Är höger eller vänster verkligen en viktig fråga? För 40 år sedan var det en otroligt aktuell och het angelägenhet! Frågan var om svenska folket var moget för den stora omläggningen, och framför allt hur många människoliv det skulle kosta. Då, idag, för 40 år sedan hade man fattat det modiga beslutet att vi som svenskar nog ändå skulle klara av det. Sedan dess har vi kört på höger sida på vägarna.

Jag fick ett kryptiskt mejl igår. Jag uppmanades att hänga ut flaggan genom lämpligt fönster den 11:e denna månad för att delta i en viktig manifestation. Jag utgår från att massutskicket kanske inte riktigt var tänkt att överskrida landsgränsen, eftersom det var från USA det ursprungligen var skickat. Jag drog mig till minnes känslan av overklighet när jag satt i min bil på väg hem från jobbet "nine-elevenj", då jag försökte ta in det obegripliga i att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Jag hade slagit på TV:n så fort jag kommit hem, lagom för att få se flygplan nr. 2 utföra samma manöver. När jag satt vid datorn igår och mycket hastigt läste igenom mejlet innan det åkte i papperskorgen, tänkte jag att det skett många katastrofer i vår värld. Vi har bara en förmåga att värdera dem olika beroende på var på jordklotet de inträffar.

Ministrar har varit i Irak och pratat om det politiska läget. Svenska ministrar i form av utrikesministern och migrationsministern. Jag vet inte om Sverige som land blev klokare av deras resa, men förhoppningsvis blir regeringen det. Terror utövas överallt. En trosriktning försöker kväsa en annan genom terror mm. Emellanåt är det hela länder som blir angripna. Det är mycket märkligt vad religionen kan ställa till med mycket elände! Om man säger sig vara utsänd av en gud kan man tydligen få bära sig åt hur som helst. Även mot människor som påstår sig till höra samma gud. Det får mig att fundera mycket på vad en människa egentligen är. Vad påverkas av arv, och vad påverkas av miljö? Vad/vem är det som styr mina tankar? Hur kan det komma sig att unga människor som borde se sin framtid som ljus och spännande, kan välja att plocka på sig sprängladdningar för att sedan bokstavligt talat spränga sig själva i luften - och "förhoppningsvis" en hel hög med andra också. Hur kan det komma sig att unga människor kan välja att ansluta sig till en armé i mening och syfte att med våldets hjälp övertyga motståndarna - och förhoppningsvis själv överleva. Hur kan det komma sig att vi alla stillatigande låter "den som vet bäst" få styra våra handlingar, och i efterhand ursäkta sig med att "jag förstod inte". Tänk att det är så svårt och farligt att göra bruk av egen hjärna!

..../Kicki

För ett ögonblick drar jag mina blickar från den egna naveln och lyssnar med ett halvt öra på den så kallade etern. Jag konstaterar torrt att tiden går otroligt fort... Det är hela 10 år sedan den mest drottninglika prinsessa vi antagligen någonsin kommer att få i Europa gick ur tiden. Samtidigt måste jag erkänna att det känns väldigt länge sedan som bilderna från TVsändningarna visade horder av sörjande britter utanför Buckingham Palace. Det jag slås av nu när bilderna åter börjar överösa oss, är hur vansinnigt vacker denna människa ändå var! Paparazzis lyckades inte ta en enda bild där hon inte ser sval och drottninglik ut. Att jämföra med bilder på allehanda skådisar/kändisar där jag faktiskt kan ha svårt att förstå att det verkligen är den påstådda kändisen som avbildats. För mig är det fullständigt uppenbart att man faktiskt är osminkad när man går omkring i morgonrocken strax efter att man tagit sig upp ur sängen. Att göra ett "scoop" av det är ju mer än lovligt fånigt! Hur Diana lyckades "hålla stilen" är för mig en gåta. För tillfället känns det som om jag verkligen skulle behöva en handbok i ämnet. Tur att man inte är kändis! Ingen skulle bli glad över att se en suddig bild på mig i morgonrock! Inte ens med diverse värmetängers hjälp (till håret då alltså...!) eller fuskfärg i ansiktet skulle jag lyckas dölja mitt haveri. Det känns som om det är höst även för den egna kroppen...

Nej, nu kliade det i naveln igen... Det är så svårt att lyfta blicken och hitta annat focus. En hel västvärld befann sig i något slags chocktillstånd - då - för 10 år sedan. Det fullständigt otroliga hade hänt! Den onåbara, fulländade, så omilt behandlade, sköna av sköna hade gått ur tiden, i en ålder då man fortfarande bara ser framåt. Superlativen omkring lady Di blev allt fler i samma takt som artiklarna om henne publicerades vid denna tidpunkt. Hon var skönheten och Charles var odjuret! Vem Camilla var ska jag kanske låta vara osagt...

Naturligtvis finns det ännu ingen människa som vandrat på jordskorpan som befunnit sig vara helt ofelbar. Men med Diana var det nog så att hon gärna blev förlåten. Så länge hon serverade oss bilder av sig och sitt liv så fann vi alltid godtagbara ursäkter för det som kanske inte var lika fulländat. Jag undrar om hon någonsinn var lycklig? Eftersom jag är mor till fem söner, så antar jag att hon var lycklig - som mor. Jag hoppas det. Som påfågel var hon fulländad. Som människa var hon - ointressant... Det viktiga var vad hon levererade. De drömmar och tankar som hon hade, och det liv hon hoppades på, hennes rädslor och ilska och hennes behov av kärlek - allt tog hon med sig. Kvar finns de vackra bilderna, och det är för dessa som vi kommer ihåg henne. Vad hade hänt om hon varit frånstötande ful...

Från en sliten en../Kicki

Ytterligare en bild från utställningen, denna gång nosen på en otroligt söt lunkarya! Den som inte förstår att man faller pladask för något sådant här behöver gå i samtal... ;-)!

Lite ödesmättat kan jag konstatera att jag precis upplevt "min sista lediga fredag". Vad gjorde jag av alla andra som passerat de senste åren? Men, att gråta över spilld mjölk är inte min grej - och inte speciellt verkningsfullt heller. Denna fredag startade jag med att dammsuga. Jag kanske BORDE ha befunnit mig i vår bostad när jag gjorde det. Där behövs det verkligen också en rejäl svängom. Men det var inte där jag sög upp partiklar. Det var naturligtvis i MARSVINSHUSET! Det börjar arta sig nu faktiskt. Dammsugarn tjöt och jag fick lite lätt huvudvärk innan golvet var rent. Jag vågade inte slå av på takten, utan satte genast igång med att blanda till grundfärg. Det ska vara 10% lacknafta tillsatt till golvfärgen vid första strykningen. Jag valde att rolla även golvet.

Jag har alltid så läng jag kan minnas haft svårt för att krypa omkring på knäna. Jag får rejält ont tillslut! Så jag varierade arbetsställningen med att ömsom krypa och ömsom stå i "fällknivsställning". Naturligtvis med resultatet att när jag var färdig, hade ont i BÅDE knän och rygg. Huvudet dunkade ju sedan tidigare... Det avgör helt klart saken! Om jag inte klarar av att måla 17 m2 golv utan "arbetsskada" är det nog inte som målare jag ska se min framtid.

Jag tyckte jag kunde sitta vid datorn med ganska gott samvete efter den prestationen. Jag har planerat att åka på en kurs till Stockholm i morgon. Det är en kurs i hur man avgör vilka färger marsvinen har. Helt otroligt viktigkurs alltså! Det begriper ju vem som helst att man måste kunna vad färgerna heter - och helst se skillnad på skiftningar och variationer. Jag satte mig alltså vid datorn för att gå ut på sj:s hemsida och boka biljett. Efter att ha klickat mig fram och tillbaka på både SJ:s och Östgötatrafikens hemsidor, var jag tillslut ganska nedslagen. Hur jag än vände och vred på saken (försökte även med Swebus!) så kommer jag inte till Kisa förrän 23.10 Joo, om jag åker från Stockholm vid 14 - 15-tiden.... Jag behöver åka redan 7.40 för att vara framme i hyfsad tid - och då måste jag rannsaka mig själv...

Maken tyckte tillslut att jag kunde väl ta bilen när det nu var så struligt. Men 7 - 8 timmars bilkörande under en och samma lördag är inte något alternativ för mig heller som det är nu. Jag känner att jag behöver vara klok och förståndig och inte bränna allt krut på en gång. Nästa vecka kör jag igång för fullt, och är dessutom "ensam" må - on då mannen är iväg i jobbet. Det betyder väldigt mycket tidspassande för mig för att få logistiken att fungera. Efter mycket funderande bestämde jag mig så tillslut att jag inte åker i morgon! Jag hade då redan aviserat mina tankar till folk som ska till nämnd kurs - så förhoppningsvis är det ingen som skickar någon efterlysning... Tråkigt! Men jag får se det som att jag får "en hel lördag" att göra annat här hemma på i stället. Måla tex...

Kanske ska fortsätta som socionom ändå../Kicki

Mina toårsgrabbar på sina mopeder.

Ååååhh vad det är svårt att komma igång med saker när man "tappat lite styrfart"! Jag har varit lite pressad idag också då jag inte helt och hållet kunnat styra min tid själv. Vid 2-tiden kom yngste sonen hem från skolan och vi lunchade ihop. Jag lyckades faktiskt att rensa ut ALLT från marsvinsrummet - så nu är det bara dammsugaren som ska göra lite jobb!

Eftermiddagen och kvällen styrdes av hästar och hoppträning. Jag skulle egentligen själv ha ridit också, men när jag tog in mitt vackra sto från hagen hade hon ett svullet framben och långa rivsår. Hon fick åka med i transporten i alla fall då hon ska vara kvar på ridskolan nu "för vintern". Näst yngste sonen hopptränade för första gången på "ny" ponny - brorsans Tips. För honom gick det lysande och jag kände mig glad. Jag fick vara till lite nytta också då en (lika vimsig som jag?) av "tantera" (hon är yngre än jag!) hade glömt sina ridstövlar hemma. Hon har också ridande son i samma grupp som jag - samt häst i hästtransport och hela köret. Hon fick låna mina ridskor och chaps då jag inte hade så stor användning av dem...

I MORGON ska jag måla!/Kicki

Bilden föreställer en sheltie från utställningen.

Forsättning på tankesnurret! Min sista lediga onsdag innan jag "blir som alla andra" eller "en riktig kvinna" om man så vill (är dock en politisk fråga...) och börjar jobba HELTID! Jag har kilat mellan tvättmaskin och målarroller som en liten skållad råtta och faktiskt tvättat igenom mig den ENORMA hög av kläder, som på ett obegripligt sätt växer till sig varje vecka. Väggarna i marsvinsrummet blev så tillslut färdigmålade och lyser numera i en käck och uppiggande gul färg.

Egentligen hade jag tänkt fortsätta när effektiviteten nu ändå infunnit sig, och ta mig an golvet också. Där ligger redan spånskivor, men det finns mängder med olika saker PÅ detta golv. Plast, bitar av glasfiberväv, lager av slipdamm från spackel, div. verktyg samt en hel del "vet inte var vi ska ställa det i stället.." Om man ska måla ett sådant golv behöver man nog ägna en stund åt förarbete. Det var detta jag egentligen hade tänkt mig. Men "ödet" ville annat. Vi åkte in 6 av sju möjliga till kommunens metropol för att titta på en etta. Äldste sonen behöver definitivt ett alternativ till sin moped när kylan kryper närmare. De två som kommer därefter behöver tak över huvudet i glappet mellan skola och aktiviteter när de nu inte har föräldrar som kommer kunna skutsa.

Sedan var luften UR! När middagen var uppäten var också orken slut. Det var maken som stod vid spisen denna dag och lagade lasagne. Mycket gott!

Är ju ledig i morgon med!/Kicki

Under dagen som förflutit har jag funderat en hel del. Jag sätter mig i bilen och åker drygt 2 mil i princip rakt väster ut. Jag träffar EN patient. Visserligen följer jag med samma patient in till en träff med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, efter vårt samtal - så det kanske räknas som två.. Jag skriver på datorn. Går tillslut och äter lite lunch. Sätter mig i bilen och åker nästan 10 mil väst - norr ut för att landa i Linköping. Kommer lite "för tidigt" då jag tagit ut tiden med väl god marginal. Sitter så tillslut på ett nytt möte, men denna gången tillsammans med kuratorskollegor. Vi är kurtorer på vårdcentraler runt om i vårt kära Landsting och behöver således träffas en gång i månaden då flertalet av oss saknar andra kuratorskollegor på våra arbetsplatser.

Jag försöker verkligen vara miljömedveten! För det mesta handlar jag KRAV-märkt såvida det inte är typ dubbla priset. Kaffe och bananer skulle jag aldrig drömma om att köpa om det inte var KRAV- och rättvisemärkt. (Rättelse genast! - I somras FANNS inte "mitt" kaffe att uppbringa på Öland!) Det är dock svårt att "leva som man lär" när man bosatt sig på landsbygden. Åter igen kommer jag nu gnälla över att bilen är ett fullständigt måste. Som simpel vårdcentrals kurator har jag alltså suttit i min bil och kört nästan 18 mil idag - bara "i jobbet". Man kanske skulle blivit agronom, eller öppnat plantskola i stället?

Bilden föreställer min son på utställningen i Jönköping. Om ni ser något som liknar en liten nos i ett grått nystan, så är det marsvinet vi hade med oss!

Måste tänka vidare../Kicki

POPPYS ESKIL är mitt lilla "får". Han höll på att totalt ta knäcken på mig. Ville INTE sitta still!!

POPPYS FABULOUS är lika snövit som sin syster. Han kommer bli till salu lite längre fram i höst.