fast! Och inte bidrar de till att öka acceptansen för invandrarna heller!! Jag kände mig ganska tom inombords faktiskt - en stund. Under större delen av mitt liv har jag försökt att på olika sätt förmå min omgivning att se lite objektivt på saker och ting. Utbildningen på socialhögskolan ökade sannerligen på detta genom att "krånga till" det för mig genom olika förklaringsmodeller till att människor gör obegripliga handlingar. Men en sådan här sak har jag mycket svårt att "krångla till"! OCH det blir svårt att inte dra alla "dom där" över en kam... USCH! Ändan hänger med fortfarande - den där bak...

I samma tidning så fångas min uppmärksamhet av en annons. Det är en av våra större begravningsbyråer som försöker slå an en ton av medmänsklighet och värme. Man börjar helt enkelt med en liten historia om en man som var scout redan från tidiga år. En riktigt gullig historia - som jag förmodar också är sann. Värmen och omtanken verkligen genomsyrar hela annonsen, tills jag läser några få ord; "Ingen skulle sörja, utan mer minnas pappa i hans älskade miljö".... Begravningen hade alltså hållits på scoutgården med lägereld och korvgrillning. Som den inbitne kurator jag nu är så mår jag nästan fysiskt illa av sådana utryck "ingen skulle sörja". Människor sörjer, oavsett vad man försöker bestämma. Det spelar ingen roll om man klär sig i storblommigt eller i svart. Inte ens en scoutskjorta kan ändra på det faktum att MAN SÖRJER!!! Vi behöver dessutom ibland ritualer för att kunna sörja. En patient till mig var otroligt ledsen över att hon inte kunnat få närvara vid en mycket älskad gudfaders begravning. De anhöriga hade bestämt att begravningen skulle bara ske i kretsen av de närmast anhöriga. HON hade verkligen behövt få ta ett avsked och sörja, men hon var inte tillräckligt anhörig... Det är tydligen det farligaste som finns att gråta när man är ledsen... Eller hur ska man annars tolka detta allt oftare förekommande skicket att "inte sörja" genom klädval eller val av begravningsplat - eller mota andra som kanske skulle kunna bidra till att den tryckta stämningen ökar... Vems liv är så futtigt att det inte ens är värt att sörja?

Sarkastiskt eller nå´t../Kicki

Jag drömmer mig bort en smula för tillfället... Jag har nämligen ägnat större delen av dagen åt att skura marsvinslådor! Jag har räknat igenom mina trasselbollar och kommit fram till att jag har 21 marsvin som är "mina egna". Alltså marsvin jag kommer behålla (för tillfället i alla fall). Jag har nog inte tänkt mig att komma upp i fler än 25 grisar som jag ska ha själv som avelsdjur - eller pensionärer. Men sedan har jag fortfarande kvar både osålda marsvin (8 st) och tre stycken som är delvis betalda och väntar på att bli levererade. Jag har en tjej nere i Skåne som är intresserad av att köpa ett par stycken också, men problemet där är transport dit. Men nog skulle det vara betydligt skönare om jag verkligen "bara" hade mina 21 små troll... Som det är nu så har jag 15 lådor som jag har skurat idag. Fullständigt nödvändigt och fullständigt urtråkigt!

"Dagens bild" är idag tagen förra påsken när jag och familjen var och hälsade på äldste sonen i Frankrike - i staden Nantes. Han tillbringade ju ett studieår där. Jag tycker det var en läcker galleria helt enkelt, så därför tog jag ett kort. Det kommer fler Frankrikekort denna vecka, då jag får gräva i mina album nu för att få lite variation på korten. Visst - JAG älskar ju hästar och marsvin, men lite långtråkigt att bara se på sådant, eller blommor... ;-)

Vi hörs nästa vecka!/Kicki

Kortet förestället vår egenuppfödda Roxette! Glömde visst få med det ;-). Hon är 3 år i år och welshponny. Denna lilla drottning är till salu, och vi kommer påbörja inridningen här om ett par veckor. Hon är efter prestationshingsten Candide (welsh) undan Olbiz Askungen (welsh mountain e. Molstabergs Action Man u. Burhults Tummelisa) som vi tidigare har ägt. Lilla "Tettan" kommer förbli B-ponny och är otroligt söt och go. Jag tror det kommer bli en riktigt mysig barnponny att ha mycket roligt tillsammans med framöver! Hon är relativt robust, fortfarande barfota och mycket social. Candide har ju tidigare lämnat en del trevliga tävlingsponnyer. Askungen har ett föl tidigare som också är vansinnigt snäll och go.

Tja, en liten passus!/Kicki

Stalljour i ridskolan idag... Det betyder en hel del jobb innan man ens kommit dit. I vanliga fall följer mannen med och gör en väsentlig del av jobbet. Men inte idag. Igår vaknade han med en inflammerad käke, så idag ser han mer eller mindre ut som en pelikan! Inte så lämpligt att anstränga sig då alls. Det bidde till att dra upp diverse motvilla ungar i stället. Jag plus tre söner begav oss då till ridklubben i morse och tog oss an de 17 hästarna. De flesta står i spiltor, men det blir ett styvt jobb ändå.

När vi åkte dit så småregnade det. Det är man ju så van vid  nu för tiden att i alla fall jag inte längre reagerar. Men när vi hade fodrat ut till alla så sprack molntäcket upp och en ljusblå himmel visade sig i flikar - OCH SOLEN!! "Helt plötsligt" kändes det ganska uthärdligt att jobba på i stallet. Ett gäng med knattar i midjehöjd vällde in i stallet en kvart i tio ungefär. De skulle vara med på ridlekis. De hade minst lika förvirrade föräldrar med i släptåg, och emellanåt är det svårt att avgöra vilka som har störst respekt för hästarna - föräldrarna eller barnen! Då var vi klara med allt mockande och spånande och packande av höpåsar mm. Men stallet var fortfarande inte sopat. En av sönerna skulle ge sig ut och rida på Wossna och gjorde så.

När vi åkte hem så hade det börjat blåsa rejält. Under ett tag så vräkte snön ner ordentligt. Men det blev inte mer än ett vitt puder på backen. Vi fikade när vi kom hem, och jag parkerade mig i soffan för att räta ut ryggen och vila en smula. Då  kom solen tilbaka igen och det var riktigt härligt när man tittade ut. Nu ska vi åka iväg och ta in alla hästar och fodra igen, och hur ser det ut utanför fönstret? Allt är bara helt vitt!! Det är stormbyar ute, och sikten är ca 2 meter... Tja, det är ju bara att pälsa på sig ordentligt och ge sig ut....!

Denna "vinter"...!/Kicki