Eric på Welwette ox, Oscar på Wossna ox och David på Tips

Reflektion

Helgen som passerat har varit ganska "maxad". Det är nu inte något ovanligt i just mitt liv, och jag har för länge sedan gett upp drömmen om att sitta och njuta en god bok framför en sprakande brasa i kakelugnen. För vi HAR kakelugnar - flera stycken!! Det ser så läckert ut i de här heminrednings tidningarna, där de välstädade och noga designade hemmen visas upp. Det sitter nästan alltid någon i en ljus och skön fotölj med en rykande kopp te i handen. Eller så står en fräsch kvinna i sitt välordnade kök och ler mot kameran medan hon ställer fram ett ljuvligt doftande hembakt bröd till de välartade barnen. Vårt hus skulle helt klart platsa i "Lantliv" eller "Hus o hem" (eller som Göteborgarna spexar till det Hu Så Hemskt...) vilken dag som helst faktiskt. Det är den där lilla detaljen med "välstädat" då möjligen, och kanske "noga designad" som det skulle falla på... För välartade barn har jag!

Isiga hinder

Nåväl. Lördagen försvann likt en avlöning, på en marsvinsutställning och sedan 40-års fest. Lite lätt utpumpad stöp jag i säng vid 2 snåret på natten. Men mina kära små ullbollar satt otacksamt nog och väntade ilsket på söndagmorgonen med en blick som sa; Vi då? De tyckte de hade fått vänta MINST en dag för mycket med att få rengjort sina burar. I ett anfall av otrolig optemism inbillade jag mig i början av veckan att jag skulle ha ridit en smula denna helg också. Det satte dock vädret tacksamt nog P för. Några dagars mildväder och sedan minusgrader på det hade förvandlat vår vackra omgivning till en gigantisk skridskobana. Att försöka få upp en tung hästtransport på vår ganska branta backe från stallet var inte aktuellt att ens tänka. Det var heller inte så lockande att pröva hur effektiva broddarna på hästarna möjligen är heller. Det blev alltså burstädning för hela slanten.

Ett litet odjur!

Jag har haft en mycket stilig grå hane sittandes hos två garvade damer. Jag har nog klämt och känt på deras magar lite nu och då, men NU har jag definitivt bestämt mig för att de är dräktiga. Som den ansvarsfulla uppfödare som jag är så tyckte jag det var dags att plocka ut herren och låta tanterna sköta sig själva fram till dagen D. Jag har en annan herre som precis blivit ensam, och tyckte nog att jag kunde chansa på att dessa tu skulle trivas ihop. Den grå är dessutom betydligt yngre än den andre, så jag slängde helt sonika in honom till en ny "kompis". Hej vad jag bedrog mig! Grålle tog över direkt! Han kurrade och kvittrade och jagade runt den andre mycket förvånade hanen så sågspånen rök! Han högg sig fast i den andres mycket ymniga päls, och det var här någon stans som jag kände att jag kanske behövde ingripa. Efter att ha kollat igenom den något skakade äldre gentlemannen och sett att han var helt oskadd så skulle jag lyfta ur den lille ilskebaggen. DÅ HÖGG HAN MIG I HANDEN! Det var inte bara ett litet "nafsande", utan han satt bokstavligt talat FAST i ett par sekunder i min knoge! Först trodde jag inte det var så farligt då jag inte tyckte det gjorde så ont. Men sedan såg jag att det formligen pulserade blod i inte allt för oansenlig mängd, och fick ägna min uppmärksamhet åt mig själv i stället. Det tog drygt en halvtimme innan blodfödet hade lugnat ner sig såpass att jag kunde börja använda handen igen. Under den tiden hade grabbarna kommit underfund med att de nog skulle trivas ihop i alla fall.... DJUR!!

Hur svårt kan det vara...

Maken fick agera sjuksköterska och tejpade ihop det 2,5 cm långa jacket i min knoge riktigt bra. En kompress över det hela och några meter gasbinda så kunde jag faktiskt sova efter att jag svalt en Ipren. Jag insåg nog på en gång att det behövdes säkert lite mer än så för att jag skulle anses vara på den säkra sidan. Så när jag nästa morgon kom till jobbet så visade jag upp mitt sargade finger för en av de skickliga sjuksköterskorna på Kirurgen (där jag alltså jobbar...). "Det där måste du få en stelkrampspruta för", konstaterade hon föga förvånande. "Gå ner till akuten så fixar de det åt dig". Hoho - i de bästa av världar möjligtvis - hoho. "Njaa, det måste en läkare titta på först" menade nästa sköterska på akuten. När jag då dryftade mig till att tycka att de kunde "pipa på mig" när en sådan skulle kunna bli ledig, snörpte hon förnärmat på munnen och konstaterade att måndagar på akuten inte riktigt var avsedda för så lindriga åkommor som ett marsvinsbett. "Du får söka dig till vårdcentralen!" Jag bara gapade... Jag jobbar alltså på ett av Sveriges största sjukhus, och det ska inte gå att få en liten enkel spruta mot stelkramp... Min blick blev antagligen ganska talande, för innan jag hann komma med en ganska vass kommentar så skyndade hon sig att säga att det berodde på att alla läkare var strängt upptagna med andra patienter. Fine. Det köper jag rätt av! "Men, fortsatte hon, om du kan få en kirurg att skriva en läkarordination så kan vi ge dig sprutan..."

To be continued

Sagt och gjort. Jag tog mitt finger och gick bort till kirurgmottagningen för att se om det där fanns en läkare som en måndag hade tillräckligt med tid för att skriva en ordination. Och det fanns det faktiskt! En riktigt trevlig sådan dessutom, och med gemensamma krafter satt vi och slog i FASS - han i boken och jag på datorn - för att försöka bli kloka på vad vaccin mot stelkramp heter... Kirurger är inte sååå hemma på just vaccinationer... Efter säkert en halvtimme så hade jag ett recept i handen dock. Nu var det lunchtid, och jag tänkte (otroligt omtänksam som jag är), att jag inte skulle bli allt för populär om jag dök upp på akuten mitt i deras lunch för att få en spruta, så jag käkade först. Sedan gick jag helt sonika till apoteket för att hämta ut sprutan. Där rev sig apotekaren lite i flinten och såg förbryllad ut. "När behöver du det här?" frågade han. "Typ NU" var mitt korta men effektfulla svar. "Vi har inte sådant i lager - då får nog vända dig till en vårdcentral".... Ridå. Jag gick då med receptet tillbaka till akuten och tänkte i mitt inte allt för stilla sinne att de får ta det som en ordination vare sig de vill det eller inte. Då satt en annan sjuksköterska som koordinator, och såg ganska förvånad ut. "Varför ska du ha vaccin mot polio när det är en vanlig stelkrampspruta du ska ha?" undrade han sakkunnigt. Ja, det är ju faktiskt en ganska bra fråga :-)! "Vänta så ska jag bara kolla", sa han och visslade till sig en läkare i flykten. Hon kunde också konstatera att jag skulle ha en helt vanlig vaccination med stelkramp, och fem minuter senare så sved det en smula i min vänstra arm... "Vad ska jag göra med receptet då?" ville jag veta. "Det kan du riva"....

Visst är Sverige underbart :-)!/Kicki