Ack ja - kanske jag ÄR för gammal ändå för denna lilla syssla. Att skriva för mig är mer ett sätt att få utlopp för en drift. Jag verkligen njuter av att kunna skriva emellanåt, och har ibland kanske inte allf för mycket att säga med det kanske. Men samtidigt så vet jag ju att jag har en hel del att säga om tillvarons mystifikationer. Det är när dagarna bara rinner förbi i en aldrig sinande ström, som det kan kännas mer som ett "måste" än en avkoppling/bearbetning/njutning/urladdning mm. Måsten är jag för övrigt allergisk mot! Men - så suger jag tag i nuet igen, och så springer fingrarna lite lättare över tangentbordet.

Jag brottas nog egentligen en hel del med det där med ålder... Jag är ju EGENTLIGEN inte äldre än 25 - mitt utseende är bara ett kamoflage! Det känns så himla konstigt att lite bryskt vakna upp emellanåt och förvånat konstatera att allt inte är som det var förr. Med kroppen då alltså! Det ÄR helskumt att sitta bredvid sin äldste son när han övningskör. Den lille pallevanten har ju bara blivit av med blöjorna känns det som. Men när jag får de där underbara hedersstunderna på tu man hand med mina tonåringar, så inser jag ju att det har hänt MASSOR! Jag är sannerligen ingen hönsmamma eller curlingförälder, och det har jag ibland faktiskt haft dåligt samvete över. Men det betyder verkligen inte att mina barn inte betyder något!! Jag kan bli alldeles överväldigad över hur otroligt mycket jag älskar dem, och hur fantastiskt lycklig jag är över att just dessa fem gossar blev mina ungar!! Ibland får jag en känsla av att "kärlek" kan mätas i hur många aktiviteter man släpar runt ungarna på, eller hur många nya jeans som ligger i deras garderob. Att vara "duktig" som förälder kan inskränkas till att ungarna alltid byter kläder varje dag, att man har hunnit bädda sängarna på morgonen och torkat av köksbordet/diskbänken ordentligt innan man lämnar huset...

Jag är och har alltid varit urdålig på att vittra telningarnas skolväskor på viktiga lappar från deras lärare. Jag har fler än en gång pustat ut efter att ha lyckats själv komma ihåg - eller blivit påmind i tid om att det ska vara med massäck till skolan, eller utvecklingsamtal efter skolan. Jag blir så otroligt beklämd när jag ser barn omkring mig vars föräldrar inte finns till för dem alls. Barn som helt själva måste hålla koll, annars blir det helt pannkaka. Barn som utsätts för våld och hot om våld i sina egna hem, där de i stället har självklar rätt att känna sig trygga. Barn som hånas, förlöjligas, förminskas och aldrig får känna att de betyder något utan bara är ett stort besvär. Barn som används som sexobjekt av sina egna föräldrar... I ljuset av detta kan en glömd "viktig" lapp från en ambitiös lärare vara ganska bagatellartad kanske... Det låter som en otroligt dålig ursäkt - jag vet. Men jag har lite svårt för att haka upp mig på smådetaljer när det finns så stora bekymmer att ta tag i.

Jag möter ju dessa "barn" i mitt jobb - men då har de blivit vuxna. Ett kränkt barn är ett kränkt barn också i vuxen ålder! Det är inget man växer ifrån och kan lägga bakom sig som en illaluktande tvätt. Min äldsta patient som brottas med dessa bekymmer är över 70 år... Min erfarenhet säger mig dessutom att sveket från en mor är tyngre att bära än sveket från en far. Det är klart att jag har teorier om varför det förhåller sig på det sättet, men de behåller jag för tillfället för mig själv. Jag blir nog bara "blödigare" ju äldre jag blir tror jag. Visserligen var det avskyvärt fruktansvärt när TV 1990 kablade ut hur barnhemsbarnen hade det i Rumänien. Jag var själv nybliven mor och tog hemskt illa vid mig av vad jag såg. Men nu är det lite på ett annat sätt. Nu är jag så otroligt tacksam över att jag får vara mor till så underbara ungar, och att de faktiskt inte helt idiotförklarar mig... Det känns som en ofattbar gåva att få ta del av deras liv, att sitta och småprata om deras bekymmer både stora och små. Efter en lång dag på jobbet med flera samtal som just handlat om trasiga barndomar, så är det fantastiskt att få komma hem och krama om sina egna barn och känna att de verkligen BETYDER!

Jag är också född 1965..../Kicki

 

jennie

19 april 2008 15:50

ville bara kika in å säga hej å ha en skön helg..kram från mig till dig,,,

 

Kicki W

19 april 2008 17:32

En STOR kram till dig också Jennie!!! Någon gång ska du få en riktig åsså... :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska...

    Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar      WELWETTE WOSSNA   12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km. 12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara s...

  Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..   Omstart och nystart Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag...

  Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället...

  HÖST :-)!! Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...   Men VILKEN höst det ha...