Alla inlägg under april 2008

Av Kicki - 29 april 2008 16:50

Idag fungerar det fint att låta luften passera näshåla och luftrör! Jag har nog bara snytit mig två gånger än så länge... Fortfarande har jag dock en beslöjande mörk röst. Fortfarande säger folk till mig "nejmen - är du förkyld!". Fortfarande svarar jag hurtigt "detta är bara efterdyningar - FÖRRA VECKAN skulle du sett!". Men jag har klarat av min arbetsdag utan bakgrundstoner av huvudvärk. Sommaren är ju dessutom på besök, och sådant är ju alltid trevligt.


Nej nog om trivialiteter - eller? Jag har gjort den förvånande upptäckten gång på gång att det just är trivialiteter som "folk" vill läsa om. Man vill helt enkelt läsa om skoltrötta artonåringar som spyr ur sig hur fantastiskt jobbigt det kommer bli att plugga till provet i morgon. Man suger hemskt gärna i sig de käcka flickornas bloggande om vad DE tycker är "helt rätt" att spöka ut sig i till sommaren, eller vilken chic väska man bara inte KAAAN leva utan. Eller den trötta hemmafruns vedermödor med att få snuviga barn att ta medicin. Alltså - helt vardagligt dravel. Men hur bara KAN man dag efter dag släntra in på bloggar om "hur fulla jag och kompis X var igår".


Jag har alltså bloggsurfat för den som inte hängt med i mina tankar... Och utifrån min horisont så är det inte de bloggar som har något intressant eller tankeväckande som drar de stora skarorna... Jag BRYR mig verkligen inte om vad någon blondin tycker om Madonnas bästa hits! Och ARG blir jag när jag halkar in på dessa vanligtvis ganska rosa sidorna, lurad av en intressant bloggtitel. Jag förstår så innerligt väl att den som sitter och skriver i sin blogg har ett behov av det. Men det är just detta att bloggar som jag kan tycka är intressanta, fyndiga, tänkvärda, engagemangsväckande och som verkligen bidrar till att göra världen något större inte har fler besökare... Är vi verkligen så förslöade att det mesta vi kan klara av är ett badräktsmode inför stundande sommar. Det gör mig faktiskt bedrövad! Uppmaningen om att sätta ut ljus för Englas skull spred sig som en löpeld. Många hörde också uppmaningen. Men sen då? Har jag verkligen gjort vad jag har kunnat efter att ha letat reda på ett överblivet gammalt ljus och ställt i ett fönster!?


"Dagens låt" - vad är det för något? När det fortfarande finns skivor att köpa med Queen och Manfred Manns Earth band ;-).... Om nu någon bloggare av "dravelsidor" skulle känna sig träffade - så för all del. Fortsätt kära ni att skriva. Jag förstår så väl att man har detta uttrycksbehov! Jag är ju som sagt medlem i den klubben... Det är läsarna jag inte förstår mig på. På något sätt kan jag tycka att antalet besökare skulle stå i proportion till hur intressant det är. Och det är som sagt här som jag får skrämselhosta. OM det är så att intresset för nyaste nagellacksfärgen är så mycket mer intressant än hur tex vårt samhälle i stort fungerar utifrån enskilda personers perspektiv så blir åtminstone jag mörkrädd...


Surkärringen behöver verkligen komma ut på en tur... I skogen på sin häst! Jag är nog lite understimulerad, och då går energin åt till att uppröras ;-). Det blir så absurt bara. I ena bloggen kämpar en liten sparv med näbbar och klor för att finna en anledning att fortsätta kämpa lite till, och i andra bloggen diskuteras det livligt huruvida Carl Bildts kavaj på Idrottsgalan var ett genidrag eller höjden av smakbrist. Visst, jag har harklat mig en smula i denna blogg om joggingbrallor. Men min utgångspunkt var mer vilka signaler som folk i dylik utrustning trots allt sänder ut till sin omgivning. Jag kan känna mig lite bedrövad över just detta fenomen att man inte bryr sig ens om sig själv. Min önskan med min blogg är ju att du som läser ska beröras på något sätt. Ibland blir det med högst triviala saker, men lite som ett titthål in i min värld - såsom jag presenterar den. Men - lättsmält ska det tydligt vara. Ett ljus kan man ju tänka sig att rota fram, men sedan tillbaka till "min lista på bästa popartisterna"....


Ugh!/Kicki

ANNONS
Av Kicki - 27 april 2008 22:10

Men inte min förkylning! Jag hade nog hoppats på att bli kvitt nästäppa och hostattacker ganska fort, men den biter sig envist fast. Jag har annars för mig att om en förkylning mer eller mindre anfaller en så retirerar den också ganska fort. Jag har dåligt minne helt klart!


Jag vet inte riktigt vad man ska ha helger till egentligen? De har en tendens till att bara skapa dåliga samveten. Det är SÅ mycket man "borde" göra på helgen, och ännu mer man "ska". När det så blir söndag kväll så infinner sig det allt för ofta en olustig känsla av att jag nog ändå glömt något viktigt, eller varit tvungen att göra omprioriteringar - igen.. Denna helgen har jag avstått från att rida pga min förkylning. Jag vill inte dra ut mer på eländet genom att kyla ner mig med en frisk skogsrunda i sadeln. Men vad vet jag? Det kanske hade varit exakt det som jag skulle ha behövt... Men det är snudd på förmätet att gnälla! För mig är det nog att betrakta som "lyxproblem" egentligen. Den som vill ha lite mer perspektiv på sin tillvaro rekommenderas att gå in och läsa Vendelas blogg! Skäms den som efter denna läsning gnäller över nästäppa!!


Jag har alltså varit sjukskriven torsdag till fredag. Om jag hade helgjobb skulle jag varit sjuksriven då också... Successivt har jag blivit piggare och fått klarare röst. I går lördag hade vår familj stalljouren på ridskolan, och sådant kramar musten ur den lilla orken man har. Alltså blev det inte mycket annat gjort denna dag... Familjen har hyrt en liten etta i samhället för att underlätta för speciellt de äldre grabbarna att gå på aktiviteter, eller ha någon stans att vänta innan vi kan komma och skjutsa hem dem. MEN vi har sagt upp den nu till 1 maj, så helgen har också gått till att flytta och städa... Jag drog ett halvt strå till stacken idag med lite städning.


För att klämma in lite marsvin i villervallan också...  Antagligen har mina långhåriga skönheter fullständigt missuppfattat detta med vår! Men ALLA mina marsvin är numera sk. "tuggade"!! De har väl fått för sig att man ska ha kort hår till sommaren... Utom Kardemumma som sitter själv. Men han å sin sida har lyckats med konststycket att SLITA loss en stor pälstuss på baken - så han är långt ifrån utställningsbar han också... Det blir med andra ord ingen utställning för min del den 17 maj :-(


Vädret har stått mig bi, och på det hela taget har jag nog egentligen haft en hyfsad helg. Veckan som ligger framför jobbar jag bara tre dagar. Men det är föga tröst... Jag behöver nämligen sitta och slita med deklarationen när jag skulle kunna ha njutit av ledighetens fröjder. Det bidde nämligen inget sådant denna helgen... Det där med måsten som man inte klarat ut när man borde...


Nya friska tag!/Kicki

ANNONS
Av Kicki - 23 april 2008 22:32

Nu sitter jag så äntligen vid mitt skrivbord, efter en lång dag. Innan förkyldningen bröt ut igår, hade jag planerat denna dag ganska finurligt - om jag får säga det själv. Jag skulle ha gått ut till hästarna direkt efter att jag skickat iväg ungarna till skolbussen, för att sedan ge mig ut på en lite uppfriskande skogstur. Därefter skulle jag ha mockat och gjort färdigt för att bara ta in de ädla djuren på eftermiddagen. En dusch, och sedan iväg med destination mina föräldrar. Nu blev det inte alls så! Jag hamnade i stället i den numera berömda TV-soffan och kände mig ganska utslagen. Några näsdroppar fanns det inte så mycket som en skymt av oavsett i vilket skåp jag tittade. Så där låg jag och kände hur slemhinnorna i näsan vidgade sig allt mer. Ett par av ungarna var hemma från skolan idag - också på grund av dåligt mående. Det var knappt att jag gjorde mig förstådd när jag ringde till respektive skolor för att sjukanmäla telningarna...


Av gammal erfarenhet vet jag att en varm dusch kan göra underverk på fler än ett sätt. Och mycket riktigt så hoppade mina stämband igång en smula där i duschen! Det är nog därför folk väljer att sjunga just i duschen... När jag krupit i lämpliga kläder samt på något sätt lyckats åla mig ner i ett par svarta strumpbyxor, var det dax att ge sig iväg. Det fick bli ett stopp på vägen trots allt, för att göra en så skyndsam visit det nu bara gick på Apoteket. Nässpray och halstabletter inhandlades, samt ny maskara. Jag målar mig inte regelbundet nu för tiden, så min gamla hade helt enkelt torkat ihop upptäckte jag... Lite försiktigt försökte jag nynna med i bilradion, för att på så sätt sjunga upp.


Tack och lov var jag ombedd att sjunga endast en sång! Jag bad kantorn att spela ett mellanspel mellan varje vers dessutom, så jag hann vila rösten en smula - samt dricka en klunk vatten...! Det var allt tur att jag fick stå längst bak och sjunga, så ingen behövde se mig! Det går åt mycket vatten när man är hes... Jag var ganska välpreparerad kändes det som av både Ibumetin, Rinexin samt Otrivin. Och visst gick det att sjunga, men känslan var mer att jag sjöng rakt in i en glasburk... Klangen uteblev i stort sett helt, men jag sjöng i alla fall inte falskt...


Jag har säkerligen haft feber denna dag... Jag har nämligen pendlat mellan att ömsom frysa och ömsom svettas. Vädret har varit av det sällsynt vackra slaget, och DET har varit fantastiskt skönt! Kyrkogårdar är ju fridfulla platser som kan vara väldigt vackra, och den kyrkogården som denna begravning tillslut ändade i är mycket vacker. Det var nästan overkligt med denna stilla och varma dag där fåglarna har försökt överrösta varandra i livfullt kvitter, samtidigt som det stod en sorglig skara med svartklädda människor runt en öppen grav. Nästan som en regisserad film.


Nu är det talförbud som gäller för mig! Jag är hes till och med när jag andas! Det blir mig en prövning! Jag hoppas innerligt att jag snabbt återhämtar mig, för detta är verkligen inte roligt... Har man ett jobb som går ut på att lyssna och SNACKA, så kan det ju ställa till ganska stora problem om ett av verktygen inte fungerar. Jag får i princip bara fram ett slags väsande ljud nu...


..../Kicki 

Av Kicki - 22 april 2008 16:27

Den trogne OCH skarpögde bloggbesökaren uppmärksammar snart.... att jag har haft lite tråkigt! Min kamera ligger i bilen utifall att det skulle dyka upp ett trevligt motiv att föreviga, någonstans på väg från A till B. Tyvärr har jag börjat med detta idag..! Igår när jag åkte till jobbet (tog bilen hela vägen till Linköping för ovanlighetens skull), så BORDE jag haft med mig min trogna leksak! När jag körde över en bro mellan två sjöar (Föllingen) så dansade älvorna sirligt över vattenspegeln. Det i sig kunde ha räckt som härligt motiv. Men det var inte nog med det! Mitt i den trolska bilden simmade dessutom två knölsvanar...!!! Och kameran låg hemma och samlade damm.... Så, i brist på läckra fotografier att lägga ut på denna blogg så har jag istället ägnat min kreativitet åt att förnya utseendet en smula. Det kändes som att lite mer klatchig färg inte skulle rimma allt för illa med nuvarande årstid!


Annars har jag blivit brutalt överfallen! Och detta av ett sällsynt aggressivt förkylningsvirus!! Jag har gått lite på halvfart ett bra tag, och har muttrat lite att det nog är mina hormoner som börjar bli aktiva på ett nytt sätt. Men i morse kunde jag inte skylla hormonerna för mitt mående... En äckligt killande känsla i svaljet "upp mot näsan" fick mig först att tro att jag satt något i "halsen". Men när jag tog en närmare titt i badrumsspegeln med vidöppen mun, så kunde jag ju se att jag var helt röd i halsen. Mer och mer började det att killa också i näsan. Så vad gör en person som har sin dagliga arbetsplats på vårdcentraler? Joo, jag plockade i mig två Ibumetin och hoppades på det bästa. Jag kan väl säga såhär när arbetsdagen har lidit mot sitt slut, att jag har inte lyckats att mota killandet särskilt väl... Nu rinner näsan ganska rejält också! Allt under det att jag emellanåt avbryter mig själv i en befriande nysning. Mina "gråtservetter" som egentligen är tänkta till mina patienter, har idag gått åt till att torka näsdropp...


Imorgon ska jag dessutom sjunga...! Det är ju så man undrar om det ändå inte sitter någon "där uppe" och drar i lite trådar i brist på annan sysselsättning.... Jag är ombedd att sjunga på en begravning. En god vän till mig, som jag sjöng mycket med tillsammans "förr", har bett mig att sjunga på hans mors begravning. Undrar hur många Ibumetin som behövs för att inte totalt bryta ihop under sådana omständigheter.... Som VÄL är har jag sjungit på begravningar vid ganska många tillfällen nu, så jag känner väl att jag nog håller mina känslor i styr i alla fall. Hur det blir med nysanfallen vågar jag däremot inte sia om... Det är liksom inte läga att dagen innan ringa och säga att "joo, nu är det liksom såhär att jag har gått och blivit förkyld...."


Ikväll är det prov för grönt kort. Jag kommer svepa in min dyra hals i X antal lager halsduk, och hålla tyst! Den som känner mig mer VET hur svårt jag har för just det - att hålla tyst! Det liksom ingår inte i Kickis personlighet att inte plåga omgivningen med min stämma. Kanske är det så att jag får prata alldeles för lite i mitt jobb, som går ut mer på att lyssna. Hur som helst så kommer det bli mig en prövning. Innan morgonen avslöjade mitt tillstånd så hade jag planer på att dra med mig Wossna också, och passa på att rida en sväng på ridbanan innan också. Av det blir det nog intet. Jag ska nog inte utsätta mig för mer frisk luft än vad som är nödvändigt i denna stund....


Krax!/Kicki

Av Kicki - 20 april 2008 23:09

Tja - f´låt alla ni som inte är hästidioter....! Men det blir en lovsång till hästen idag åsså... Jag har ägnat större delen av förmiddagen åt att städa i marsvinshuset.... :-( Uäkh - inte speciellt roligt. Det är otroligt vad små grisar kan damma ner - med god hjälp av kutterspån. Nu har jag ju inte bara marsvinen i marsvinsrummet, utan min dator och alla mina pärmar/papper också. Så det tar ett tag att gå igenom allt med både dammsugarn och torktrasan. Men det är så himla skönt när det är gjort! De flesta av de små ljuvliga grisarna har fått vara ute på grönbete idag också :-).


Men NU till HÄSTEN med stort H. I eftermiddags var det så dressyrträning med Ulla Wadeborn. Hon är en av de få förunnat att ha hökblick, och se minsta obalans i både min ridning och hästens rörelser. Hon är otroligt trevlig också, men inte på det inställsamma sättet. Det är med andra ord vansinnigt roligt att rida för henne! Eftersom Wossna bor hemma numera, så trodde jag i min enfald att jag skulle ha hyfsat gott om tid att göra iordning osv. Men jösses! Lite små doser av missförstånd kan förvränga den godaste ansats... Det är TUR att man har en snäll och lättlastad häst! Hon har fortfarande kvar sin långa "arabman", och en sådan behöver man ju fläta som en inbakad fläta, om det ska se "vettigt" ut. Det går visserligen betydligt snabbare än att knoppa - men det tar ju trots allt tid. Jag har dock en mycket god vana på det. Någon av ungarna vann ett par mycket snygga och praktiska benlindor på en dressyrtävling. De är kombinerade fleace och elastisk linda i ett. Första hälften är fleace, och sista är elastisk. Toppen bra och det blir toppensnyggt!!


Tja, men flätad man på kusen och med dess fyra ben lindade med vita lindor åkte vi iväg. Jag lastade ur och sadlade med en rasande fart, och var nog uppe i sadeln efter max 7 minuter... Jag hann dock rida fram såpass mycket så det var dax att börja jobba när det blev min tur. Idag var Ulla petigt noga med att Wossna skulle verkligen böja på sina bakben. Jag fick ofta göra halt ur skritt och rygga. Om hon rusade i ryggningen (en av Wossnas favoriter...) så var det bara till att göra halt och sedan fortsätta ryggningen ur halten. Tillslut så föll poletten ner, och hon skenade inte bakåt, men ville väldigt gärna peta ut baken åt höger hela tiden. Ulla förklarade detta med att alternativet att "slippa" böja på bakbenen är nr 1 spring! nr 2 vik ut arslet! Ganska logiskt när man funderar. Hur som haver så började hon så småningom att verkligen böja på sina bakben och som hon växte i halsen som resultat av det!! Ulla kallar det för att hästen blir bred i halsen och växer ut mellan skänklarna (ha - flina lagom ni som inte rider!!). Men det är på pricken så det känns..


Wossna sög tag i bettet med ett sällan skådat stöd! Honär annars expert på att "knäppa av" i nacken och gå som en sjöhäst utan att man känner något i andra änden av tyglarna. Nu låg hon i riktigt ordentligt, och jag kunde ta igenom tygeltagen betydligt mer än vad jag normalt sett kan. I början sänkte hon, sin vana trogen, ryggen när jag ändrade på något. Men efter ett tag så var hon helt med på noterna och hade en helt annan balans! Vilken känsla!! "Nuuu börjar hon gå på tygeln hörru" kom det kvittrande från ridhushörnan... Vafals.. Hon går väl "alltid" på tygeln... Men om det är detta som petUlla menar med att "gå på tygeln" så måste jag nog erkänna att min häst ofta får gå med krökt nacke och nöja sig med det... Ulla påpekar både nu och då att det är fullständigt ointressant hur hästen har sitt huvud. Det viktiga är hur den jobbar genom ryggen och med sina bakben. Araber ÄR väldigt smidiga, och kan BÅDE kröka på nacken och sänka ryggen samtidigt. De små skymtar jag lyckades uppfatta när jag svävade förbi spegeln i ridhuset var uppmuntrande :-)! VILKA benlyft! Och VILKEN energi! Jag fick galoppera lite i förvänd galopp också, just för att hitta det där "lilla extra" i bakbensaktivitet. Trots att jag ändå har ridit ganska mycket nu i vår, och att Wossna har gått flera lektioner i veckan, så har hon ändå inte den rätta konditionen och muskelstyrkan. Hon orkade inte att galoppera så särskilt länge "med krökta bakben" utan bröt av ideligen. Men det var inte så myket att säga om.... Kanske att skogsridningen igår också satt kvar som ett litet minne i en och annan muskel på henne.


Jag skulle så gärna vilja komma ut och tävla lite i dressyr innan sommaren blommar ut för fullt. Men om jag bara precis börjat få min häst på tygeln så kanske det inte är så mycket att tänka på ;-)... Skämt åtsido. Jag tänker inte ge mig ut förrän jag har bland tätstriden att göra. Vare sig Wossna eller jag behöver komma ut för att "träna". Vi har ganska god tävlingsvana både hon och jag, så när jag väl åker ut så är det i så fall för att TÄVLA! Är utvecklingen såhär god så kommer jag definitivt att plocka med mig min prickiga skimmel till Sportcupen i sommar! Flugskimmel är för övrigt den fulaste färg jag vet... Så det är klart att mitt kära sto ska vara en sådan! De ser nästan alltid "dammiga" ut, och man kan bara glömma att få någon glans! Jag har dock sett en flugskimmel en gång som var nästan rosa! DET var läckert! Hur som haver. Mitt underbara sto gick lika lugnt in i transporten när vi skulle åka hem som hon gjorde när vi åkte dit. Det är svårt att tro att samma häst faktiskt varit med om en bilolycka där både bil och transport blev bara skrot...


En gång hästtjej - alltid hästtjej!!/Kicki

Av Kicki - 19 april 2008 21:21

Idag har det varit lätt att leva - om man heter Kicki! Jag fick en härlig sovmorgon, och klev upp halv nio. Mannen och näst yngste sonen har varit på scouthajk i natt, så jag har haft sängsällskap av yngste sonen mysigt!! De två minsta delar rum, och när den äldre av de tu saknas sviker modet hos den yngste... Vi låg och gosade en liten stund innan jag klev upp. Då tyckte sonen också att det var dax att börja dagen, och han hjälpte mig att bädda. Jag gick ut till hästarna och gav dem sen frukost... Men de brukar inte vara allt för sura.


Det har varit frost i natt, men av den glada solen kunde jag förstå att det skulle bli en härlig dag idag. Jag skippade min grötfrukost idag, och det fick bli vaniljyoughurt och kaffe i stället, men en ostmacka. Inte dumt det heller faktiskt! När jag får rå om mig själv på morgonen, så brukar jag ta med mig frukosten in till TV:n och halvliggandes inmundiga dagens första mål. Det tycker jag är bara helt otroligt skönt! Det behöver inte ens vara något särskilt sevärt på den gamla TV:n. Men när frukosten är uppäten så vill jag heller inte ligga kvar särskilt länge i soffan. Till skillnad när man placerar sig på samma ställe på kvällen...


När jag kom ner till stallet igen så hade hästarna ätit färdigt. Jag släppte ut Roxette och Welwette (3-åringarna) i hagen, men Wossna (som flyttat hem nu från ridskolan) fick vara kvar inne. Jag gjorde henne iordning och red ut. Först tänkte jag skritta längs vägen en bit, men då måste man också skritta förbi vår hage. Roxette och Welwette levde fullkomligt stolle i hagen, och Wossna började blåsa upp sig mer och mer. Det är inte ofta det kommer bilar på vår väg, men nu kom det TRE stycken! Jag tänkte att det här går inte, utan vände om igen för att ta en annan väg. Jag tror nog Wossna har passageat ca fem gånger i sitt liv, men NU vart det passage av kan jag lova!! Höga benlyft och ljudligt frustande i takt... Det var bara för lilla mig att hoppa av. Hade det kommit en timmerbil som grädde på moset (vilket inte skulle ha varit osannolikt!) så vete katten! Hon lugnade sig inte förrän vi kom in i skogen. Vi fick en helt underbar skogstur mitt sto och jag!


Solen sken och fåglarna kvittrade. Wossna var på ett strålande humör, och kunde faktiskt tänka sig att lyssna lite på mig. Jag hra slagit mig i backen på att lära mitt arabiska fullblod att galoppera med lååånga vägvinnande språng också i skogen. Jag lyckades hyfsat, men när hon ville dra iväg och jag hindrade henne blev hon sur... På tillbakavägen tog jag en liten omväg för att galoppera i en av våra galna galoppbackar. Jag hade INTE tänkt att det skulle bli jordens race!! Det är ett bra tag sedan jag red på mina skogsvägar, och man vet aldrig om skogsarbetarna hittat på några spännande hyss bakom nästa krök... Men WOSSNA tänkte då rakt inte bry sig om ev. hyss!! Hon tog fullkomligt kommandot och galopperade FRUKTANSVÄRT fort upp för backen. Benen gick som trumpinnar, och hon låg bara på mer och mer. Jag fick faktiskt hålla mig i manen för att vara säker på att hålla balansen. Väl uppe så lyssnade hon igen på mig, då jag ALDRIG har galopperat förbi backkrönet och ner igen! Men bara HERREGUUUD!! Hon borde få chansen på galoppbanan denna brud! Hon var klart andfådd när hon saktade ner, men brydde hon sig om det? Nix! Hon hade säkerligen galopperat samma backe lika fort igen om hon fått erbjudandet...


Hon vart faktiskt riktigt lösgjord och härlig av denna vansinnesfärd... Fråga mig inte hur det går till, men Wossna får en helt annan ryggverkan och bakbensaktivitet när hon fått gå i löpartempo... Sedan kunde jag göra skänkelvikningar och öppnor med härlig framåtbjudning hela vägen genom ryggen fram till bettet! Det får jag nästan aldrig till i ett ridhus. Jag ska träna för Ulla Wadeborn i morgon igen, så vi får väl se om denna härliga ridbarhet sitter i tills dess... Mycket lycklig kom jag så hem och släppte ut henne till de andra två stollarna. De hade dock lugnat ner sig betydligt, men hästar är ändå lite knäppa....


Efter att ha mockat stallet och tagit god tid på mig att göra iordning, gick jag in och lagade middag. Idag fick det bli makaroner och ostsås med majs och torkade tomater i lag. Jag brukar krydda med dragon och oregano - och i all sin enkelhet blir det faktiskt riktigt gott. Efter maten tog jag ut en hel hög med marsvin! Jag har kapat av gröna kompostgaller på mitten så man kan sticka ner ändarna i backen och göra stora hagar av dem. Det fick bli två stora hagar för honorna, och några mindre för hanarna. Alla fick inte plats ute, men de flesta. Det blir SÅ mycket enklare att göra rent i burarna när grisarna är ute! Lådorna fick dessutom lufta ordentligt då de lufttorkade efter att jag skurat dem. Jag kände mig så otroligt nöjd med att ha skurat alla 15 lådor när jag var färdig, så det var värt jobbet!


Solen har verkligen varit oss nådig idag! Jag hoppas innerligt att morgondagen får bli lika underbar... Det känns som man behöver sådana här ordentliga kickar lite oftare faktiskt. Jag kommer ägna en stor del av morgondagen åt bokföring inför deklarationen... Riktigt urtråkigt, men nödvändigt. Det känns skönt att marsvinslådorna är helt färdiga. Jag har släppt ihop två nya kärlekspar idag också! Så nu visslar och kucklar det ordentligt i marsvinshuset ;-). Det är Lillhagas Zamigo som åter igen fått "Poppys" Goldie hos sig då det inget bidde tidigare i år... Så har jag satt ihop "Poppys" Hugo med Humlan. Det ska bli otroligt spännande att se vad det blir! Båda är nämligen lemonagouti :-). Sedan tidigare sitter Confetti´s Maskot med "Poppys" Fairytale, och fler marsvinspar ska jag inte sätta ihop på ett bra tag. Jag vill inte ha allt för många ungar i år känner jag...


Som sagt så ska jag träna dressyr för "superUlla" i morgon :-). Det ser jag verkligen fram emot! Kanske att jag kommer hinna att träna mina små treåriga hästar att ha träns på sig också. Men om jag känner att tiden blir lite knapp så avstår jag. Det är bara dumt att stressa de arma djuren. Stressa gör de så bra själva :-D! MILDE så de for i hagen idag!! Svansarna högt på ryggen båda två och i vild galopp! Men söta är de!


Hoppas er lördag har varit bra också!/Kicki

Av Kicki - 18 april 2008 11:32

Ack ja - kanske jag ÄR för gammal ändå för denna lilla syssla. Att skriva för mig är mer ett sätt att få utlopp för en drift. Jag verkligen njuter av att kunna skriva emellanåt, och har ibland kanske inte allf för mycket att säga med det kanske. Men samtidigt så vet jag ju att jag har en hel del att säga om tillvarons mystifikationer. Det är när dagarna bara rinner förbi i en aldrig sinande ström, som det kan kännas mer som ett "måste" än en avkoppling/bearbetning/njutning/urladdning mm. Måsten är jag för övrigt allergisk mot! Men - så suger jag tag i nuet igen, och så springer fingrarna lite lättare över tangentbordet.


Jag brottas nog egentligen en hel del med det där med ålder... Jag är ju EGENTLIGEN inte äldre än 25 - mitt utseende är bara ett kamoflage! Det känns så himla konstigt att lite bryskt vakna upp emellanåt och förvånat konstatera att allt inte är som det var förr. Med kroppen då alltså! Det ÄR helskumt att sitta bredvid sin äldste son när han övningskör. Den lille pallevanten har ju bara blivit av med blöjorna känns det som. Men när jag får de där underbara hedersstunderna på tu man hand med mina tonåringar, så inser jag ju att det har hänt MASSOR! Jag är sannerligen ingen hönsmamma eller curlingförälder, och det har jag ibland faktiskt haft dåligt samvete över. Men det betyder verkligen inte att mina barn inte betyder något!! Jag kan bli alldeles överväldigad över hur otroligt mycket jag älskar dem, och hur fantastiskt lycklig jag är över att just dessa fem gossar blev mina ungar!! Ibland får jag en känsla av att "kärlek" kan mätas i hur många aktiviteter man släpar runt ungarna på, eller hur många nya jeans som ligger i deras garderob. Att vara "duktig" som förälder kan inskränkas till att ungarna alltid byter kläder varje dag, att man har hunnit bädda sängarna på morgonen och torkat av köksbordet/diskbänken ordentligt innan man lämnar huset...



Jag är och har alltid varit urdålig på att vittra telningarnas skolväskor på viktiga lappar från deras lärare. Jag har fler än en gång pustat ut efter att ha lyckats själv komma ihåg - eller blivit påmind i tid om att det ska vara med massäck till skolan, eller utvecklingsamtal efter skolan. Jag blir så otroligt beklämd när jag ser barn omkring mig vars föräldrar inte finns till för dem alls. Barn som helt själva måste hålla koll, annars blir det helt pannkaka. Barn som utsätts för våld och hot om våld i sina egna hem, där de i stället har självklar rätt att känna sig trygga. Barn som hånas, förlöjligas, förminskas och aldrig får känna att de betyder något utan bara är ett stort besvär. Barn som används som sexobjekt av sina egna föräldrar... I ljuset av detta kan en glömd "viktig" lapp från en ambitiös lärare vara ganska bagatellartad kanske... Det låter som en otroligt dålig ursäkt - jag vet. Men jag har lite svårt för att haka upp mig på smådetaljer när det finns så stora bekymmer att ta tag i.


Jag möter ju dessa "barn" i mitt jobb - men då har de blivit vuxna. Ett kränkt barn är ett kränkt barn också i vuxen ålder! Det är inget man växer ifrån och kan lägga bakom sig som en illaluktande tvätt. Min äldsta patient som brottas med dessa bekymmer är över 70 år... Min erfarenhet säger mig dessutom att sveket från en mor är tyngre att bära än sveket från en far. Det är klart att jag har teorier om varför det förhåller sig på det sättet, men de behåller jag för tillfället för mig själv. Jag blir nog bara "blödigare" ju äldre jag blir tror jag. Visserligen var det avskyvärt fruktansvärt när TV 1990 kablade ut hur barnhemsbarnen hade det i Rumänien. Jag var själv nybliven mor och tog hemskt illa vid mig av vad jag såg. Men nu är det lite på ett annat sätt. Nu är jag så otroligt tacksam över att jag får vara mor till så underbara ungar, och att de faktiskt inte helt idiotförklarar mig... Det känns som en ofattbar gåva att få ta del av deras liv, att sitta och småprata om deras bekymmer både stora och små. Efter en lång dag på jobbet med flera samtal som just handlat om trasiga barndomar, så är det fantastiskt att få komma hem och krama om sina egna barn och känna att de verkligen BETYDER!


Jag är också född 1965..../Kicki

Av Kicki - 13 april 2008 20:12

Så har det då bekräftats! Engla är bragd om livet av "42-åringen", som har erkänt mordet och också talat om var han grävt ner henne. Det är så ofattbart tungt att bara snudda vid den vidriga tanken! Lilla Engla, så mycket mer ditt liv skulle fått vara med om! Så mycket fler glädjeämnen och sorger du skulle ha upplevt! Så många fler människor du skulle ha lyst upp tillvaron för! Om inte en pervers man hade satt stopp för detta...


Mannen ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Han är dessutom misstänkt för ytterligare ett mord på en ung kvinna i Falun för några år sedan. Jag tror ingen kan ens tänka annat än att denne man inte är frisk! Och för att inte fler kvinnor ska gå samma öde till mötes så behöver han naturligtvis behandling. Orkar vi andra "vanliga" med att han får det...? Eller vill vi enbart ha rå hämd? Det är verkligen inga lätta frågor!!!


Jag skulle verkligen vilja veta vad som driver denne man att kunna utföra sådana här vidriga gärningar. Inte bara för att få min nyfikenhet stillad. Nej, jag vill sannerligen förhindra att dagens barn "fostras" till förövare i framtiden. Det han gjort är fullkomligt oförlåtligt. Och inte ens om han må vara lobotomerad så behöver han inte sväva i någon som helst okunskap om att det han gjort är vidrigt fel!! Det är något annat än förnuftet det är fel på... Vid min Gud hoppas jag att vi alla vaknar upp och ser barnen omkring oss! Låt ingen av dem växa upp till att bli en "ny 42-åring", utan ge dem chansen till ett annat livsval. Han är lastbilschaufför, vilket säger mig att säkerligen många i hans omgivning uppfattar honom som tämligen normal eftersom han har ett såpass ansvarsfullt jobb. Kunde någon ana? Kunde någon ha stoppat i tid? Stora frågor som nog skulle må väl av att rätas ut.


Åter igen - SE barnen omkring er! Våga bli "obekväma" och ifrågasätt. Våga lyssna på obehagliga berättelser från barnamunnar - och inte enbart "solskensberättelser". Jag är skakad ända in i min märg.... Och visst - det har säkerligen med en viss "yrkesskada" att göra att tänka som jag gör. Men om fler vågar göra det så kanske vi också kan ge en annan framtid till fler barn...


Lilla Engla... hoppas du ser alla oss som tagit dig till våra hjärtan!/Kicki 

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!

Följ bloggen

Följ GRABBMORSAN med Blogkeen
Följ GRABBMORSAN med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se