POPPYS FAIRYTALE är nästa sötnos. Hon får också stanna hos mig snövit som hon är!

POPPYS GOLDIE är bara så ljuvligt vacker i färgen! Hon stannar hos mig...!

POPPYS GUCCI stannar också. Han har blivit en riktig lite krulltott, och jag ser med spänning fram emot hur han kommer utvecklas!

POPPYS HUGO stannar hos mig! En riktig liten raring i lemonagouti/white/cream

POPPYS HUBERT till salu! En liten goding på fyra veckor.

Tillbaka idag från semestern. Inget var sig olikt, och datorn väntade tålmodigt på mig. Personalkontoret har trasslat till det lite med mitt schema, men inte värre än att de får trassla tillbaka det igen. Träffade lite kollegor också - annars för jag en ganska tyst och tillbakadragen tillvaro. Kuratorsmottagningen är inte i samma lokaler som övriga Vårdcentralen, och för det mesta uppfattar jag nog det som positivt. Åtminstone tycker min patienter oftast att det är skönt att inte behöva sitta i samma väntrum som "alla andra". Men det kan bli lite ensamt också...

Bilden får symbolisera den ständiga resan mot nya mål. Vägen är skymd dessutom - vilket jag tycker att den är för det mesta. Jag börjar uppnå den ålder då jag mindre och mindre uppskattar "spänningen runt hörnet", men har på ett annat sätt kanske resignerat. Det är bara så. Kortet får som sagt visualisera denna konflikt.

Behöver nog sova lite inför morgondagens "tillbaka till verkligheten"./Kicki

Det är ett hårt liv att vara djurägare. Ibland tvingas man till att fatta svåra beslut. Det svåra beslutet var visserligen redan fattat - för ett bra tag sedan, men konsekvenserna av det inträffar först nu. Vår kära welshponny kommer med allra största sannolikhet att flytta från oss...

Vi har fått glädjas åt vår vackra fux i snart fem år. Under de fem åren har han lärt upp två av mina grabbar att rida riktigt prydligt. Han har fungerat som deras trogne tävlingskamrat, och har varit en glad kompis i skogen. Det är med mycket sorg i hjärteroten som Daddys Boy åker till en ny familj med små förväntansfulla ryttare. Han är en mycket speciell herre! Sur som citron i stallet, men aldrig elak. Glad och lättriden, bara man sitter på hans rygg! Mycket snäll att sko, lasta, klippa mm - så man har som sagt inte blivit riktigt klok på honom...

Mitt i alla sorgsna känslor finns trots allt också glädje! Jag är tacksam över att vi har hittat en familj som vi tror blir en bra familj för vår "lillpojk". Han må vara 19 år, men fräsch och i hyfsad form och inte alls färdig för att bli pensionär! Han trivs bäst när han blir riden och får vara med. Så jag är glad för hans skull att han kommer få uppleva ytterligare flera år med skogsturer och ridlektioner. Lite lat är han visserligen, men jag VET att hans nya familj har alla förutsättningar att bli lika kära i honom som vi är!

Från ponnymamman!/Kicki

Jag är totalt slut! Allt för tidigt i lördags satt jag mig på bussen. När jag kom fram till Linköping bytte jag till tåget i stället. Med detta färdmedel tog jag mig till Norrköping, där jag bara bytte till ett annat tåg. Detta tåg tog mig så hela vägen till Uppsala. Där fick jag vänta en god stund tills en vänlig man hämtade upp mig med bil. Slutstationen var hur som helst Östervåla, och det är också där jag har tillbringat min helg.

Avelsföreningen för Kaspisk häst, eller Swedish Caspian Horse Assosiation (SCHA) som vi hette tidigare hade nämligen utställning alla raser. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat att vara domarsekreterare. En sådan går med domaren hela dagen och så läsligt som möjligt skriver ner de omdömen som nämnd domare ger om varje häst. Jag är långt ifrån någon skönskrivare - det ska ärligen medges! Det blir inte bättre av att STÅ och skriva med enbart en hård skiva som stöd... Men, jag kunde läsa själv nästan allt jag skrivit, så det kanske duger. Otroligt intressant var det hur som helst! Det är definitivt inte sista gången som jag kommer ställa upp som detta - helt klart! Men mina ben talade tydligt om för mig när dagen var slut, att jag trots allt har blivit något äldre än 25... Inte har jag blivit nättare heller!

Denna långa resväg upprepades idag, men nu åt motsatta hålllet. Hur man kan bli trött i kroppen av att bara sitta i princip en hel dag är för mig en gåta. Tåget gick från Uppsala station 12.24 och jag var framme där jag började 17.10 - och då var det ändå en liten bilresa kvar tills jag kom "riktigt" hem! Men det är hur som helst OTROLIGT skönt att slippa köra själv! Oslagbart billigt också när man åker själv. Tyvär kommer det väl ta ett par dagar för kärringen att "komma upp på banan" igen, men det får det vara värt! Vackra hästar och trevliga människor kan jag vara beredd att "offra" lite för faktiskt.

Bilden ovan är på BIS-vinnaren Tuff, en kaspisk hingst som när dagen var slut var vackrast på hela utställningen. Håll med om att han är tjusig!!

Kicki