Det gäller att hålla i hatten. Speciellt när det gäller mig. Jag har upptäckt nu under mina 43 år att jag har mycket svårt att inse dygnets begränsning i form av yttepyttiga 24 timmar. Det är ju så mycket som är så kul!! Och mitt i allt så känner jag nog att jag egentligen är en riktig latmask... Joo - jag vet - det går inte riktigt ihop. Men jag har nog ändå lyckats lära mig till viss del att inte samla på mig en massa dåligt samvete för allt jag inte lyckas genomföra.

Jag vill bara delge er den underbara känsla jag fick igår. Kvällen består i att natta djur för min del. Det är det sista jag gör innan jag kryper ner i sänghalmen - på tok för sent. Det är underbart rofyllt att stå och titta på sina kära hästar när de tuggar sitt hö. Ljudet av det lite knapriga malandet och deras kroppsutryck som utstrålar lugn och trygghet är svår att beskriva, men mycket välgörande för själen. Det gäller bara att tillåta sig att stanna upp och insupa känslan! Blir jag för kramsugen så är det ingen av dem som har något emot att jag stör i maten. Mina arabhästar har långa manar, och sådana trasslar om man inte håller efter dem. Både Wossna och Welwette njuter i fulla drag när jag kommer in med en rotborste och borstar av dem och avslutar med manarna. Då slutar de för ett ögonblick att tugga och sträcker lite på sina nackar med halvslutna ögon. Emellanåt vänder de sig om och tittar på mig med sina stora vackra ögon, och det är ren och skär tillit och djup vänskap de förmedlar. Förstå att hästar är terapi!!

Kvällen avslutas i marsvinshuset. Det är alltid tomt på hö hos dem när jag kommer! Här får man en helt annan känsla till en början. De visslar och sjunger så vackert för mig när jag sätter nyckeln i låset. Fjorton små lurviga nosar sticker upp över burkanterna och somliga riktigt skriiiiker för att få min uppmärksamhet. Man skulle ju kunna tro att det gått en vecka sedan de fick mat senast! Jag brukar börja med vitkålen och titta över om pelletsen är slut i skålarna. Sedan fyller jag på nytt vatten. Det blir i alla fall inte riktigt lugn och ro i lådorna, utan de kilar lite omkring och verkar nästan lite nervösa. Jag brukar ta upp dem en och en och prata lite extra med dem och samtidigt titta över så det inte finns några skador. Någon kväll i veckan får de finna sig i att bli kammade - även om de inte är någon utställningskondition. Det tycker de väl sådär om... Det sista jag gör är att lägga in nytt hö. I en bur har jag två damer, som genast "rotar runt" i höet så allt ligger utspritt i buren inom loppet av bara några sekunder. Det är inte ovanligt att de alla drabbas av "hoppfnatt" ungefär samtidigt, och studsar omkring som popcorn i burarna och ser bara hellyckliga ut. Då blir jag också lycklig :-)! Men sedan inträffar exakt samma sak som hos hästarna. Om man lyssnar noga så hör man alla små marsvinsmunnar som tuggar hö - och detta låter också så otroligt rofyllt och lugnt. Ingen hoppar omkring, och ingen verkar nervös längre. De kommer in i ett slags "hö-trans" och det känns nästan lite sakralt att sitta där och bara få vara med. Det är ett lugn som jag känner svår att störa, så jag nästan tassar ut när jag tillslut lyckas slita mig ifrån de små gullungarna.

Det finns flera studier som visar på samma sak. Samvaro med djur, och speciellt djur som man klappar och kelar med, sänker blodtrycket. Jag tycker nog att jag verkligen känner hur välgörande det är för psyket att pyssla om djuren. Det härliga är att man inte behöver göra något extra eller på något särskilt sätt, utan det räcker så gott med att bara sköta om dem på det där vardagliga sättet. Att det sedan kan kännas jobbigt och ibland ett överhäng att skura marsvinslådor varje vecka, eller mocka - byta vatten i hinkar - hämta hö osv är liksom "smällar man får ta" för att få uppleva det här andra, dagligen! För mig är faktiskt mockning en form av meditation. Jag har inget emot alls att mocka i sig! Det är bara det att när man är trött som en marathonlöpare och har kvar stallet så.... Då krävs det en viss mental inställning för att komma över känslan av att det GÅR bara inte. Hötuggen efterår är liksom belöningen ;-).

Tja - är det någon som undrar hur i hela friden man kan ha djur NU?/Kicki

 

Lena

26 oktober 2008 15:41

Håller helt och hållet med dig Kicki!
Djur är verkligen bra terapi ; )))

Hur har du dina marsvin förresten?
Bor dom inne med er eller?

Ha en fortsatt skön dag!

Kram Lena

http://www.nygards.bloggagratis.se

 

Karin F

29 oktober 2008 15:41

Lustigt - jag diskuterade EXAKT detta med en kollega alldeles nyss! Hon har hästar, jag har marsvin. Och så tittar jag in till dig och du har skrivit ner närmast ordagrant vad vi sa till varandra.

PS toppenfin bild - jag gillar hösten!

http://myosotis.bloggagratis.se

 

Saraconnemara

5 november 2008 13:19

Vad gör du med marsvinsungarna? Behåller alla själv? Säljer till djuraffär? Ger till grannen? :-)
Har själv bott i Kisa och hållit till i stallet vid Pinnarp med mina döttrar, kände igen ditt namn...
Ha en fin dag!

http://saraconnemara.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska...

    Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar      WELWETTE WOSSNA   12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km. 12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara s...

  Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..   Omstart och nystart Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag...

  Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället...

  HÖST :-)!! Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...   Men VILKEN höst det ha...