Vår Ölandstok gillar också hösten - precis som jag! Det är NU man ska njuta av denna gyllene glädjespridare.

En hel vår, och definitivt en hel sommar har passerat sedan mitt senaste blogginlägg. Jag tillhör alltså inte de som bloggar flera ggr/dag... Och jag önskar inte heller att uppdatera min blogg med fullständigt ovidkommande detaljer heller, utan använder den i stället som en plats för reflexioner och ibland också reaktioner.

Att klappa sig på axeln!

...måste man bli bra på faktiskt! Just nu känner jag mig oerhört duktig och fokuserad då jag lyckats med konststycket att sätta igång TVÅ hästar denna hösttermin! Mitt älskade arabsto Wossna var lite ansträngd i något ben i våras, och jag lät henne helt sonika få vila. De senaste två veckorna har jag dock smugit igång både hennes och mitt fläsk - och lyckats att få med hennes svarta dotter också på köpet. Till en början så utövade jag viss kvinnlig/moderlig manupulation över mina ridande söner, men nu har de lyckats genomskåda mig. Så, efter drygt två veckors underbara ridturer TILLSAMMANS med någon son så får jag klara mig själv. Tycker nog att det är värt en och annan axelklapp faktiskt..  

Hästliv...

...innebär också fysiskt aktivitet. Och för mig betyder det i sin tur ömmande muskler och gnisslande leder. Men det förra är nog latmasken som jämrar sig och det senare ovanan, så inte särskilt mycket att bry sig om egentligen. Vad det dessutom innebär är att min kroppshydda sakta men säkert minskar i omfång. Och eftersom denna har varit väl tilltagen de senaste åren, så inser nog alla att jag mer eller mindre gör vågen!   Det innebär dessutom att jag sover bättre (läs fler timmar/natt...) och att mitt TV-tittande dramatiskt har minskat. Inget att sörja över för den delen, jag har aldrig kommit ihåg dagen efter vad jag tittade på TV kvällen innan.

Gäller bara att envist fortsätta också   /Kicki