Världen har åter blivit vit. Åtm den värld som jag kan beskåda genom våra fönster här hemma. Dessutom börjar landskapet att sakta transformera sig till en gigantisk skridskobana med tillhörande risker för liv och lem att beträda. Förmodligen är det ytterligare ett dystert tecken på att kroppen börjar så sakterliga att föråldras, när jag börjar kalkylera med hur stor sannolikheten är att jag ska bryta både armar och ben på väg ner mot stallet. Det kan jag inte komma ihåg att jag någonsinn ens tänkte en tanke om "förr". Men jag måste erkänna att jag tycker att det är betydligt trevligare när det blir ljusare tack vare snön, för att inte tala om den skönhet snön skänker till vårt annars ganska brunsvarttrista landskap såhär års. Vi har verkligen snö! Träden är snötyngda, vår osaltade väg utanför trädgården är snö/isfylld och hästarna har ännu inte lyckats trampa bort snön i hagen. Men mildare väder har utlovats, ackompanjerat med regn till och med, så den vita visiten blir nog inte så långvarig denna gång.

Jag älskar egentligen hösten (även om man nog måste tycka att just "höst" inte beskriver landskapsbilden idag...). Men detta år har det varit extra tunga steg att kliva av någon anledning. När kroppen känns som den värsta fienden man har så är det inte kul! En del går att påverka med helt egna medel, och annat ska man tydligen bara stå ut med i väntan på bättre tider... Och under tiden ökar tyngden under fotsulorna och yrseln i huvudet okontrollerat och pulsvis. Jag kan inte påstå att jag gillar läget, och jag kan inte påstå att jag har någon vidare koll på samma läge heller. Men jag har trots allt kvar samma goa förmåga att insupa och till fullo njuta av skönheten i naturen, berusningen i musiken och välsignelsen av min familj. Så egentligen ska jag väl bara hålla käft!