Så är det då redan måndagkväll (natt). Swisch säger det bara om timmarna nu för tiden i mitt liv! Jag trivs med mitt liv - inte tu tal om annat, men måste det gå så hiskeligt fort? Jag har laddat i flera dagar känns det som, för att ta tag i bloggandet igen. Planen var att skriva så fort som möjligt efter utställningen i Linköping i lördags - och det har jag väl egentligen gjort också... Det är det där lilla löjliga ordet "möjligt" som irriterar likt en sten i skon. Jag FATTAR inte att det ska vara så svårt att få orken/tiden att räcka till för att skriva några ynkliga rader här...

Lördagen började jag med att försova mig - rejält! Jag hade lovat att hjälpa till på utställningen med det jag tyckte mig vara kvalificerad att göra. Att leta löss i marsvinspäls ansåg jag vara över min nivå... Eller snarare över mina ögons nivå! Mina armar har börjat bli märkbart korta. Men pricka av i katalogen vilka marsvin som var strukna, och vilka som hade checkat in, tyckte jag mig klara av. Så där satt jag i min röda kavaj och letade febrilt mellan "selfar" och "skinnys". Men jag redde trots allt ut det med god hjälp av tålmodiga utställare. Men - tillbaka till sängen! Min klocka (mobil) väckte mig vid halv sex precis som jag hade planerat. Kvart i sju var planen att jag och en av sönerna skulle åka hemifrån. Jag skulle nämligen släppa av honom i Kisa, då han skulle fortsätta till Stockholm till en karatetävling. De skulle åka vid 7 från Kisa. Jag gick dock inte upp när mobilen tjöt... Jag somnade helt sonika om, och vaknade med det där bekanta rycket TIO I SJU!! Sonens klocka var för tillfället förkyld, och hade inte gett ett endaste litet pip ifrån sig. Vi har 1,5 mil till Kisa. Jag och sonen gick alltså upp tio i sju. Kvart över sju var sonen i Kisa! Då hade vi hunnit äta frukost, borsta tänder, packa bilen och ta oss 1,5 mil. Det är bäst att inte fråga mig hur det gick till....

Jag kom trots allt i god tid till utställningen ändå... Förutom att jag gjorde skumma markeringar i utställningskatalogen framför alla olika marsvins namn, så debuterade jag dessutom som domarsekreterare i marsvins-sammanhang! Jag satt och skrev för Jens Lindgren - en mycket aktad uppfödare och domare i marsvinskretsar. Det var mycket trevligt, och Jens var på ett strålande humör hela dagen. Jag har fungerat som domarsekreterare både på hundutställningar och hästutställningar - flera gånger dessutom, men det är ju alltid lite pirrigt när man inte riktigt har "total koll" på hur det egentligen ska gå till. Jag hade dessutom tre marsvin själv med mig som jag ställde ut. Kardemumma var lite mjällig i hårbotten på kvällen innan, samt att han lyckats kissa ner sitt släp lite rejält. Jag var helt enkelt tvungn att bada honom. Men han fick trots detta 87p av 100 möjliga vilket jag nog ändå är ganska nöjd med. Varför det inte är bra att bada lunkaryor dagen innan en utställning? Jooo - pälsen ska vara STRÄV och inte babymjuk... Kardemummans 2 månader yngre helbror hade precis blivit såpass stor att han kunde ställas ut. Domaren tyckte sig först hitta en extravirvel, men bestämde sig tillslut för att det var en sk. "delning" i pälsen - och dömde ner honom ganska rjält pga detta. Annars var det bra ;-). Lottie är fortfarande ganska liten och "klen" för sin ålder, så hon fick inte så höga poäng hon heller. Hur det nu än var så var dagen vansinnigt trevlig! MEN. Det var inte bara officiell utställning med utställare från lite alla möjliga håll. Det var dessutom KM för oss som bor i Östras lokalområde. Som lingon på moset hade man smaskat i ordentligt och passade på att ha ÅRSMÖTE i Östras lokalområde som en käck avslutning på dagen. Diskussionerna gick stundtals höga, och inte många "rediga" tankar kunde formuleras på ett tillräckligt kreativt sätt för att dölja personens i fråga stora trötthet. Vi satt alla tillslut och sneglade i kors...

Söndagen fick jag ägna mig åt marsvinsburar... Jag stressade inte precis med det, och då gick det också helt riktigt åt större delen av dagen. Det kan ju ha viss betydelse att jag inte klev ur sängen förrän närmare 11 på förmiddagen! Kände mig nästan som en käck tonåring igen :-). Den där tunga tröttheten satt dessutom kvar i kroppen hela dagen - precis som det var i begynnelsen av det glada 80-talet! Jag hade verkligen planerat in en ridtur också frampå kvällskvisten. Men si av detta blevo intet! Det var väl lika så bra egentligen. Förmodligen hade jag ramlat av min kära häst! Jag hade väl helt enkelt somnat i sadeln...

Idag har jag så först varit en tur till en av de vårdcentraler jag jobbar på. Jag hade bara 2 besök inbokade på förmiddagen. På eftermiddagen var det öppet hus på Beroendekliniken i Linköping, som fått nya trevliga lokaler att husera i. Upplägget var mycket bra. De bjöd nämligen på sex olika föreläsningar på lite olika teman. Så jag har lyssnat på tre otroligt kunniga och engagerade föreläsare/läkare/sjuksköterskor som talat om opiatmissbruk, kvinnor och alkohol samt tablettmissbruk. Mycket intressant, och sååå inspirerande att lyssna på riktiga proffs som brinner för sitt jobb! Kvällen har avslutats på sedvanligt vis - nämligen i ridhuset. Det gör jag varje måndag, och då är jag, som vanligt, ridlärare för den som mot all förmodan skulle ha missat detta! Men det var så KALLT i kväll!!! Tårna var helt väck, och fingrarna har jag inte mjukat upp ÄN!

Drabad av "romansjukan"/Kicki