Visst är hon ljuvlig mitt vackra sto. Men ibland är hon billig!

När man vet att man är kärring...

Mina emellanåt lite väl högtflygande drömmar drabbar mig med viss regelbundenhet, gärna hösttid faktiskt. Jag är visserligen inte dummare än att jag begriper att vissa tåg redan har gått. Som exempel så är jag numera helt övertygad om att jag kommer fortsätta att lämna Helena Lundbäck och Malin Bayard ohotade som Östergötlands hoppryttarinnor! Men kanske att man skulle kunnat ha nafsat dem en smula i de stövelförsedda hälarna åtminstonde? Drömmen om att faktiskt komma iväg ut på hopptävlingar igen kommer alltså med viss regelbundenhet, och så har alltså denna höst känts väldigt lämplig att ääääntligen sätta drömmen i verket. Att man är 44:årig fembarnsmor har ju överhuvud taget inte med saken att göra!! Det är bara mod i barm och eldig springare som krävs... - - -NOT! Gårdagen blev ett pinsamt uppvaknande av att jag med oåterkallerlig säkerhet har trätt in i kärringålderns ljuva epok.

Ädel häst...

Faktum är att inledningen på min lysande nya hoppkarriär började riktigt lovande! Jag har till och med börjat att hoppträna med regelbundenhet, och det vill inte säga lite det! Det är flera år sedan jag åkte till ridskolan för att vara med på lektioner, och JÖSSES vad jag har saknat det! Min ädla häst, som faktiskt ÄR ädel på riktigt då hon är ett arabiskt fullblod, har också varit på ett synnerligen gott humör under dessa träningspass. Jag har åkt hem efter varje träning och undrat vad det egentligen jag tyckte var så svårt för några år sedan. Igår blev jag dock bryskt påmind...

Dumma häst...

Jag borde ha förstått redan från början igår att detta var "en såndär" dag. Wossna var på tårna redan när jag skrittade fram, och kunde absolut inte gallopera som en vettig häst. Det blev byten fjorton gånger vid varje kortsida, och hur många på långsidan är inte ens möjligt att räkna... Numera tar jag ganska bryskt kommandot när hon gör sådär, och tvingar den sköna damen att faktiskt bry sig om min innerskänkel utan att motställa sig själv. Jag vet inte om en "dundrande" frieserhäst hade med saken att göra, men denna svarta hårfagre gjorde visserligen inte mitt prickigt vita sto lugnare. Om min häst kan göra 8:or i gallop med 3 dm cirklar, så var denna svarta mastodont i princip ostyrbar. Men naturligtvis ska man kunna kräva av en 13:årig mycket erfaren fullblodsdam att kunna koppla bort sådana detaljer! Låt mig säga att Wossna var TAGGAD!! I de lägena räcker det med att man oavsiktligt råkar vicka på sin lilltå, och genast tolkar hon det som en övertydlig gallopfattning...

...och envis kärring!

Hopplektionen startade lite mjukt med travbommar, som Wossna faktiskt kunde trava över på en gång utan att fjanta. Sedan blev det ett lågt hinder på diagonalerna som skulle tas i trav men landa i gallop. Detta gick relativt hyfsat också, men min kära häst låg ju på hela tiden. För den som nu inte har förstått det så är ju gallop meningen med livet...! Det var när vi skulle ta travhindret och direkt efter det komma på en båge till ett ytterligare hinder, som det tillslut blev helt TILT i det vackra huvudet (inte mitt då alltså...!). För det första hade ju ridläraren lagt en bom som infångare i vinkel mot det bortesta hinderstödet, vilket min häst alltså var tvungen att stanna ett par gånger och titta på. Hon var inte särskilt intresserad av att lyssna på vilken bom jag styrde mot, utan ville försöka lista ut det själv. När man betänker att en hästhjärna är stor som en valnöt ungefär, så kan man ju förstå att det är inte en helt enkel uppgift... Jag hade dock bestämt mig för att detta bara SKULLE fungera, så jag var envis och red på hindret gång efter gång. Tillslut skulle vi ta "bågen" en gång till. Jag tyckte faktiskt att jag satt helt still. Jag tyckte faktiskt att jag var helt lugn. Jag tyckte faktiskt att jag höll om med skänkeln. Jag tyckte faktiskt att jag höll henne lagom mycket i mun. Och jag tyckte faktiskt att hon hoppade.... Den hårda dunsen som blev när jag tog mark på andra sidan hindret var dock tydlig nog att jag inte hade haft hästen med mig över! Hon hade alltså överlistat mig med en av sina väl inövade "Wossnanitar" där hon bjuder på hinder, samlar sig för språng och faktiskt börjar att lyfta - när hon plötsligt sätter alla fyra hovarna i backen, millimetrar ifrån bommen. HON HAR ALDRIG RIVIT EN BOM när hon nitat på detta sätt!!! Jag rev visserligen inte heller bommen, men jag blev fullkomligt övertygad om att jag DEFINITIVT har blivit kärring!!

Joo, jag lever och är faktiskt på jobbet idag!/Kicki W