Vad är det man säger - alla onda ting är tre?

I så fall får jag livligt hoppas att detta är det tredje tinget! Jag satt i godan ro på torget i Linköping med flera kuratorskollegor. Vi hade precis avslutat vår månatliga kuratorsträff, och hade tänkt att sitta och gotta oss i solen en stund med lite olika valda drycker i våra glas. Jag hade bilen för ovanlighetens skull (den som fortfarande fungerar..!), och nöjde mig därför med en loka. Solen gassade på ganska bra, och det var tisdag eftermiddag. Jag minns att jag hann att tänka att jag kanske skulle ha sådan tur att jag fick lite färg i ansiktet där jag satt, så jag tog av mig solglasögonen för att inte se ut som en panda dagen därpå.

Plötsligt börjar det surra på min mage.

Jag har helt och hållet anammat den nya tekniken i form av mobiltelefonen. Jag har dock aldrig något ljud på den då jag   a) inte hör signalen om det är det minsa stökigt omkring mig, och   b) jag glömmer alltid att stänga av när det är direkt olämpligt att låta mobilen ljuda. Det var alltså min Samsung som började vibrera. Jag svarade och kunde ganska snart konstatera att det var min näst äldste son som något forcerat pratade i andra änden. Det tog några bråkdelar av sekunden innan jag riktigt uppfattade vad som hade hänt. Men tillslut förstod jag att han råkat ut för en olycka!

Iklädd shorts, T-shirt och flipp-flopp hade han tagit sig fram med mopedens hjälp.

Färden hade dock avslutats mot en trottoarkant och slutligen rakt in i en stolpe. Där satt jag i solljuset ca 6 mil ifrån mitt blödande barn och försökte förstå vad han precis hade sagt. "Han mådde bra, men behövde nog sy". Hur tolkar man det? En mycket hjälpsam Rimforsabo stannade till min sons undsättning och körde honom till ortens vårdcentral. De kom dock ca 20 minuter för sent och möttes av någon som bara helt kyligt konstaterade att alla läkare hade åkt hem. Där stod sonen med ett ganska ymningt blödande knä och flera fula skrubbsår lite varstans på kroppen, och blev inte ens erbjuden ett förband PÅ EN VÅRDCENTRAL! Pinsamt nog är just vårdcentraler min arbetsplats, men inte just denna. Den underbare Rimforsabon tog då och skjutsade min son till just Rimforsa och tog hem honom och hjälpte honom att tvätta av det värsta och ge ett slags förband.

Under tiden satt jag i bilen på väg mot Rimforsa.

Vi hade bestämt träff vid stationen, och dessutom befann sig äldste sonen på samma plats, så han fick följa med han också. Det blev till att bara vända bilen tillbaka till Linköping och akutmottagningen i stället. Där blev vi mycket väl omhändertagna, men "som alltid" så tar det ju rejält lång tid! Vi var inte hemma igen förrän vid halv ett på natten... Då hade sonen blivit skrubbad i sina sår och dessutom fått ett par välplacerade stygn i de djupaste som befann sig på hans knä. Jag tackar Gud att ungen inte for ut i vägbanan i stället för in i en stolpe! Då hade det blivit betydligt värre än skrubbsår... Hjälm hade han åtminstone på sig! Mopeden är rejält tillknycklad, så det krävs experthjälp för att få rätsida på den... Kanske att detta kommer innebära att respekten för trafiken ökar en smula....

Och igår åkte äldste sonen iväg med tre kompisar till Sweden Rock!

Visserligen hör den tydligen till en av de mer städade festivalerna, men han är ändå "bara" 18 år och har helt nyligen tagit körkort. Men det är ett hårt liv att vara mor och inse att man bara måste lita på att ungarna fått med sig tillräckligt i bagaget för att faktiskt klara sig själva nu... Själv i den åldern var jag proppfull med tillförsikt att jag klarade mig själv! Och det gjorde jag ju....

Kan det få va lite lugnt nu ett tag......?/Kicki