Joo... jag lever...

Och egentligen har jag inte fått mer tid över på mina dagar helt plötsligt. Men dagen idag har ändå varit såpass omvälvande så jag måste på något kryptiskt sätt få ur mig något av det.

1989

Föddes det en liten flicka, som några år senare skulle korsa min väg. Hon utmärkte sig väl inte så mycket från andra flickor kanske, men hon var en glad och behaglig liten varelse. Vi hade ett stort intresse gemensamt - trots vår stora åldersskillnad. HÄSTAR! Det är något märkligt med just djur, och kanske främst hästar. Det förenar både gamla och unga, och hästsport är den enda sport som jag känner till som både 18-åringar och 55-åringar tävlar på samma villkor i - kvinnor mot män. Efter ett tag ägnade vi oss åt vårt stora gemensamma intresse ibland tillsammans. Den numera tonåriga flickan var ibland hemma hos mig och red, eller så följde hon med på tävlingar som lite av en hästskötare. Hon var alltid glad, och alltid väldigt pratsam.

Liten blir större

Och så småningom blev det kanske andra intressen som började pocka lite mer på uppmärksamheten. När vi träffades så hade vi dock alltid något att säga varandra, och någon slags "gammal vänskap" fanns som en tunn tråd oss emellan. Den lilla spontana hoppan hade vuxit upp till en mycket söt och tilltalande ung kvinna med det mest glittriga leende man kan tänka sig. Det blev glesare mellan våra möten, men alltid lika hjärtligt när vi väl sågs. Sedan kom molnen.

Även den glittrigaste

sol kan bli helt förmörkad av ilskna och hotande ovädersmoln. Detta hände denna unga kvinna. Jag vet inte om det var någon som lyckades ta sig igenom det svarta och fick en inblick i vad det bestod av. Det jag vet var att det började bli outhärdligt för de leende ögonen, och att smärtan flera gånger tog överhanden. Det fanns dock alltid ett litet fladdrande hopp som vägrade flyga iväg och gjorde åter framtiden möjligt, gång efter gång. Tills denna midsommar.

Det obegripliga

det som bara inte skulle få hända, skedde. En liten fladdrande låga, som ibland blossade upp och lyste upp tillvaron för oss alla andra, orkade inte hålla kvar ljuset. Hon skulle ju vara kvar hos oss! Hon hade behövt finnas då jag vet att hon var en äkta solstråle för så många. Jag vill tro att hon faktiskt också behövde oss. Det obegripliga är att det är så svårt att lyckas haka fast i varandra och ge varandra det som får lågan att orka lite till. Jag vet att det är många som har försökt, men naturligtvis så gnager ändå ett vasst tvivel i hjärtat; fanns det något vi kunde ha gjort mer?

Idag

har vi tagit avsked. "Ett sista farväl" som pastorn envist tjatade, men jag tror nog att de flesta tillsammans med mig tänkte helt annat. Vi har deltagit i en cermoni som ska vara till både tröst och stöttning, men inte har jag sagt farväl för sista gången! Denna lilla älva kommer finnas med mig så länge jag har sinnet i behåll. En 20-åring går inte att bara lämna...

Kicki W

 

Merlins matte

27 juli 2009 18:23

Några ord på vägen

Försök att ta tillvara
allt gott som livet ger.
Se till det stora i det lilla
så kan gukdkornen bli fler.

Ge dig tid att reflektera
en stund i lugn och ro.
Låt sanningen bli vetskap
men släpp även fram din tro.

Och när du möter mörker
och livets tvära kast
- känn då hur livet rör sig
och ljuset får kontrast.

Känn att du får styrka
av det som gör dig svag
- att där finns nåt att lära
av allt som sker var dag.


Varma kramar

http://merlins-funderingar.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska...

    Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar      WELWETTE WOSSNA   12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km. 12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara s...

  Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..   Omstart och nystart Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag...

  Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället...

  HÖST :-)!! Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...   Men VILKEN höst det ha...