Det är nog inte många som har undgått att det går en ganska spännande serie på SVT. Det handlar om en av "Sveriges sämsta skolor" där man plockat ut en klass som försökskaniner. De ska nämligen på tre månader förändra sin inställning till sig själva och sina möjligheter till prestationer, så de ska bli "Sveriges tredje bästa skola". Den är mycket intressant att följa, av många skäl. Maken, som är utbildad lärare, delar dock inte min entusiasm. Det är många år sedan han hade unga elever - men han har nog alltid varit ganska kritisk till hur skolan många gånger fungerar. Han tycker att det inte kommer fram några nyheter precis i programmet, och då behöver man inte lägga tid på att se det :-).

Själv är jag så otroligt fascinerad över samspelet mellan människor. Det är så ofta som rädslan ligger som ett hinder för att mötas och få till en förändring. Inom mitt eget gebit finns det en uppsjö av olika teorier på vad som krävs för att en människa ska må bra. KBT (kognitiv beteendeterapi) är väldigt i ropet och används både lite här och lite där i olika sammanhang. Men åter och åter igen så kommer man genom studier fram till samma sak. Jag tror inte det är någon skillnad på vad man har för proffesion. Det är MÖTET som är det betydelsefulla!! Alltså, sättet en människa känner att han/hon blir bemött på, och vilket förtroende man får. Man kan säkert hitta olika supermetoder som i vissa fall fungerar. Men utan engagerade behandlare/lärare/ledare så faller det lika platt som en utpyst ballong.

Den röda tråden hos dessa åtta superpedagoger är just deras angagemang! De tillåter liksom inte ungdomarna att lyckas sämre än de har förutsättningar för. Då kan man behöva lite olika "knep" för att nå dit. Uppmuntran och åte uppmuntran, men också väldigt tydliga gränser för vad som är ok. För att kunna vara tydligt på ett effektivt sätt så krävs det att man innan fått en relation som håller för det. Det ska inte finnas en skugga av misstanke att en gräns sätts för att man inte är tillräckligt omtyckt! Jag blir väldigt sugen på att få vara  med i processen!! Så underbart att få vara DÄR när Ala faktiskt kommer till gymnastiksalen för första gången på många år!! Tänk att få vara DÄR när man talar om för grabben att han lyckats super på sitt matteprov - och framför allt se den stora lyckan hos föräldrarna!!

Jag ser många paralleller till mitt eget jobb. Människor reser på sig och börjar söka sig nya vägar - vågar tro på sig själva. Det är helt underbart!! Det är otäckt så ofta människor "blir" vad andra ger förutsättningar för. Ibland tänker jag på min gamla lärare som en gång sa att "ni skötsamma flickor längst fram ska hålla er väl med de stökiga grabbarna längst bak - det är de som komme ge er jobb i framtiden! Med det ville han ha sagt att det är inte alltid som talanger får möjlighet att visas i skolan. Den stökige grabben kanske blir en alldeles lysande entreprenör! Det är inte alltid som det är bra för själen att vara "för lydig" heller ska gudarna veta!! De kommer till mig 30 år senare med ångestproblematik...! Stor eloge till alla er lärare som vågar plocka fram det ostyriga i eleverna - och låta dem få utvecklas på sitt sätt. Ni betyder otroligt mycket för era elever - inte bara som kunskapsförmedlare.

Hoppet lever!/Kicki