Alla inlägg under oktober 2008

Av Kicki - 24 oktober 2008 08:35

Det gäller att hålla i hatten. Speciellt när det gäller mig. Jag har upptäckt nu under mina 43 år att jag har mycket svårt att inse dygnets begränsning i form av yttepyttiga 24 timmar. Det är ju så mycket som är så kul!! Och mitt i allt så känner jag nog att jag egentligen är en riktig latmask... Joo - jag vet - det går inte riktigt ihop. Men jag har nog ändå lyckats lära mig till viss del att inte samla på mig en massa dåligt samvete för allt jag inte lyckas genomföra.


Jag vill bara delge er den underbara känsla jag fick igår. Kvällen består i att natta djur för min del. Det är det sista jag gör innan jag kryper ner i sänghalmen - på tok för sent. Det är underbart rofyllt att stå och titta på sina kära hästar när de tuggar sitt hö. Ljudet av det lite knapriga malandet och deras kroppsutryck som utstrålar lugn och trygghet är svår att beskriva, men mycket välgörande för själen. Det gäller bara att tillåta sig att stanna upp och insupa känslan! Blir jag för kramsugen så är det ingen av dem som har något emot att jag stör i maten. Mina arabhästar har långa manar, och sådana trasslar om man inte håller efter dem. Både Wossna och Welwette njuter i fulla drag när jag kommer in med en rotborste och borstar av dem och avslutar med manarna. Då slutar de för ett ögonblick att tugga och sträcker lite på sina nackar med halvslutna ögon. Emellanåt vänder de sig om och tittar på mig med sina stora vackra ögon, och det är ren och skär tillit och djup vänskap de förmedlar. Förstå att hästar är terapi!!


Kvällen avslutas i marsvinshuset. Det är alltid tomt på hö hos dem när jag kommer! Här får man en helt annan känsla till en början. De visslar och sjunger så vackert för mig när jag sätter nyckeln i låset. Fjorton små lurviga nosar sticker upp över burkanterna och somliga riktigt skriiiiker för att få min uppmärksamhet. Man skulle ju kunna tro att det gått en vecka sedan de fick mat senast! Jag brukar börja med vitkålen och titta över om pelletsen är slut i skålarna. Sedan fyller jag på nytt vatten. Det blir i alla fall inte riktigt lugn och ro i lådorna, utan de kilar lite omkring och verkar nästan lite nervösa. Jag brukar ta upp dem en och en och prata lite extra med dem och samtidigt titta över så det inte finns några skador. Någon kväll i veckan får de finna sig i att bli kammade - även om de inte är någon utställningskondition. Det tycker de väl sådär om... Det sista jag gör är att lägga in nytt hö. I en bur har jag två damer, som genast "rotar runt" i höet så allt ligger utspritt i buren inom loppet av bara några sekunder. Det är inte ovanligt att de alla drabbas av "hoppfnatt" ungefär samtidigt, och studsar omkring som popcorn i burarna och ser bara hellyckliga ut. Då blir jag också lycklig :-)! Men sedan inträffar exakt samma sak som hos hästarna. Om man lyssnar noga så hör man alla små marsvinsmunnar som tuggar hö - och detta låter också så otroligt rofyllt och lugnt. Ingen hoppar omkring, och ingen verkar nervös längre. De kommer in i ett slags "hö-trans" och det känns nästan lite sakralt att sitta där och bara få vara med. Det är ett lugn som jag känner svår att störa, så jag nästan tassar ut när jag tillslut lyckas slita mig ifrån de små gullungarna.


Det finns flera studier som visar på samma sak. Samvaro med djur, och speciellt djur som man klappar och kelar med, sänker blodtrycket. Jag tycker nog att jag verkligen känner hur välgörande det är för psyket att pyssla om djuren. Det härliga är att man inte behöver göra något extra eller på något särskilt sätt, utan det räcker så gott med att bara sköta om dem på det där vardagliga sättet. Att det sedan kan kännas jobbigt och ibland ett överhäng att skura marsvinslådor varje vecka, eller mocka - byta vatten i hinkar - hämta hö osv är liksom "smällar man får ta" för att få uppleva det här andra, dagligen! För mig är faktiskt mockning en form av meditation. Jag har inget emot alls att mocka i sig! Det är bara det att när man är trött som en marathonlöpare och har kvar stallet så.... Då krävs det en viss mental inställning för att komma över känslan av att det GÅR bara inte. Hötuggen efterår är liksom belöningen ;-).


Tja - är det någon som undrar hur i hela friden man kan ha djur NU?/Kicki

ANNONS
Av Kicki - 22 oktober 2008 10:31

...vad hon har VUXIT!

Vi håller ju på fortfarande med vårt evighetsprojekt - stallet... Det som en gång var vårt stall var tidigare en ladugård. Inte den modernaste heller, så takhöjden har det funnits ett och annat att tycka om. Vår ladugård är byggd i en slänt, så i framkanten går marken upp till golvet, och i bakre delen är det ståhöjd under..! Just i ladugårdsdelen är det dock mark under nästan hela, och allt eftersom vi har bilat oss ner genom betången, så har vi förstått att detta golv har gjutits om minst 2 gånger. Vi har inte hunnit/orkat fixa det i sommar heller, så hästarna har fått komma in på logen i väntan på - tja att det ska bli klart. Det lilla kruxet har denna höst dock varit att vi har haft en häst för mycket till antalet platser. En lite snabb ombyggnad för ett par veckor sedan resulterade i att det numera finns fyra spiltor på logen i stället för tre boxar. Och det var då jag upptäckte det! Wossna och hennes 3:åriga dotter Welwette står bredvid varandra, och då ser jag att dottern är nog nästan högre än mamma!! Lilla Welwette, som jag tyckt bara varit en "liten räka" och undrat hur i hela friden någon ska kunna sitta på detta benrangel.


Welwette är fortfarande ett benrangel - men ett högt sådant. Och fortfarande ser Wossna betydligt större ut, men nu kan jag ju tydligt se att det är massan som lilltösen saknar, och inte höjd. Wossna har en längre och kraftfullare hals och är längre i ryggen. Men jag tror nu faktiskt äntligen att det blir "häst" av Welwette också! Hon kommer aldrig att få en längre rygg, och det är ju faktiskt lite arabhästarnas stora problem. Detta med deras korta ryggar - som är helt rastypiskt måste jag tillägga. Men det ÄR problem att hitta sadlar som inte blir för stora i bossorna, så de trycker mot mjukdelar i ryggen i stället för att ligga mot revbenen. Jag hoppas och faktiskt tror att under denna vinter så kommer det ske underverk med min mörka skönet.


Småtöserna har aldrig stått i spilta innan.

Och visst tyckte de att den första kvarten var lite märklig. Ponnyn Roxette började genast att fundera. "Hmmm - det är öppet bakom mig, men hur tar jag mig loss från grimman..?" Det var riktigt roligt att betrakta henne när hon gjorde det ena försöket efter det andra att komma ut. Hon gjorde dock aldrig samma sak två gånger, och tack och lov så testade hon aldrig att kasta sig bakåt. Men hon stod och drog rejält i grimskaftet ändå. Welwette såg mycket konfunderad ut först, men när hon märkte att "shit - jag sitter fast!" så kom hon inte ens på tanken att klura ut några flyktvägar utan stod hur snällt som helst. Hon har dessutom helt förstått vad som gäller, och flyttar på sig som hon aldrig gjort annat, när man vill in till henne. Hon lyfter så snällt varje ben också när jag kommer och mockar hos henne :-). Det är ju så mycket enklare att sköta om hästarna när de står i spilta!! Och dessutom blir de lugnare. De kan inte "flänga omkring" i och följa med allt som sker i stallet, utan måste finna sig i att "inte bry sig". Nu när de kommer in så ser jag tydligt hur speciellt de två unga riktigt slappnar av, och Roxette hinner knappt äta upp sitt hö innan hon står och halvsover. Tidigare har de vandrat omkring i sina boxar och följt med det jag gjort, eller tittat på vad katterna har för sig ;-)... Det verkar med andra ord som det fungerar väldigt bra :-) :-)!!


Och så ska man ju hinna rida också.../Kicki

ANNONS
Av Kicki - 18 oktober 2008 09:22

Det finns bara ett ord - NJUT!


Av Kicki - 17 oktober 2008 10:58

Alltså, YouTube är bara livsfarligt!! Skulle in och kika på något och hamnar på lite andra saker också... Här kan man ju sitta hela dagen om man nu inte har så mycket annat att göra.


I helgen ska jag åter jobba som lite frilandsreporter. Jag fick mig en liten "tankeställare" efter att ha tittat på detta klipp. Det gäller nog att se upp med vilka reportage man faktiskt ger sig ut på :-)!! I synnerhet om man eldar i bakgrunden....


Jag får inte riktigt YouTube att fungera, så jag lägger in en länk också..

YouTube-klipp


Trevlig helg!/Kicki

Av Kicki - 9 oktober 2008 23:04

Träffade en ung man igår. Han och hans kompis har helt klart satt spår hos mig. Det är i mitt jobb som de korsat min väg. Båda råkade ut för samma olycka - mitt i starten på livet. Och båda var lika oförberedda på hur bottenlöst allt plötsligt kan te sig. Då kan en sond för att över huvud taget få i sig näring vara ett oöverstigligt hot. Då kan ett toalettbesök bli en fullständig förnedring. Igår stark och vital, idag sängbunden och förvirrad.


Det är inte helt lätt att nå dessa unga herrar. Deras självbild är inte riktigt i stil med att "snacka med nån kurator". Jag blir liksom ett hot till en början. Någon som kryper in under den sista värdighet de upplever sig ha - nämligen att hålla masken. En som dessutom inte blir bortskrämd av en "attityd", och som återkommer trots att de hoppats på att ha vara tillräckligt otrevliga för att jag ska tröttna.


Men det är inte så sällan som dessa ungherrar ganska raskt mjuknar. Och det är inte heller så sällan som jag får nästan pinsamt mycket tack när de vågat klättra över sin egen mur. Fostrar vi fortfarande våra pojkar år 2008 till att vara "stora och starka" och med en nästan löjlig tro på att "om man vill så kan man"....


Naturligtvis är viljan väldigt viktig. Men det är alltid lätt att vara käck när man tycker sig ha medvind. En plötslig akutoperation kan så fullständigt omkullkasta självbilden, så man nästan tappar helt vem man är. Det vore ganska skönt ifall barn och ungdomar mer generellt fick lära sig att faktiskt ta motgångar också.... Jag tror alltså INTE på curlingvarianten...


Ibland ömmar mitt hjärta lite extra/Kicki

Av Kicki - 8 oktober 2008 08:25

Det är på något sätt glatt uppmuntrande att se att ni finns :-)! Att skriva blogg är ju inte som att skriva dagbok - faktiskt... En blogg är så öppen den nu kan bli, och med detta i bakhuvudet så väljer jag naturligtvis mina ord. Men jag blir både glad och uppmuntrad av att få kommentarer och på så sätt en mer "levande" kontakt med cybervärlden där ute. En del känner jag personligen och andra har blivit "bloggvänner".


En liten tankeställare fick jag dock. En av tonårssönerna lite röd om kinderna för någon månad sedan kom och frågade om han fanns med på min blogg. Jooo, det kunde jag ju kanske inte neka till. Men av hänsyn till familjen, som ju inte alls bett om att få vara med, så nämner jag vanligtvis inga namn. "Det är flera i min klass som läser din blogg nämligen...", fick jag veta. Jojo. Att en "kärring" kan vara så intressant ;-)


Jag har fascinerats av att "vanliga" människor helt plötsligt blir rikskändisar. Jag tänker kanske mest då på de som varit med i "Bonde söker fru". Hej och hå.. Deras kärleksliv vänds ut och in flera år efter att de figurerade i TV-rutan. Och allt de sökte var lite äkta kärlek (hoppas jag). Jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av "vem som kysser vem", och förmodligen är deras liv så vanliga så det kunde vara i princip vem som helst. Åter igen gnäller jag en smula och förundras över vilken uppståndelse det kan bli av i princip inget. Jag antar att det säljer lösnummer med rubriker om de sk. TV-kändisarna, och jag kan lite syniskt fundera ifall man skulle sälja lika många om rubrikerna i stället handlade om något som spelar roll...


Ha ha ha - och så över till min blogg igen :-D! "Den som är så viktig så jag inte ens skriver i den.." Om du inte bryr dig ett vitten om bokstäverna som radas upp efter varandra, så kan du ju kanske slänga ett litet hastigt öga på mina bilder. Det jag skulle önska var att du hittar en tråd till något genuint inom dig själv, och får möjlighet att hitta DIN puls. Du kanske inte alls är lagd åt "naturromantik", och då kommer du förmodligen inte återkomma hit heller... Men OM - så försök. Bottnen finns inom dig.


På återseende!/Kicki

Av Kicki - 7 oktober 2008 22:53

Tja, jag vet inte om jag har några "trogna läsare". Men oavsett vilket så är det ett bra tag sedan jag tog mig tid att skriva här. På ett sätt känns det inte lika "viktigt" längre kanske då jag faktiskt får utlopp för min skrivklåda på andra kreativa sätt. Men det är ju ändå ganska kul att få ut sina bilder på ett smidigt sätt.


Idag hade jag med mig kameran! På väg till en om möjligt ännu mindre ort än den jag lever i, så hade jag min trogna Canon med mig. Vädret har varit helt fantastiskt fotomässigt idag. Hög och klar luft med en gnistrande sol. Det betydde att det var underbara älvor som dansade på de sjöar/sankmarker som jag passerade. För en gång skull hade jag inte "elden i baken" utan kunde med hyfsat gott samvete stanna och föreviga skådespelet framför mig. Då är det faktiskt lätt att leva!


Jag kommer väl leverera några av alstren här. Jag hoppas ju också på att få möjlighet att hitta fler fantastiska motiv att föreviga. Det var tex frost tidigare i morse, och det är så helt makalöst vackert när hela naturen för en stund är blekt av en blågrå matta. Man kan hitta de mest fantastiska färgsensationer då.


Håll till godo!/Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!

Följ bloggen

Följ GRABBMORSAN med Blogkeen
Följ GRABBMORSAN med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se