Har du bråttom så skulle jag nog tipsa dig om att återkomma när bättre om tid finnes! Det här blir nämligen ett låååångt inlägg! Men för all del - njut två sekunder av höstvackra rönnlöv innan du hastar vidare!

En mycket god start!

Efter en ganska intensiv och innehållsrik arbetsvecka så rullade helgen in med sina förföriska löften. Varje helg är tyngd med förväntningar om vila kombinerat med trevliga upplevelser och färdigställande av hushållets måsten. På två dagar ska det hinnas med det som man under resten av veckan har skjutit upp, och inför varje helg finns också dessa orimliga förhoppningar om att verkligen göra ALLT. Somliga av oss har ju dessutom försvårat tillvaron ganska rejält genom att införskaffa andra levande väsen som behöver omsorg och skötsel. Varför man är så dum egentligen skulle nog någon granska lite närmare egentligen. Själv börjar jag luta åt att vi har något "för mycket" eller alternativt "för lite" av något för att egentligen anses som normala. Ju mer man tänker på det desto mer obegripligt ter det sig egentligen varför man har djur! Tänk vilken ocean av TID vi skulle ha om vi inte hade skaffat oss kritter!

          Men sedan är det ju den där lilla detaljen med vad vi djurägare FÅR i form av upplevelser och tillit, som inte går att mäta i antalet utmockade gödselkärror eller skurade marsvinsburar. Lördagen började ganska lugnt för min personliga del, och efter att i slowmotion ha inmundigat min frukost så släntrade jag med ganska moderat hastighet ner till stallet och började mocka ut fyra spiltor. Ute hängde fuktigheten tung över nejden, och det var väl bara en defenitionsfråga om det skulle kallas duggregn eller dimma egentligen. På väg upp mot huset igen blev det en liten goseträff med alla mina lurviga och pratsjuka marsvin i marsvinshuset. De blir alltid lika glada och tacksamma över min uppenbarelse, och jag väljer att tolka att det just är MIG de gläds över - och inte maten som jag visserligen passar på att ge dem också. Inne i stugan igen så gick jag upp och skakade liv i ett tonårsbarn och erbjöd honom en ridtur i den fuktiga naturen. Lite sömndrucken iklädd enbart mjukisbyxor och med elgitarren hängandes över axeln (när han vistas hemma tillhör denna tingest hans lekamen!), blinkade han emot mig och grymtade fram något som jag skulle tolka som ett ja. Detta barn har ärvt en viss genetisk uppsättning av sin mor som gör att saker ibland kan gå i ultrarapid. Men tillslut så var vi båda på väg ner till stallet igen, och klafsade ut i hagen och hämtade två fullblodsdamer. Ridturen blev både lång och underbar, och den vattenmättade luften kändes bara härlig och uppfriskande. På ett sanslöst gott humör återvände vi till verkligheten så småningom, och kände oss både duktiga (vi hade glatt våra vackra hästar!) och nöjda (vi var själva fullsprängda med endorfiner!) och skyndade inte i onödan med att göra iordning hästar och stall efter ridturen.

God fortsättning...

Det kan inte nog understrykas med vilken noggrannhet man bör välja sin livspartner! Min utdelning har varit synnerligen god, och maken är icke utbytbar! När sonen och jag så småningom ramlade in i huset igen så möttes vi av ljuvliga dofter från en, som det skulle visa sig, ljuvlig köttgryta med tillhörande Basmatiris. Det jag bidrog i det sammanhanget var bara en skvätt rödvin och några droppar soja i grytan, vilket visserligen kanske inte var helt oväsentligt för slutresultatet, men gick på sju röda sekunder. Under tiden som maten blev färdig så ställde jag mig i duschen och fräschade upp mig betydligt. Hela familjen var samlad till middag - minus en tonåring - och vi hade riktigt trevligt under tiden som våra magar blev allt mättare. Just här var jag dock tvungen att bryta rytmen en smula och faktiskt öka takten ganska mycket. Men jag hann trots det att fixa både hår och bättra på färg mm i ansiktet, och faktiskt stryka det jag hade tänkt ha på mig, innan jag och maken satt med en minimal packning i bilen på väg emot Linköping. Barnen lämnades totalt åt sitt eget öde, och inte nog med det. De hade dessutom blivit delegerade att sköta om gårdens alla djur under ett dygns tid ungefär. Och helt ärligt så betvivlade jag inte för ett ögonblick att de också skulle sköta uppgiften galant. Kanske inte identiskt med hur jag själv gör saker, och kanske inte ens i samma tid som jag, men sådant får man liksom tåla.

          Inte särskilt mycket senare än vad vi hade tänkt från början, kom maken och jag fram till ett hotell där ett rum väntade på oss. Vi checkade in och lämnade vår minimala packning på rummet, och vände sedan tillbaka till bilen igen. Färden fortsatte några mil till, och slutade som först i Norrköping och Stadium Arena. Ni som känner mig kanske höjer ett ögonbryn en smula om ni dessutom vet att Stadium Arena är en idrottsarena vigd i första hand till basket och friidrott. Anletsdragen kommer dock mycket snabbt att slätas ut till ett igenkännande och stort leende när jag berättar att just denna lördagskväll var det inte bollar som dunkade i golvet - utan MUSIK!!! Och inte vilken musik som helst heller faktiskt, utan en ren och skär hyllningskonsert till ett band som fortfarande efter snart 20 år är totalt ohotade på toppen av den musikaliska rockhimlen - nämligen QUEEN! Sångaren Peter Johansson, som varit i England i fem år och sjungit med delar av bandet och dessutom sjungit huvudrollen i musikalen "We will rock you", har tagit med sig ett gäng spelglada och fruktansvärt duktiga rockmusiker från England och gett konserter runt om i Sverige. Denna kväll var  en extraföreställning i Norrköping. Detta var sista konserten av turnén Champions of rock, och jag kan väl bara lite ödmjukt konstatera att DET VAR DEFINITIVT VÄRT ATT ÅKA!

Inte slut här inte!

Hur kvällen för övrigt avlöpte får nog er egen fantasi redogöra för er. Men jag kan väl säga så mycket som att vinet och osten var inte fel de heller... Man ska dessutom inte underskatta den extrabonus det innebar att välja just denna helg, då vi dessutom fick en hel timme extra att sova på! Hotellfrukosten var naturligtvis både god och mycket varierande, och vi kände inte ett spår av brådska. I mycket lugn och behaglig takt blev vi färdiga, och checkade ut faktiskt flera minuter innan utsatt tid. Efter en liten sväng till Biltema (....!), där vi trängdes med fruktansvärt mycket folk (vi tänkte inte på att det var lönehelg...!), styrde vi så kosan mot vårt älskade hem igen. På vägen hämtades den saknade tonåringen upp, och humöret var på topp! Jag ska kanske här göra en liiiiten bekännelse dock. Jag hade faktiskt lite telefonkontakt med sönerna där hemma, och "tipsade" dem om att kanske inte dra ut på tiden allt för mycket innan de i tur och ordning skulle duscha. Yngste sonen tycker alltid att det är totalt onödigt att duscha, då han minsann aldrig kan se någon smuts vare sig på kroppen eller i håret - men han brukar trots allt lyda. Väl i duschen får man nästan avbryta honom då han gör samma upptäckt varje gång - att duscha är ju bara så skönt! Så det var faktiskt bara äldste sonen som ännu tyckte att han hade gott om tid på sig när vi så tillslut kom hem. Tiden var dock ganska knapp, närmare bestämt en halvtimme. I princip så bara mellanlandade vi hemma, och samlade ihop alla ungarna och åkte vidare.

          Nu var dock destinationen väster ut, mot Österbymo. Ydre må vara en av Sveriges minsta kommuner till antalet, där det bor ca 3800 personer totalt i HELA kommunen. Och visserligen räknas kommunen som östgötsk, men BANNE mig var här sprudlar av småländsk påhittighet!! Under hösten har man kunnat beskåda musikalen Cabarré i just lilla Österbymo. Det är inget turnerande teatersällskap som letat sig ut till obygden, utan faktiskt Ydres alldeles egna teaterförening "Ydre Riskteater" som satt upp musikalen! Det är dessutom inte första gången de har gett sig på en grannlaga uppgift, utan man får nog faktiskt kalla dem veteraner på området numera. Och jag kan lova att det är värt precis vartenda öre att gå och se en föreställning med Riskteatern! Det finns inget amatörmässigt över produktionen över huvud taget, och huvudrollsinnehavarna skulle kunna göra sig på vilken stor scen i Svergie som helst faktiskt. Ruggigt bra helt enkelt!! Och så även denna kväll förståss... Alla grabbarna i familjen var helt tagna och uppskattade musikalen väldigt. Det gjorde kanske inte saken sämre heller att fyra av dem (mina killar alltså...!) kände igen flera av skådespelarna i ensembeln. Bland annat en av huvudrollsinnehavarna, som dessutom var lärare på teaterlägret som de var med på i somras.

Grattis!

Men NU då var väl helgen trots allt slut!? Eller?? Nej, inte riktigt... Än fanns det faktiskt några timmar kvar på den skälvande söndagskvällen. När vi lite omtumlade så kom hem för andra gången denna söndag, så blev det till att laga mat. Nu tog jag faktiskt lite mer del av just den detaljen, och resultatet blev "Flygande Jacob" (dock utan bacon, för det hade jag glömt att köpa....). Den kompletta familjen ställde sig nu vid findukat bord inne i storarummet, och skulle avnjuta en god middag. Men precis innan vi satte oss så tog "någon" upp tonen och började sjunga; "Ja, må han leva!". Denna söndag var nämligen makens 47:års dag. Det låter faktiskt riktigt bra, om än lite roligt när hela gänget tar i med full hals i den numera ganska välkända gamla sången. Och när mannen var både hängd, skuten och dränkt i champagne (det finns faktiskt fler verser på denna hyllningsång...) så kunde vi så äntligen sätta oss ner och äta.

          Om nu någon tror att vi har hunnit med att städa, stryka, räfsa i trädgården eller så dessutom, så måste jag tyvärr härmed meddela att dessa sysslor hänskjuts till nästkommande helg...

Livet är ganska gott att leva!/Kicki W