Vi hästägare är nog lite knasiga trots allt... Wossna har bott hos mig sedan hon var 1 år, och idag är hon 14... Många kallar sina hästar för "sina bebisar", men jag - jag har en fyrbent syster. En viktig del av mitt liv är hon hur som helst!

Torsdagar udda veckor betyder bara en sak - hoppträning! Vi är ett litet men naggande gott kärring-gäng som med hyfsad regelbundenhet träffas på ridklubben för att träna "hoppning" på den nivån vi tycker oss klara av. Med en irriterande förkylning brummandes i kroppen, som numera är obefintlig på muskler, så var inte modet i barmen i storlek large kanske just denna ljumma kväll. Jag känner mig lika smidig som en tvättmaskin nu för tiden, så egentligen vet jag inte riktigt varför jag utsätter mig för detta regelbundet! Eller - jo - det vet jag visst det!

När det bara fungerar. När hästen är mjuk och uppmärksam. När man befinner sig i en hög av fnissiga väletablerade quinnor. När vädret är ljummet och full med sommarlöften. När man bara har så vansinnigt KUL! När man står och hänger vid hästtransporterna med kroppen fullproppad av endorfiner med en kopp kaffe i handen. Då är det ingen tvekan om varför man utsätter sig för risken att stöpa i gruset som en kapad fura. JAG MÅR SÅ BRAAAAA!!! Inget SSRI-preparat i världen kan uppnå ens en liten uns av vad en ridlektion i sadeln på sin älskade häst kan åstadkomma.

Trött idag, men oerhört nöjd :-)!/Kicki