Jag har fått två ofrivilligt lediga dagar.

Det hela började med att mannen drog till Barcelona på onsdagsmorgonen. Han hade erbjudit mig att följa med också, men då ett av mina vikariat går ut i månadsskiftet juni/juli så kände jag att jag nog inte skulle vara ledig... Själv drog jag till Österbymo som inte ligger lika långt bort... ;-). Dit är det bara lite drygt 2 mil. Jag hade bokat tid hos frissan efter jobbet, och hon lyckades igen! Alltså, lyckades att plocka fram lite karaktär hos kärringen. Det fick bli lite slingor denna gång. Kvällen blev ju sen av denna anledning, så något ridande bidde det inte av.

Igår skulle jag alltså ha styrt kosan mot Linköping.

Jag hade tänkt att ta bilen då jag brukar göra det när maken inte är hemma på nätterna. Det känns tryggare att veta att man kan vara hemma inom en timme om ungarna skulle behöva det. Jag har ca 9 mil till jobbet på torsdagar och fredagar, så jag såg kanske inte fram emot att behöva köra denna sträckan. Jag är nämligen ganska morgontrött.... De två "små" skulle behöva vara på fritids på morgonen, så jag väckte dem strax innan vi skulle åka iväg. De får nämligen äta sin medhavda frukost där (kommunen har dragit in på frukost till fritidsbarnen....). Men yngste sonen såg väldigt hängig ut. Hans andning var väldigt tung, och så plötsligt kraxade han till på mycket igenkännande vis. Om han hade varit lite mindre (är nu 9 år) så hade han förmodligen vaknat redan på natten med ett rejält falskerligen kruppanfall.

Äldste sonen skulle ju åka med mig till Lkp till sitt gymnasie.

När jag fattade beslutet att inte släppa iväg minstingen till skolan, var det bara 10 minuter kvar tills det att bussen skulle gå till Linköping från Kisa! Jag hade alltså en liten nätt resväg till bussen först på ca 14 km. Jag HAR kört den sträckan på 7 minuter, men det är inte att rekommendera...! Dessutom har jag förstått att polisen har stått ett par gånger på denna väg för att kolla hastigheten. Sonen fick alltså ta bilen för att själv köra till skolan.

Det känns lite kymigt att sitta mitt ute på vischan utan bil.

Men, den skulle ju komma tillbaka till kl. 16 ungefär. Det var ju vad jag trodde... Vid halv fyra så ringer sonen. "Det är något konstigt med bilen". Den går upp i varv när man gasar, men det händer inte så mycket." Efter lite tankar hit och dit så kom vi dock överens om att han ändå skulle fortsätta, men köra mycket försiktigt. Ytterligare en halvtimme senare, så ringer han. Då stod han still vid Brokind - ett par tre mil senare. Då tog sig inte bilen fram alls. Det stackars barnet (nåja - ynglingen kanske) fick sitta där och vänta ganska länge innan jag hade lyckats hitta någon som kunde hjälpa till att bogsera. Halv sju var vi hemma....

Det är ju TUR att man har helt underbara grannar!!!

Jag har ingen aaaaning ifall de läser detta - men TACK Eva för att du hjälpte till att få både son och bil hem! Och TACK Mårten får lån av bil och ev. hjälp med reparation av vårt åbäke! Troligtvis är det kopplingslamellerna (jag citerar bara Mårten...) som rykt all världens väg. Tydligen är det ett ganska krångligt arbete då man behöver skruva isär hela växellådan för att komma åt att laga... Jaa, det gör ju inte min irritation över att vara totalberoende av bil mindre precis. Jag kan bli så vansinnigt ARG när jag hör kommentarer som att bensinpriset borde kosta minst 25,-/litern så folk lär sig ta bussen.... VILKEN BUSS???!!! Det fanns faktiskt hela 2 bussar som gick olika linjer i vår lilla by förr. Det var faktiskt bara ca 4 år sedan de drog in den sista. Det är bara miljonärer som har råd att bo på landet snart....

I morse var det så åter dags.

Nu var det näste son i ordningen att inte vara så pigg. Han kändes väldigt het och var nästan lite yr när jag väckte honom. Så - istället för att inte följa med till Barcelona för att inte behöva ta ledigt, så är jag hemma för vård av sjuka barn.... Logiken? Finns den? Livet härdar!

Tja, livet kan vara hårt./Kicki