Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Kicki - 26 juli 2007 12:27

Jag har väntat sedan skolavslutningen i juni på att sommaren ska ta fart och komma igång. Nu sitter jag till syrsornas gnisslande på kvällarna och inser att hösten börjar knacka på. Det lär krylla av kantareller i skogen, och jag har ännu inte kommit iväg för att kolla själv... Riktigt slött faktiskt! Visst, vi HAR ofantligt mycket som vi "borde" göra denna sommar med hus och hem. Men jag kan nog inte skylla på att det är dessa sysslor som hållit mig inanför tomtgränsen. Jag har inte ens kommit iväg och rida som jag faktiskt hade bestämt mig för att göra. Men, jag tycker nog att jag har rätt (liiite i alla fall...) att skylla på det usla vädret en smula. Under det intensiva regnande som var i början av denna månad, tappade jag styrfart helt enkelt.


Det har inte blivit många grillkvällar denna sommar. Mest beror det på att det varit för kallt och blött, men nu är det odjuren som gör det omöjligt. Odjur med snablar. Små rackare! Utrustade med vingar och irriterande ljud där de far fram. MYGG! Läste i tidningen idag om att det finns två olika varianter av ohyran. En skogsvariant och en (håll i er nu!) översvämningsvariant. Det är den senare som är ettrigast och mest giftig. OCH det är denna lilla insekt som härjar som bäst nu! Men man kan ju faktiskt sitta inne och äta också, trots att det är sommar ;-)


Jag ska försöka göra detta till något positivt. Jag gav mig ut igår och fotade "massor" i trädgården. Jag kommer publicera en del av korten här på sidan allt eftersom. Jag är mycket förtjust i att fota. Jag tror det är en slags kompensation för att jag inte hinner måla nu för tiden. Det blir ett sätt att skapa bilder snabbt och relativt enkelt på! Inhandlade en förträfflig systemkamera i vintras (digital), som jag haft mycket roligt med redan!


Ut och ta vara på svampen (...Kicki!)/Kicki

Av Kicki - 23 juli 2007 20:00

Jag tror att vi är ganska vanliga faktiskt. Att ha barn innebär både en himla massa glädje, och en himla massa bekymmer. Jag brukar antyda att det är en fördel att de föds relativt söta. Men även sötman kan ibland ha sina klara begränsningar. Jag TYCKER inte att jag går att sätta in i facket "curlingförälder". Jag VILL verkligen inte vara där!! Men helt klart fungerar deras utmattningsteknik irriterande ofta. Jag tror inte alls att det är av speciell omsorg om de små telningarna som gör att föräldrar kör slut på sig. Det är helt enkelt ofta helt OMÖJLIGT att få de lata kräken att förflytta sina rumpor från soffan/datastolen! I synnerhet när det är en sådan dag som det varit idag. DAGSREGN. Denna sommar prövar verkligen hur mycket tålamod en lagom kort mamma i Östergötland kan ha! Då är det många gånger enklare att "göra det själv". Känner någon igen sig?


"Jamen, det regnar ju - vad ska vi göra annars"? För drygt en vecka sedan avkrävde jag de små glinen ett skriftligt intyg på hur de ville ha det med tid just vid datorn. När man har fem grabbar kan det bli olidligt många timmar i detta lilla rum där datorn står. Det räcker ju inte med att själv sitta och spela, man måste naturligtvis stå bredvid när brorsan spelar. Det kan ju hända att man missar något väsentligt annars, eller att brorsan kommer behöva den expertkunskap man besitter...! Well, ett handskrivet papper kom tillslut. De hade haft väl en vecka på sig att prata ihop sig om hur de skall ha det. När inget hände förbjöd jag ALL dataspelande/videotittande innan jag fått ett papper. När jag väl har nått bristningsgränsen är det ingen av ungarna som kommer på tanken att tjura ihop (kanske lillebror...).


På detta papper stod följande: En timmes spel/dag. Om man vill spela mer än så så måste man jobba ihop tid FÖRST. Tex. klippa gräs, plocka ur diskmaskinen, hjälpa till att måla, dammsuga - tja, ni förstår nog poängen. För att hålla reda på hur mycket man spelar måste man helt enkelt ha en tajmer! Dessutom ska det skrivas upp (jag har gjort personliga scheman till var och en - DET lyckades jag inte få dem till att göra...) hur dags man börjar jobba, hur dags man slutar och vad man gjorde. Sedan får man skriva upp samma sak med datatiden. Alltså den tid som de har arbetat ihop!


Gissa om jag jagar dem som en tidtagningsman med deras scheman! Och "hoppsan" vad det är lätt att "glömma" eller "det har ingen sagt". Som väl är har jag deras egenhändigt skrivna dokument att sätta under näsan på somliga mer trögfattade än andra. Det har inneburit att jag varit arg och sur i stort sett hela dagen...


Men jag älskar ju dem ändå!/Kicki

Av Kicki - 20 juli 2007 16:22

Jag har fått bakläxa! För er som inte vet om det, så håller jag på att göra iordning i ett uthus för marsvinen. Jag kommer dessutom flytta ut mitt kontor där, så det kommer väl bli "min borg" kan jag tro. Nu kan jag dessutom helt ärligt säga att det är jag  som gör iordning. Maken har förberett en smula genom att isolera, sätta upp gipsskivor och lägga spånskivor som golv. Nu är det mitt jobb att spackla mm. Det trodde jag att jag hade gjort! Jag har spacklat i två omgångar och avslutade stolt arbetet idag med att slipa. Jag bad maken som sakkunnig inspektera det hela, och förväntade mig kanske ett uppmuntrande "det här blir fint". Men icke! Han konstaterade helt torrt att jag behövde spackla betydligt mer, och gjorde en svepande rörelse med armen över de spacklade skarvarna. Jag hade i min stora okunskap trott att det var just glipan mellan gipsskivorna som skulle fyllas igen på ett hyfsat snyggt sätt. Så lite förstod jag! Varje skiva är fasad i kanterna ca 5 cm, så tillsammans med en annan skiva blir det en fördjupning på ca 10 cm... När jag gjorde samma eleganta rörelse över fogarna som maken, kunde jag ju känna att det inte var som en skridskobana... Det var bara att börja om, och spackla på med ett plågsamt överflöd! De som tillverkar gipsskivor och spackel måste vara samma ägare, eller åtminstone i maskopi!


När jag gräver djupt i mitt minne så kan det hända att jag använt mig av samma slags "kännnarmin" när jag inspekterat makens försök till att göra rent spisen, diskbänken eller något annat våldsamt viktigt. Vi har våra specialområden - helt klart. Men nästa gång jag ska spackla så kommer jag naturligtvis att ösa på från början... Nu återstår att sätta upp glasfiberväv på väggarna efter att jag slipat igen. Taket ska skrapas då det är målat med en färg som flagnar väldigt. Det är lågt till tak - tyvärr - så jag kommer nå utan att stå på någon pall... Sedan återstår målningsarbetet. Jag har redan köpt färg till väggarna, och takfärg har vi kvar sedan gammalt. Det är färg till golvet som behöver investeras. När man kommer så långt så är det väldigt roligt! Måla har jag gjort tidigare, så det kommer jag ju inte kunna smita från. Jag ska faktiskt försöka göra allt själv, även väven. Det kan dock hända att maken inte riktigt litar på min förmåga och hjälper mig en smula med just den detaljen ;-).


Gårdagen tillbringade jag och äldste sonen åter igen i "den stora staden". Det är lite ont om IKEA och andra nödvändiga inrättningar på landet. Med i bagaget hem hade vi ett skrivbod och en lådhurts, målafärg, glasfiberväv, vävlim, träolja, notböcker, persienner, MP3-spelare och lite annat krafs. Vi började med att åka in i en poliskontroll. Eller det var egentligen sonen som åkte in i den. Han övningskör nämligen, och vill gärna ta varje tillfälle han får att köra. Vi fick blåsa i alkomätaren, och fick efter det åka vidare. På hemvägen tog vi en omväg för att hämta två andra söner, som tillbringat ett par nätter hos kompisar. Trötta kom vi slutligen hem, och jag hamnade "naturligtvis" i soffan - igen! Jag tror jag måste allarligt försöka undvika denna förädiska möbel kvällstid!! Det slutar nämligen alltid med att jag somnar i den och vaknar många timmar senare. Det är inte bra för orken...


Åter till verkligheten dammiga tillvaro/Kicki

Av Kicki - 9 juli 2007 20:26

Jag har knyckt citatet från en av Sveriges mest framgångsrika och skickliga hoppryttare, Peter Eriksson. Det har inte lämnat mig någon ro så jag vill gärna vrida och vända lite på de tankar som har danats i mitt huvud, sedan jag läste det. Ju mer jag smakar på meningen ju fler smaker känner jag! Peter lär ha sagt dessa ord efter att en person gått fram till honom och uttryckt "Vilken tur du har att vinna hela tiden!"


HUR många gånger har jag inte själv hamnat i situationer där jag tyckt mig ha otur, eller varit styrd av "andra". Det är ju en väldigt enkel lösning att hitta undanflykter till varför man just vid detta tillfälle inte lyckades, trots att man egentligen "kunde".


När jag fyllde 40 önskade jag mig en keyboard. Ett piano stod i vardagsrummet sedan många år, men det hade jag bestämt mig för att jag inte kunde spela. "Jag kan inte - bara lite ackordanalys". Jag talade alltså om för folk som definitivt INTE kan spela piano att inte jag heller kunde, trots att jag mycket väl spelade låtar med hjälp av ackordanalys. Men jag lyckades aldrig spela helt felfritt - det var alltid något som "hände" som fick mig att vackla. Jag trodde alltså att jag skulle kunna "fuska" mig till lite bättre lycka med hjälp av en elektronisk maskin i stället. Där var ju redan halva jobbet gjort! På min keyboard (en KORG PA50) kan man få hjälp med alla möjliga ljud och förinställda komp.


Naturligtvis blev jag betydligt skickligare att spela - EFTERSOM JAG ÖVADE och inget annat! Det fanns inga genvägar där heller visade det sig ;-). När jag sedan satte mig vid det otroligt svåra instrumentet "pianot" så kunde jag helt plötsligt spela! Jag kom dessutom på att jag hade varit en riktig idiot som påstått tidigare att jag inte kunde - i förhållande till dem som faktiskt inte kan alls! Men jag kom också på att jag låtit andras måttstock få råda när jag mätte mitt eget kunnande.


Jag kan fortfarande inte spela efter noter speciellt bra. Men det kan tydligen inte Benny Andersson (ABBA) heller! Och han spelar ändå! Det händer något när man går in i sitt eget djup och börjar gräva DÄR. Numera vet jag vad jag behöver träna mer på för att bli bättre pianospelare, och ber inte om ursäkt heller att för att jag inte kan. Det jag kan står jag för, och har bestämt mig för att värdera det positivt. Att skylla på otur eller andra brukar också innebära att man inte kan ta emot beröm heller. "Ash - jag hade bara tur idag, turen var på min sida, som tur var hade jag vaknat på rätt sida" osv osv.


Idag vet jag att man styr sitt eget öde. Keyboarden är bara ETT exempel på hur jag kommit till denna insikt. Vill man något så måste man också själv se till att satsa på det. Det går inte att påstå att någon annan har stått i vägen, eller att man inte kunnat pga dåliga redskap eller något annat. Om man seriöst ser vad man är bra på och värdesätter det, men ser också vad man behöver förbättra så tror jag precis som Peter Eriksson att man blir tursförföljd och inte otursförföljd. VILL jag verkligen komma i form kan jag inte skylla på dåliga skor eller något annat ovidkommande för att jag inte lyckats.


May the force be with you all!/Kicki

Av Kicki - 8 juli 2007 12:26

Jag tänker inte göra mig lustig över människors olika problem med beroenden. Själv har jag jobbat inom socialtjänsten i för många år för att tycka att det vare sig är en enkel fråga eller något att skämta om. När någon mot sin vilja tvingas till ett visst mönster, eller saboterar det mesta så är det sällan särskilt lustigt. I det fallet är själen "beroende" av känslans höga röst, som inte låter sig tystas av förnuftets torra krax.


Det beroende jag egentligen skulle vilja vrida lite på idag är av annat slag. Den moderna människans beroende av tekniken. Vi kan till och med ibland inbilla oss att det är helt självvalt. Vi upptäcker behov vi inte visste ens fanns, och VIPS så har det utvecklats till ett beroende inom loppet av några få år. Jag hör faktiskt föräldrar som på fullt allvar tycker att det är ett MÅSTE att deras 7:åringar har mobiltelefoner, och att man inte kan FÖRSTÅ hur vilsna föräldrar klarade av livet tidigare. Alltså på den oerhört avlägsna forntiden då man inte drömde om att barn skulle ha dylika ting.


I mitt fall är vi ytterst beroende av bilen. Vare sig vi vill det eller inte så är vi helt enkelt tvungna till att betala pengar till dessa vidunder, trots att förnuftet säger något annat. Apostlahästarna eller cykel är inte ett alternativ när man bor 1,5 mil från affärer och busstation. Detta är ändå en pyttesträcka mot vad många andra i vårt kära avlånga land har, men tillräckligt för att bilen är nödvändig.


Jag var ute på en liten tur (inte alls nödvändigt, men otroligt lustfyllt!) igår i en av våra bilar. Jag hade inget val i vilken bil, eftersom den ena bilen har ett obehagligt stort behov av att få bytt både bromsskivor och bromsbackar. Då kan man inte nyttja fordonet hur gärna man än vill åka! Därför blev det den andra bilen, som alldeles nyss varit hos "farbror doktorn" efter att ha blivit antastad av långfingrade typer. Men (-such-) vad händer? När resan hem ska börja så upptäcker jag ett välbekant men ack så ovälkommet ljud även i denna bil. Bromsbackarna är slut på denna bil OCKSÅ! Usch, man tar sig för pannan - ett tag, och biter sedan surt ihop. Det blir till att boka ny tid. Eller hoppas på att himlen ska öppna sig, och att vi helt plötsligt får massor med tid att fixa bilarna, och att vi har helt plötsligt ett väldigt stort och välutrustat garage att göra det i.


To bee continued.../Kicki

Av Kicki - 6 juli 2007 12:00

Jag hör till den allt större kategori människor som gärna köper ett läckert magazin om livsstil och heminredning. Min fantasi kittlas lätt och villigt av läckra reportage från lika läckra hem där LIVET PÅ LANDET är det centrala. Det kan vara allt från skånelängor till det mysiga torpet i Småland, eller stenhuset på Gotland. Hälsingegårdarnas fantastiska utsmyckningar gör inte ont i ögonen de heller. Jag blir också lockad att kasta mig in i gastronomins underbara värld genom "snabba och enkla" festrätter lämpliga att servera i den obligatoriska bersån. ALLA vänner och släktingar uppskattar ju sådana mysiga tillgat.


Allt eftersom tidningshögen blir högre i hyllan, fylls jag av en allt dystrare tanke. LANDET är bara ett rekreationsområde! Där ska man bo ett par idylliska veckor och bara N-J-U-T-A av allt underbart naturen skänkt oss. Den snälla bonden på lagom avstånd från sommartäppan ska gärna se till att det går några gulliga kor på flugfritt avstånd från frukostverandan för att göra bilden komplett. Och TÄNK så UNDERBART att få diska i en zinkbalja ute eftersom i den verkliga idyllen finns det naturligtvis inga bekvämligheter. "Och så kan man åka hem till sta´n med fulladdade batterier, efter några underbara veckor på LANDET." .... Det är här den allt unknare smaken i munnen infinner sig. Vilken stad? Den jag åker till någon gång för att köpa en diskmaskin, eller avslutningskläder till ungarna? Dit JAG åker för att få uppleva något annorlunda för att ladda MINA batterier?? HALLÅÅÅÅ - VI BOR HÄR!! För mig är idyllen bara en bonus för att vår bensinräkning aldrig understiger 6000,-/månaden. Det börjar kännas tungt att försvara sitt idiotiska beslut att permanent bo på just detta LANDET. Bussar dras in, barnen får gå allt längre och mörkare för att ta sig till bussarna som ska ta dem till den obligatoriska skolan. Den oobligatoriska skolan, som numera är en fullständig förutsättning för att få stöd/utbildning/jobb (pratar om gymnasieskolan..), behöver man inga bussar till längre. De robusta barnen som vuxit upp under naturligt idylliska förhållanden är naturligtvis mogna att vid 16 års ålder flytta till Den Stora Staden (i mitt fall fortfarande Linköping) och klara studier, tvätt och ekonomi självständigt. Det återstår alltså (om det nu mot förmodan inte ha räckt med vacker utsikt att rusta barnen för dylikt) att ändra sina arbetstider efter förmåga, för att själv kunna skjutsa sina relativt stora telningar till detta oobligatorium. Vintertid kan det dock vara riktigt spännande om man ska ta sig fram eller inte. Alltså är en sådan där bespottad fyrhjuling ett tämligen måste på sina håll i de idylliska hushållen. Men allt detta lär ju vara en kommunal angelägenhet. Är man dum nog att bosätta sig krångligt så får man ju försöka att genom lämpliga val vart 4:e år få sina valda kommuninvånare att fördela skattekronan på ett annat vis.


För mig är det alltså en självklarhet att de som kommer för avkoppling till sina sommarhus också bidrar till den kommunala kassan - och då inte enbart för att det ska gå tillbaka till dem själva i form av div. service. Det vore en otroligt oönskad utveckling om det ska krävas en över genomsnittlig lön för att kunna bo i idyllen och få en vettig utbildning till sina barn!!


Ett liiitet inlägg i en het sommardebatt./Kicki

Av Kicki - 5 juli 2007 12:05

... så händer det ju faktiskt en hel del annat också. Britter blir frisläppta efter att ha varit kidnappade (eller Alan var nog bara en person) under alldeles för många veckor. En sexåring har blivit allvarligt skadad efter att ha fått ett rostigt fotbollsmål över sig. Kd är åter i rampljuset, och denna gång flinar en gammal sk. hjärtefråga upp sig ånyo i form av abortfrågan. Att vara eller inte vara - är helt uppenbart frågan! Vatten fortsätter att komma ner i för stora kvantiteter i för koncentrerade områden - ÖVER ASIEN! Men där ska de visst vara vana vid att det dör en hel hög människor varje år vid monsunregnen, så de kanske är mer luttrade än vad smålänningarna är vid vattenfyllda källare, eller sommarstugeägare vid begreppet "sjötomt".


Om Alice Timander har jag nog inte ett dugg att säga faktiskt! De gånger jag fått anledning att notera hennes existens är när jag väntar tåligt på att bli fin i håret hos min frissa. Oavsett premiärer eller inte så tycker jag att det är beundransvärt att upp i så hög ålder som hon ändå kom, fortfarande vara nyfiken på livet och se nya saker som möjligheter, och inte problem Att fotboll är farligt har jag för länge sedan begripit! Betydligt mer farligt än "min" sport - hästsport (dressyr och hoppning). En av sönerna både rider och spelar fotboll, och gissa vilken sport han blivit sargad av mest! En ledtråd - klotformade bollar har varit inblandade... Om Kd då? Tja - vad finns det egentligen att säga? Personligen tycker jag att det vore väldigt praktiskt att samla alla med solklara uppfattningar och lösningar i samma parti! Jag vet redan namnet - Black´n white. Det gäller inte bara abortfrågan utan andra frågor också som väldigt lätt blir "antingen eller"- frågor. Jag tror nog att Kd i längden klarar sig bättre utan personer som tjurigt envisas med att hålla fast vid en ideologi där man slipper träng in i frågan lite djupare utan "vet" hur andra bör vara. Vad vattenmängden beträffar så kan jag ju naturligtvis kosta på mig att vara ironisk eftersom jag inte har någon vattenfylld källare - trots att jag bor i det område i Sverige som blivit regndrabbat. Joo, vår hästhage är numera en insjö, och det kommer tå åtskilliga veckor innan den blir brukbar igen. Men i förhållande till monsunen kan jag inte låta blir att notera; "den som har mycket - förlorar mycket". Vad är ett bortspolat plåtskjul mot en förstörd källare?


"Den stora staden" var precis som jag minns den. Man hinner bara hälften av det man tänkt sig, och man är i alla fall dödstrött när man åter tar mark i hemmets lugna vrå. Kvällen avslutades med bio. Vi avnjöt, eller kanske förtvivlat försökte förstå handlingen i, Pirates of the Caribbean 3. Jag har inte sett 2:an vilket jag misstänker är en förutsättning för att få lite grepp om handlingen i 3:an. Oavsett detta blir jag ändå imponerad av alla effekter av båtar som sprängs i luften och folk som flyger som vantar åt alla håll mm. Johnny Depp är ju inte helt obehaglig att beskåda heller! En skådis som helt klart finns uppsatt på min 10-i-topp-lista, och då naturligtvis för sina talanger som just skådis! "Vår egen" Stellan Skarsgård fick ett litet hörn av filmen också. Min kväll fortsatte så i TV-soffan, men av det är jag inte speciellt medveten. Jag vaknade nämligen strax innan kl. 5 i nämnda soffa i morse!

Mors!/Kicki

Av Kicki - 3 juli 2007 20:06

Jag är inte helt säker på egentligen varför denna känsla är så irriterande svår att bli kvitt. Men jag inbillar mig att jag fått någon slags insikt. Detta drabbade mig för flera år sedan, och likt ett klistermärke sitter det fortfarande fast i mitt undermedvetna. Ni vet - ett sådant där klistermärke med jordens klister som nästan är omöjlig att utplåna. Jag vet vad jag talar om i det fallet då jag en gång i tiden bott i ett hus med en dörr där husets tidigare ägare tyckt det var charmigt att låta barnen lämna färgglada avtryck. Dörren behövde slipas om jag inte minns fel för att tillintetgöra märkena efter MILJONER klistermärken i alla former och färger!


Insikten består i att det är numera helt nödvändigt att plåga kroppen i ovana ansträngningar. Jag går antagligen inte opåverkad genom livet jag heller, utan har låtit mig matas av detta "måste" från både magazin och TV. Men, jag känner helt tydligt att ungdomens fräschör har obarmhärtigt gått mig förbi, och detta måste jag sålunda göra något åt!


Dag 2 i "mitt nya liv"

En lika rask promenad som i går, men med undantaget att idag var det inte lika lockande att sätta sig på verandan och äta frukost. Dessutom stötta jag ihop med maken i köket och han hade samma mål med sitt varande som jag. Han skulle också äta - så det blev soffan framför TV:n som blev utsedd till dagens frukostmiljö. Men det är otroligt skönt att få äta i lugn och ro och slötitta på dumburken om man vill, och småprata med sin älskade om man vill innan ungarna gör entré. De har på ett mycket märkligt sätt en smått otrolig förmåga att bli den självklara medelpunkten i vad som ska hända, så att få äta frukost UTAN ungar är lyx! Tro mig, jag har ätit frukostar med ungar i 17 år... Men att få krypa upp i samma nämnda soffa på kvällen när aktiviteterna börjar falna så smått, TILLSAMMANS med samma ungar är nog en ännu större lyx!


Jag kan nog inte lika käckt som igår utropa hur bra jag mår om sanningen ska fram... Det gör ont lite varstans, tex armbågarna (vad som nu är så ansträngande för DEM kan man ju fundera länge på!!). I morgon blir det resa till Den Stora Staden (Linköping i vårt fall) så då hoppar jag promenaden. Tror nog det är klokt - kroppen måste ju få tid på sig att återhämta sig från chocken - ELLER HUR!!


Men jag mår fortfarande bra.. ;-)/Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!


Skapa flashcards