Sent isäng igår - tidigt ur säng idag. Det är hästägarens lott i livet. Nästan hela familjen drog iväg till ridskolan och tog hand om alla hästarna på morgonen. Det går undan ganska fort när vi är några som hjälper till. Ungarna har faktiskt blivit väldigt duktiga på att mocka, spåna och sopa mm. Jag är annars ganska petig med sådant faktiskt.... Det kan vara lite varierande kvalité på detta annars...

Jag hade planerat att rida ett dressyrpass i ridhuset efter mockandet. Dessutom hade jag tänkt ge sonen nr. 4 en liten duvning på ponnyn Tips. Men av detta bidde intet! Jag tog ju i men enfald för givet att det inte skulle vara några aktiviteter i ridhuset på påskdagen. Men där högg jag i sten! In strömmade små förväntansfulla ridlekisar, så jag insåg ju snart att jg inte hade lust att vänta ut telningarnas framfart. Först försökte jag få son nr. 2 att tillsammans med son nr. 4 ta varsin häst och rida ut i skogen. Men den äldre av de tu hade inte några ridkläder med sig - och bomvägrade att rida en meter utan.... "Som straff" fick han ta över mockandet så red jag ut i stället med son nr. 4.

Wossna var verkligen på bettet! Hon blir dessutom ganska pigg precis innan hon kommit in lite i andra andningen. Jag försökte galoppera lite försiktigt i en backe, men fick ganska snart avbryta. Hon tänkte inte alls gå "lite försiktigt" - och utan brodd var det liksom inte rådigt med detta tempo i skogen idag! Det var fullt av isfläckar överallt, men dock väl synliga på den stenhårda grusvägen. Vi travade friskt i stället. Men när vi hade skrittat en stund och var på väg hem så hade mitt eldiga fullblod lugnat ner sig lite, så det blev en härlig galopp i alla fall. MEN - hon halkade rejält ett par gånger ändå! Usch - kunde gått illa faktiskt!

Jag fortsatte med marsvinslådor när jag kom hem. På kvällskvisten blev det rejält mycket kallare, och när jag tillslut gick in "för kvällen" var termometerns nere på -12 grader.... Det är verkligen upp - och - nervända världen! Hoppas innerligt att de tappra lökarna som tittat upp inte fryser bort alldeles!

Vaaaar är våren!!?/Kicki

Min dag började i ridhuset! Eller, jag vaknade givetvis hemma! Men sedan släntrade jag snabbt iväg till ridhuset. De som hade stalljouren hade inte hunnit ta ut alla hästar, så både Tips och Wossna stod inne. Det betydde att jag snabbt bestämde mig för att rida även Tips! Det är ganska länge sedan jag gjorde det, och jag var LYCKLIG när jag ridit färdigt på honom. Tips är en C-ponny som bara mäter 134 cm över havet. Men han är väldigt viktbärande och stadig, och känns mer som att rida stor häst än en ponny! Han gjorde till slut sitt bästa, och jag var riktigt nöjd med honom.

Efter Tips var det Wossnas tur. Jag upptäckte samma sekund som jag satte mig på hennes rygg den stora fördelen av att faktiskt rida en liten ponny innan. Wossna verkade nämligen otroligt stor plötsligt :-). Hon mäter annars ca 156 cm i mankhöjd, och är alltså ganska lien för att räknas som "stor häst". Jag var tillslut mycket nöjd med henne också. Bland annat så minskade jag traven REJÄLT så hon nästan piafferade på stället. Hon hade verkligen energi i steget, och verkade tycka det vara roligt att jag gjorde något annat än "det gamla vanliga" öppna, minska/öka volterna i diverse gångarter samt lit annat tänjande och böjande.

En liten tur till Konsum efter ridningen, och sedan bar det iväg hem. Där väntade lite marsvinslådor att bli rena, och sedan var det duschen som gällde! Mina föräldrar kom till kl. 20 och då var maten faktiskt färdig! Vi åt köttfondue (eller hur det stavas...!) med ägg, sill och potatis till. Vi blev alla mätta och goa, och hade GOD tid på oss innan vi skulle bege oss till kyrkan. Klockan 23 var det så midnattsmässa, och vår son nr. 3 skulle alltså döpas! Det var otroligt högtidligt och fint alltsammans. Alla konfirmander var ditkommenderade, och några flickor ett par rader bakom oss fann hela gudstjänsten otroligt uppmuntrande tydligen, då de fnissade konstant i EN TIMMES TID! Just då kändes det som en välsignelse att jag bara fått söner...

Dopet var väldigt stämningsfullt och jag tyckte nog att prästen gjorde det till ett mycket personligt tillfälle för de båda dopkandidaterna. Jag har faktiskt aldrig varit med om "vuxendop" i Svenska kyrkan förut, utan det har varit i frikyrkan som jag har varit. Inga av våra barn är barndöpta då vi tycker att de ska få avgöra en sådan sak själva. Därför är det ju extra roligt när den snart 15-årige sonen faktiskt alldeles själv har kommit fram till att han vill vara döpt. Gudstjänsten var klar på en timme, så 00.20 var vi tillbaka hemma igen. Tio minuter senare låg jag i sängen ;-)

Burr FY vad kallt det har blivit!/Kicki

Bilden föreställer sönerna nr. 2 och 3 för några år sedan på en dressyrtävling. Det var deras första dressyrtävling, vilket var en kvalomgång i div III dressyr. Sonen som sitter på den UNDERBARE Daddys Boy blev 2:a i klassen, och sonen bredvid blev 3:a. Det är inte utan att ett modershjärta fylls av nostalgi...

Idag har jag varit med son nr. 4 på hoppträning. Äntligen har jag letat reda på pelhambettet, och sonen hoppade med detta för första gången. Tips gick så otroligt fint, och sonen log större och större för varje gång han hoppade. Tillslut släppte han båda tyglarn efter att ha hoppat sista hindret i en omgåg, och sträckte armarna rakt upp och gjorde segertecknet. Han fick viss support från oss morsor på läktaren, men han gjorde bara så en gång ;-)...

Direkt efter hoppningen hade jag en kurs för grönt kort. Alla som tävlar inom Ridsportsförbundets tävlingar måste ta "grönt kort" för att visa att man känner till Tävlingsreglementet, från och med när man fyllt 13 år. Innan dess räcker det med att en förälder har "grönt kort". Under tiden pysslade sonen om sin ponny. När han var färdig med det så lekte han en stund med en annan kille som också varit med på hoppträningen. På vägen hem så riktigt bubblade det om honom så glad var han! Det var så härligt att se hans stora lycka, och han talade om gång på gång hur underbart roligt det hade varit att hoppa idag :-)! Tänk om det kan få vara så enkelt som att ett byte av bett gör "hela skillnaden"!? Men, som luttrad mor har jag lite svårt att tro på en så enkel lösning, men det kan ju helt klart vara den lilla skillnaden som behövs för att sonen ska komma vidare.

Jag har städat ur de tre stora marsvinslådorna jag har som heter "Dilling" och är inköpta på IKEA. Egentligen tycker jag inte alls om dem, för de är väldigt bökiga att skura. Men de är bra att ha marsvin i... Jag ska ta fler lådor i morgon. Då har jag också tänkt att jag ska ta mig en liten ridtur själv också. Det blir nog tyvärr ingen skogstur som annars var planerat pga all is på vägarna. Sedan blir det dop! Son nr. 3 går och läser för att konfirmera sig. Ingen av våra barn är barndöpta, så för att kunna få konfirmera sig i Svenska kyrkan så krävs det ett dop först. Detta har han valt helt och hållet själv, och vi blev kanske lite förvånade att han faktiskt tagit det steget. Men, det var ju å andra sidan vårt syfte med att inte döpa ungarna som små. De skulle få bestämma det själva! Det ska bli väldigt roligt och lite högtidligt. Det finns egentligen bara ett MEN. Dopet är kl. 23.00 i morgonkväll...! Det blir sk. midnattsmässa till påskdagen, och det kan ju kanske vara stilfullt. Men vi har stalljouren morgonen efter...!

GLAD PÅSK!/Kicki

Vintern är nämligen i antågande! Man kan ju tycka att den redan är här faktiskt! Det var -10 när jag åkte hemifrån i morse! Så kallt tror jag inte det varit en enda gång denna "vinter" på mina breddgrader. Varningar har gått ut i radion att folk ska se över däcken på sina bilar inför den stundande helgen. Påskhelgen lär vara den helg då vi är som mest ute och åker till semestermål/släktingar i våra bilar. Själv ska jag och familjen stanna hemma på bekvämt avstånd från fjällen ;-). Jag tycker att det är riktigt roligt att åka skidor egentligen, men har faktiskt inte varit på skidsemester på 17 år! Om man nu är "djursamlare" som jag, så har det vissa konsekvenser. Det är inte alls lika lätt att åka iväg någon stans längre bort. De små marsvinen har sannerligen inte gjort möjligheterna större! Men marsvinskvitter är ganska trevligt det också :-).

I morgon kommer jag att få närvara när näst yngste sonen har hoppträning. Den är förlagd till tidig förmiddag i stället då alla är lediga. Jag ser fram emot det faktiskt, även om jag känner att en sovmorgon inte hade suttit helt fel. När man vinglar upp strax innan fem på mornarna i veckan så är det ganska skönt att kunna få "dra sig" till klockan blir halv nio i alla fall... Jag är egentligen en riktig sängråtta - så varför jag har "valt" att ha jobbet på ett så okristligt avstånd så jag tillbringar fyra timmar varje dag bara att ÅKA kan man ju verkligen fråga sig! Jag har dessutom vansinnigt svårt att komma i säng hyfsat på kvällarna. Jag ser det som en seger varje gång jag faktiskt krupit ner mellan lakanen (jooo - några nätter i TV-soffan har det ju blivit....) innan klockan blir 24. Det håller naturligtvis inte, och jag hoppas kunna vända denna ganska självdestruktiva trend nu när jag har hela fyra dagar ledigt.

Det är en strålande vacker dag idag när jag tittar ut genom fönstret! Som vinterdag betraktad! Snön gnistrar vit och oskuldsfull på både bygnader och gräsmattor. Solen lyser faktiskt ganska intensivt SAMTIDIGT som det snöar med snöflingor stora som cornflakes. Men som en vårdag betraktad så är den bara så helt genomusel! Solen får gärna stanna, men snön kan ta och packa ihop nu tycker jag! Jag har sett fram emot att börja kunna rida ute i padocken lite mer, samt rejsa runt lite i skogen där ingen behöver uppröras över hur vådslöst jag rider... Nu är det is och snö där jag annars hade tänkt mig dåna fram i eldig galopp. Riktigt sååå modig är jag inte så jag utmanar ödet faktiskt. Risken för att något händer är allt för stor, och då får man väl vackert "harva" vidare i ridhuset då.... Men det irriterar mig! Jag vet ju hur välbehövligt det skulle få vara för Wossna att få en "skogsperiod" nu, med mycket galopp där hon faktiskt kan få välja hastighet... Fullblod behöver få springa! Jag tror på fullt allvar att de blir deprimerade annars!

"Dagens bild" är också den hämtad från Frankrike från förra året. Det var påsk då med, men lite senare än vad det är i år. Det är vinrankor som jag har försökt att få med på bild. Jag tittar faktiskt ofta på mina "Frankrikebilder" från förra året på denna bloggen, och blir lite varm inombords. Det väcker trots allt roliga minnen till liv. Vi hade som familj en väldigt trevlig vecka tillsammans när vi hälsade på äldste sonen som förra året befann sig som utbytesstudent i Frankrike. Gissa om han är bra på franska...! Dessutom fanns det så många otroligt vackra vyer att fotografera :-).

Visst ÄR det vår - egentligen...?/Kicki

Tja - här är det "riktigt muntert"... Missförstå mig rätt! Jag mår prima. Det är bara äldste sonen som är vissen med halsont och feber. Den får han nog behålla för sig själv hoppas jag...! Det är min hemsida som är av det surare slaget för tillfället! Jag har surftown som webhotell, och det har jag nog tyckt fungerat riktigt bra. Jag bestämde mig dock för att byta abonnemang, och har också så gjort. Det är här någonstans som det krångliga har uppstått. Jag är verkligen ett äkta blåbär när det gäller hemsidor osv. På något märkligt sätt har jag ändå med Publishers hjälp lyckats få till en hemsida jag faktiskt varit stolt över. Jag har lyckats föra över filerna till mitt webhotell - tidigare.... Nu är det som förgjort! Jag hittar inte samma vy som jag jobbat i tidigare, och jag har inte heller haft tiden att sitta och "pula" som det skulle behövts. Tja, www.poppys.se kommer så småningom att fungera - det lovar jag! Men under tiden så får ni hålla tillgodo med min blogg....

Och så har vintern kommit..... Och det hela tre månader för sent om ni frågar mig! Det har snöat i omgångar sedan i måndags, och enligt SMHI ska det fortsätta så ett tag till. Jag längtar så intensivt efter våren, så jag blir nästan yr! Jag vill att det ska vara blommor som lyser upp marken, och inte snö... Det har varit en hel del avåkningar här omkring, vilket jag förvisso tycker är lite märkligt. Man behöver ju inte vara allt för klipsk för att begripa att snö och is på vägen betyder halt...! Detta dessutom när jag vet att det är flera som redan bytt till sommardäck :-).

Jag går i väntans tider... Det är mina håriga grisar ånyo som skänker mig denna spänning! En kull har ju som sagt redan dykt upp, och blir fyra veckor nu i rappet. Men sedan väntar jag egentligen på fem honor till! Jag börjar bli ganska tveksam om två av dem verkligen ÄR dräktiga. Det är mina egna uppfödningar "Poppys" Goldie och "Poppys" Fairytale som borde fått smått nu egentligen! De KAN ju vara dräktiga, men blivit parade betydligt senare än vad jag räknat med. Jag tyckte annars att jag kände lite hårda gryn för dryga månaden sedan - men det kan ju vara fel också. SÅ stor erfarenhet har jag trots allt inte av marsvin än så jag kan utropa mig till någon slags expert ;-). Mumlans bebisar är dock bara såååå ljuvliga! Den lilla honan Qruella kommer definitivt stanna hos mig :-). Jag har inget sparat efter Mumlan, så jag blev väldigt glad när jag hittade denna lilla fröken i lådan en kväll. Killarna är fina de med, och särskilt den som är vit med två fläckar av silveragouti. Han har så fint och kraftigt huvud och härligt runda och stora ögon. Men - inga fler hanar blir det! Jag får väl ta lite bilder och lägga upp här i stället i väntan på att min hemsida och jag åter blir kontanta.

Snöiga hälsningar/Kicki

Jag har haft en mycket intensiv, men rolig helg. I mina hemtrakter kom dessutom förken vår på besök och fick mig nästan tro att det skulle bli vår nu också. Vi har haft ett helt underbart väder, med värmande sol, vindstilla och kylig skugga. Precis som "det ska vara". Idag har dock kung Bore hostat till lite igen, och just nu singlar vita flingor utanför mitt kontorsfönster. Jag vill inte ha snö NU!! Hästarna har fått gå utan täcke på dagarna, och deras pälsar bara RASAR i stora sjok. Man har hästhår med sig överallt... Det är en ganska besvärlig tid när man näst intill behöver cyklop och munskydd för att kunna borsta sin häst utan att den egna munnen/ögonen sätts fullständigt igen. De små rackarna kryper dessutom in i kläderna och sitter och sticks. Men hästarna trivs :-).

I lördags var det årsmöte hemma hos mig. Visserligen är min familj relativt stor, men det var inte årsmöte i "Westerdahl family", utan i AHIS (Arabhästen I Sporten). Det blev en mycket trevlig eftermiddag och kväll som jag kommer komma ihåg länge tror jag :-). Jag hade vid ett svagt ögonblick lovat att stå för middag på kvällen, och jag har ju lite svårt att "yxa till på en höft". Ska det vara så får det också bli... Det bidde avocadosoppa till förätt, burgundisk köttgryta till huvudrätt och glass med annanas under kokostäcke till efterrätt. Jag tror inte det var någon som gick hungrig när kvällen led mot sitt slut.

Vi har dessutom blivit ofrivilliga åhörare av kattkören... Det är alltså på det viset att det är mars, och vi har katter...! Det där gnällande jamandet som skär genom märg och ben har alltså startat! I helgen var de mer skrikiga än vanligt. Flugorna har vaknat till liv också, och på söndagen var vår södergavel svart i stället för gråvit! Äckligt var ordet - bläkh!!

Söndagen ägnades åt alla hästarna på ridskolan, då det var vår tur att ha stalljouren. Det är riktigt mysigt att gå och rumstrera om själv i stallet. Visserligen är man uppbunden hela dagen, och visserligen är det emellanåt ganska tungt arbete - men det är rena terapin. Efter att sjutton hästar är mätta och nöjda och utsläppta i diverse hagar, och efter att alla spiltor är mockade så kan man känna sig ganska nöjd faktiskt ;-).

Men, jag är allt lite trött idag../Kicki

Bilden föreställer ett marsvin av rasen alpaca från utställningen i Gammalkil.

Åhh vad man mår bra på hästryggen! Rena rama medicinen - mot det mesta faktiskt. Jag satt verkligen inte och "fesred" utan fick igång jetmotorerna där bak på Wossna rejält. Hon kan emellanåt bli lite väl lätt i framvagnen i de lägena... Och hon tycker fortfarande att det är ett märkligt påhitt med sporrar... Fast hon accepterade dem på ett annat sätt igår än hon gjort tidigare. Innan har hon nästan blivit förnärmad när jag har sporrarna på mig. Igår var det lite mer "ja, ja - jag SKA - tjata inte!" Hon är dock inte den långsinta typen, och bara några steg efter en sådan protest har hon redan glömt att hon är arg.

Det är en skör spindeltråd av balansgång... Liiite för mycket press, och mitt lilla fullblod blir lite väl "vass" som hopptränaren kallar det. Eller, för mycket "på" som jag kallar det. Numera ber jag dock inte om ursäkt, utan ber henne anstränga sig trots att det tar emot. Och tillslut gör hon ju det :-). I galoppen bland annat så innebär det att jag petar till lite på inre bakbenet med spöt. Och då menar jag verkligen PETAR! Det är mer som en mjuk beröring egentligen - men Wossna brukar svara med ett mellanting mellan bockning och bakutspark. Men tillslut så tar hon trots allt i mer när jag inte ger mig utan fortsätter att knacka på.

Jag red mycket minska - öka volten i både trav och galopp. Hon vill ogärna jobba med böjda bakben och välplacerade bogar... Det är ju mindre jobb att bara vara smidig och likt en skuttande planka ta sig igenom det lilla voltspåret. I de lägena händer det att hon byter om galopp, och det har blivit mycket värre sedan hon går på lektion. Men igår var jag helt ensam i ridhuset och hade god tid på mig att verkligen parera och lotsa henne. Jag red en hel del öppna i både skritt och trav, samt "framdelen innanför" på stora mittvolten. Väldigt mycket tänjande arbete med andra ord, och jag tycker nog att det är vad mitt lilla sto behöver.

När jag gick över till att göra bakdelsvändningar blev det verkligen mycket tydligt hur "sned" hon är. Åt vänster fungerar det nästan bra ;-). Hon trampar runt sin bakdel och är rättställd. Det går kanske i hastigaste laget, men hon jobbar rätt genom kroppen. Åt höger dock förstår hon inte var jag vill! Jag fick tillslut ta det verkligen steg för steg. Jag kände SÅ tydligt att hon verkligen INTE FÖRSTOD. När jag bad henne flytta framdelen samtidigt som hon skulle vara formad i kroppen blev hon väldigt villrådig och bara stod still tillslut. Jag tog det steg för steg, och när hon inte begrep så vände hon sig och nafsade lite i min högra skänkel. Det var nästan som om hon ville ha lite tröst.... "Matte hjälp mig, vad vill du egentligen".

När hon faktiskt kunde flytta framdelen åt sidan utan att gå bakåt eller ställa om sig så berömde jag henne våldsamt. Jag fick världens frust till svar! Vi gjorde om det ett par gånger till - långt ifrån någon tävlingsprecision på det!! Men poletten hade ändå ramlat ner. DÅ slutade jag med träningen för kvällen och galopperade av henne. Det är så underbart att bara ställa sig i lite lätt sits och rulla med i galoppen. Wossna sträcker verkligen ut halsen framåt - nedåt och får en låååång båge i rygg/hals. Jag känner att det är mycket mer effektivt än att trava av. Dessutom trivs hon bättre i galopp än i trav, och bär sig själv lättare.

Tja - lite fikonspråk tillslut.../Kicki

Det är nog inte många som har undgått att det går en ganska spännande serie på SVT. Det handlar om en av "Sveriges sämsta skolor" där man plockat ut en klass som försökskaniner. De ska nämligen på tre månader förändra sin inställning till sig själva och sina möjligheter till prestationer, så de ska bli "Sveriges tredje bästa skola". Den är mycket intressant att följa, av många skäl. Maken, som är utbildad lärare, delar dock inte min entusiasm. Det är många år sedan han hade unga elever - men han har nog alltid varit ganska kritisk till hur skolan många gånger fungerar. Han tycker att det inte kommer fram några nyheter precis i programmet, och då behöver man inte lägga tid på att se det :-).

Själv är jag så otroligt fascinerad över samspelet mellan människor. Det är så ofta som rädslan ligger som ett hinder för att mötas och få till en förändring. Inom mitt eget gebit finns det en uppsjö av olika teorier på vad som krävs för att en människa ska må bra. KBT (kognitiv beteendeterapi) är väldigt i ropet och används både lite här och lite där i olika sammanhang. Men åter och åter igen så kommer man genom studier fram till samma sak. Jag tror inte det är någon skillnad på vad man har för proffesion. Det är MÖTET som är det betydelsefulla!! Alltså, sättet en människa känner att han/hon blir bemött på, och vilket förtroende man får. Man kan säkert hitta olika supermetoder som i vissa fall fungerar. Men utan engagerade behandlare/lärare/ledare så faller det lika platt som en utpyst ballong.

Den röda tråden hos dessa åtta superpedagoger är just deras angagemang! De tillåter liksom inte ungdomarna att lyckas sämre än de har förutsättningar för. Då kan man behöva lite olika "knep" för att nå dit. Uppmuntran och åte uppmuntran, men också väldigt tydliga gränser för vad som är ok. För att kunna vara tydligt på ett effektivt sätt så krävs det att man innan fått en relation som håller för det. Det ska inte finnas en skugga av misstanke att en gräns sätts för att man inte är tillräckligt omtyckt! Jag blir väldigt sugen på att få vara  med i processen!! Så underbart att få vara DÄR när Ala faktiskt kommer till gymnastiksalen för första gången på många år!! Tänk att få vara DÄR när man talar om för grabben att han lyckats super på sitt matteprov - och framför allt se den stora lyckan hos föräldrarna!!

Jag ser många paralleller till mitt eget jobb. Människor reser på sig och börjar söka sig nya vägar - vågar tro på sig själva. Det är helt underbart!! Det är otäckt så ofta människor "blir" vad andra ger förutsättningar för. Ibland tänker jag på min gamla lärare som en gång sa att "ni skötsamma flickor längst fram ska hålla er väl med de stökiga grabbarna längst bak - det är de som komme ge er jobb i framtiden! Med det ville han ha sagt att det är inte alltid som talanger får möjlighet att visas i skolan. Den stökige grabben kanske blir en alldeles lysande entreprenör! Det är inte alltid som det är bra för själen att vara "för lydig" heller ska gudarna veta!! De kommer till mig 30 år senare med ångestproblematik...! Stor eloge till alla er lärare som vågar plocka fram det ostyriga i eleverna - och låta dem få utvecklas på sitt sätt. Ni betyder otroligt mycket för era elever - inte bara som kunskapsförmedlare.

Hoppet lever!/Kicki